Mossigt i enkät

September 11th, 2008

Som jag skrev tidigare så fyllde jag i en besökarenkät på Tekniska museet i förra veckan. Jag är i det närmaste enkät-missbrukare, så det var ingen stor sak, men en formulering lämnar mig ingen ro. Man skulle kryssa i om Tekniska kändes “mossigt”. Ja, nej eller vet inte. Jag tog vet inte, för den som är intresserad. För det första: man kan inte använda så tolkningsbara och öppna begrepp i en ja-nej-fråga. Mossigt för den ene är trendigt för den andre osv. För det andra blir jag uppriktigt orolig för de följder en sådan fråga kan få för det stackars museet. Jag gissar att en förändringsbenägen museiledning gärna vill höra, få det bekräftat, att deras museum är “mossigt”. Tack, det var det vi visste, nu gör vi upplevelseindustri (märk väl min ironiska blinkning till det 1990-talsmossiga i detta begrepp) av hela rasket. Svaret är på något sätt redan givet. Alla de gamla utställningarna är mossiga (Gruvan, Maskinhallen) och de nya, pigga utställningarna (läs LiktUnikt med sin fräcka flört med samplingskulturen…zzznark) försöker så krampaktigt att vara just unga och fräcka.

Mossigt är det nya hippa!

Vi lydde bara order

September 7th, 2008

Jag försökte blogga förra veckan. Som om maskineriet ville håna mig inträffade ett jättekonstigt fel i WordPress som tydligen bara var synligt hos den som var inloggad, men jag trodde att allt var trasigt och deletade mina, i och för sig ointressanta, men ändå, poster.

Jag skulle bara säga att jag återigen varit på Tekniska. Som ett barn dras till ett kråkkadaver kan jag inte hålla mig därifrån. SvD skrev att de har outat en ny utställning om original-kopia-begreppet (nåja, någon begreppsdiskussion kan man inte beskylla någon för): Likt unikt. Jag kände att jag nästan gnuggade händerna, det här är en vidöppen dörr! Såhär kan man bara inte göra. Å ena sidan i introtexten (varför envisas alla med introtexter???) står det uttryckligen att man inte vill ta ställning, inte komma men några färdiga svar, osv, det vanliga menlösa musei-tugget. Å andra sida finns det en tydlig slagsida för synd-och-straff i samband med ”kopiering” i och med att man valt samarbetsparten SFIR, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Dels är jag trött på museer som inte vågar ta ställning, bara ställa frågor aldrig, komma med svar. Väcka frågor måste vara den mest utslitna museiklyscha som finns. Ja, jag har på denna blogg delvis försvarat den tidigare, i välmening, då jag absolut vill att besökaren ska vara medskapande i en utställning. Men om det inte finns någon utsaga från början, om allt bara är ett menlöst gungfly av frågor, vad ska man då vara medskapande i?

Dels, är det illa om ett neutralt tilltal används när det i själva verket finns en agenda. ”Vi refererar bara till lagtexten.” – det mest obefläckade man kan tänka sig? OM man nu ”bara” vill ställa frågor och låta tusen blommor blomma, varför låter man inte fler röster komma till tals? I just detta fall skulle jag kunna tänka mig att det skulle funka med riktiga människor, som i en härlig gammal etnolog-utställning. Det finns så många intressanta personer som skulle kunna belysa detta område. Hydman-Vallien-PET-flaskorna är bara toppen av isberget av konstnärlig gestaltning som arbetar med originalitetsbegreppet (och i H-V:s fall kanske snarare bristen på originalitet). Den här utställningen skulle kunna bemötas bättre av tex Copyriot, hoppas så sker inom en snar framtid!

Pausbild

August 21st, 2008

Med en snart 2-åring som vägrar gå att lägga sig på kvällarna blir det inte mycket bloggat. I brist på väl valda ord en fin bild på Trinity College Library som jag besökte i somras.

Vadå vikingar? (sic)

July 18th, 2008

Häromdagen var jag på en familjevänlig dagsutflykt, nämligen Birka/Björkö. Har aldrig kommit iväg dit, men nu gjordes det slag i saken. Man åkte från Strömkajen 9.30, framme ca 11.00, hemresa 14.45. Alltså fick man ca två och en halv timme på ön. Det var möjligen lite snålt eftersom det fanns så mycket fin natur att hänga i. Jag hade stekt pannkakor halva natten, vis från den likaledes familjära Skansen-utflykten tidigare i sommar där vi åt världens äckligaste, minst prisvärda och lång-köiga lunch. Detta skulle icke upprepas! Tack för att vi slapp Restaurang Särimner (som kanske är en kulinarisk höjdpunkt, vad vet jag?). Men på tillbakavägen fick vi sitta och sukta efter pensionärernas ångbåtsbiff med lök.

Jag hade förväntat mig att Birka på sommaren skulle vara Värsta Pådraget. Typ Medeltidsveckan i kubik (fast med vikingatema). Men det var ganska modest. En liten vikingaby med en och annan lajvare som lufsade omkring. Ett museum som snarare borde kallas visitors center. Det innehöll dels det man kunde förvänta sig: rekonstruktioner, modeller och dockor. Dels en utseendemässigt och därmed också berättartekniskt tafflig inledande utställning med det ungdomstuffa namnet ”Vadå vikingar?”. Det kändes som ett desperat försök att berätta att det här med vikingar, förstår ni, det är bara en Konstruktion och en Berättelse. Och det är Mer Komplicerat än så. Som att man blivit allvarligt oroad över kommersiella vikingaby-tendenser och fått order uppifrån – men inte resurser – att Nyansera. Jag tycker självklart att det är vikigt att nyansera, men det måste göras bra och ordentligt om det ska gå fram och det blir uddlöst när det vägg i vägg huserar en utställning som just okomplicerat visar en modell- och dockorgie över ”hur det verkligen var”. Det blir ännu mer uddlöst när utställningen är så taffligt och billigt producerad att man knappt kan följa berättelsen utan att irritera sig på häftstiften som textlapparna är upphängda med. Och mest irriterande är ändå von oben-perspektivet. Såhär skriver RAÄ om ”Vadå vikingar?” på sin webb: ”Genom utställningen “Vadå vikingar?” i Birkamuseet vill Riksantikvarieämbetet belysa den omoderna bild, med rötter främst i det sena 1800-talets nationalism, som till stora delar fortfarande är förhärskande hos allmänheten.”

Allmänheten går alltså fortfarande omkring med helt fel blid av vikingarna. Shit! Alla dras över en kam. Alla, från historielärare till sjuksköterskor är potentiella nassar som tror att vikingen är en stor stark man med hjälm med horn på huvudet. Med den människosynen, och oviljan att lyssna på sin publik, är det inte så att RAÄ lämnar fältet vidöppet för spekulativa vikingabyar och kommersiell vikingaturism, kanske till och med för hobbyarkeologer som pressen lyssnar på?

Åk till Birka för natur-kulturupplevelsens skull. Men inte för de arrangerade mötena med ”vikingakulturen”. Med den nivå den höll hade jag nöjt mig med toaletter, matsäcksplats och några skyltar. Till saken hör att jag har svårt för vuxna människor som klär ut sig till vikingar/riddare/trälar/förritiden-bönder. På det viset är jag kanske inte rätt person att fälla omdömen om ett sånt här arrangemang. Den som vill se ett hideous exempel på vikinga-nationalromantisk vurm kan besöka Ansgars kapell en bit in på ön. Allt som är ”gammalt” är inte automatiskt ”fint”. 1930 års arkitektoniska tolkning av platsen känns på något vis inte tilltalande. Fast Svenska Kyrkan bjöd på gratis kaffe och några spanska utbytesstudenter spelade helt hädiskt boll på gräsplanen utanför.

Det har kommit ut två (eller flera) rasande intressanta artiklar på UEforum. Dels recenserar författaren Tomas Tidholm Den mänskliga resan på Riksmuseet, med välvilligare ögon än Kuriosakabinettet. Jag tycker, som jag försökte antyda tidigare att det faktum att utställningen andas ”saklighet” och är ”okontroversiell” höjer mina kritiska känselspröt. Att den satsar på illusionism och förförande visualitet med vedertagna och beprövade grepp hämtade från den traditionella konstsfären gör den inte automatiskt till en bra och invändningsfri utställning. Att den struntar i att berätta de stora berättelserna om det vaxdocke-befriade taxonomiska kunskapens träd och bäddar in historien i ett myspysigt ”naturligt” velour. Att den inte gör vad ett naturvetenskapligt museum borde ha som sin främsta gren: förklara vetenskapliga landvinningar på ett lättöverskådligt sätt med utställningsmediets hjälp. Istället är man kvar i diorama-åldern men med ännu bättre modelleringsverkyg.

Mest intressant på UEforum just nu är Mattias Bäckströms långa och kloka artikel Den snygga utställningen. Nordiska museets Sapmi – Sameland är ett av objekten i teoribygget. Jag tror att producenterna för denna utställning kommer att få vänja sig vid att agera exempel. Helt plötsligt hade en ny typ av utställningsproduktion letat sig in i de fulmysiga, intetsägande utställningarnas högborg. Jag tycker det finns vissa problem med Sapmi. Men att den skulle vara för snygg håller jag inte med om. Hur förklarar man i så fall belysningssugrören? Är de till för att skapa en Brechtskt Verfremdungseffekt? Teatermaskineriet materialiserat och synliggjort, illusionen spräckt? Jag tror (och hoppas) att det mesta är medvetet gjort och därför så provocerande. Det blir för Ytligt. Formgivningen är för samtida. Den påminner för mycket om övrig rumslig design: kontor, showroom och TV-studior. Javisst är det så. Det vore fantastiskt om utställningsdesign fick en alldeles egen nisch, sina egna högkvalitativa formvillkor. Men kom igen – skulle Nordiska Museet – som byggnad och det lilla som finns kvar (om ens något) av dess ursprungliga rumsuppställning se ut som det gör utan att vara typisk för sin tids formgivning och ideal? Att museiutställningen plötsligt skulle hoppa av tåget och göra någonting eget som blir bättre skulle vara kul, men jag tror helt krasst inte att det finns några sådana resurser i museivärlden. Det skulle bli som vanligt: lite sämre, lite efter.

Jag tycker att Bäckström har rätt i denna tes: ”Man kan något förenklat säga att utifrån museernas synvinkel och engagemang är utställningarnas innehåll medvetet medan formen är godtycklig.” Det har jag försökt förmedla i ett tidigare inlägg när jag var trött på sakernas tillstånd. Jag tror att det delvis är vad Kerstin Smeds vill åt i kritiken av Nobelmuseum. Museerna vet, grovt generaliserat, inte med vilka redskap de arbetar när de betäller form. Alltför ofta får formgivaren lösa berättartekniska problem. Och de utställningsformgivare som är ofta anlitade vet att detta sagt eller outsagt förväntas av dem. Nämnda Appelbaum-kontorets storhet är inte bara att göra ”snygg utställningsform”. De har (uppenbarligen) förmågan att hantera och strukturera och förtydliga stora mängder information. Där finns också konservatorisk kompetens nödvändig för att kunna föreslå djärva lösningar som uppstoppade djur utan glas och ram i ett rent rum.

Problemet är inte om resultatet blir ”snyggt” – för det är alla museer skyldiga sin publik. Problemet är att det kan saknas förmedande länkar mellan ett faktadigert innehållssynopsis och expertgrupper och en formgivare/designbyrå som är van att arbeta med kommersiella kunder.

Jag hoppas att museerna ska fortsätta att göra ännu snyggare och mer ”formstarka” (sugigt ord) utställningar, och gärna våga experimentera mer. Sidoeffekterna kommer att leva kvar: ingen behöver oroa sig. Vi kommer att se hemgjorda skärmar och föremålsstaplande i fortsättningen, var så säkra.

Nu när jag nagelfarit UEforums spännande arkiv såg jag återigen svepande uttalanden om ”disputerade akademiker” som kommer till museerna och förstör. Ungefär samma textsnutt som DN i ett obevakat ögonblick publicerade på Essä. Såpass allvarliga anklagelser bör specificeras ytterligare!

Sjunkbomber???

July 7th, 2008

Skåpmat: några rader om den inte alls nyligen avslutade Berlinbiennalen. Jag är helt rudis på biennalkultur. Fast jag har svårt att tänka mig att det hände så värst mycket runt just Berlinbiennalen. På gott och ont. Den kändes lite för efterbliven (som i icke-trendsättande) och anspråkslös för det. Vilket är sympatiskt, förstås. Jag har ju blivit kallad efterbliven här på bloggen och det är ett epitet jag bär med stolthet. Den del av biennalen som inrymts på entréplan av Neue Nationalgalerie stämplades träffande av en kollega som ”lite b. Som en examensutställning ungefär”. Man hade tyvärr misslyckats kapitalt med att fylla rummet. Det var som om verken trivdes bättre i de små nischerna avsedda för garderob – den riktiga garderomsfunktionen var utlokaliserad till flyttbara bunkrar utanför, till viss olägenhet för besökaren. Jag kan inte nämna något enskilt verk, för det var inget som fastnade. Jag fastnade desto längre tid på nedervåningen med 1900-talssamlingarna istället, sån är jag.

Härligare var det i så fall i KunstWerkes labyrintiska lokaler. En schysst känsla av närhet. Även så i flera av konstverkens karaktär. Pushwagners Soft City från sent 60-tal och Patricia Esquivias galet förnumstiga monologer. Men jag kan ändå inte komma förbi känslan av att detta inte är det “senaste”. Att det är en trivsam plock-utställning som kunde varit gjord av en konsthall i en mellanstor svensk stad med tillräckligt stora resurser med en lagom pigg och rätt insatt intendent. Vilket också bevisar det sympatiska med staden Berlin, en stor småstad. Men i konstsammanhang Ska ju Berlin ha bättre koll. Avsaknad av röd tråd, om en sådan nu ska finnas på en biennal.

Bäst var i så fall Skulpturpark på några ödetomter i en anonym del av Kreutzberg. Först trodde jag verkligen att jag kommit fel, att skulpturerna plocktas ned och att det enda som var kvar var skräp, lämningar och upptrampade stigar i gräset. Sådan var karaktären hos verken av Luciana Lamothe och Ulrike Mohr (se bilder – Kuriosakabinettet goes fotografering).

Sedan kom jag till det redan sönderpratade videoverket av Lars Laumann om ”murkvinnan” Eija-Riitta Berliner-Mauer. En typisk Filip och Fredrik-höjdare. Ändå kändes det helt rätt att placera verket i sin rätta miljö i det ännu kvarvarande ingenmanslandet efter murens forna sträckning. A total case of genius loci. Historien visade sig dessutom ha flera vändningar än 100 Höjdare-reprotaget, den var också respektfull och känslosam gentemot reprtageobjektet utan att bli pekoral.

Tankeväckande sjunkbomber. Vilken jävla rubrik!

Datorer i skorna

July 1st, 2008

En av anledningarna till att jag på något sätt vill gå till botten med art&science-klyschan i min forskning är därför att den är just en klyscha. Jag vill kunna göra upp med en massa dynga som letade sig in i humanistiska ämnen och i kulturvärlden i stort i IT-bubblans släptåg, naturligtvis med rätt rejäl eftersläpning, det hör ju till sakens natur. Jag och min vän har ett samlingsnamn för detta: ”datorer i skorna”. Det handlar om när hysterin över ”nya” användningsområden för s.k. ”smarta” applikationer blev för stor. När man skulle göra ”smarta” kylskåp som talade om när mjölken var slut. När dojjorna kunde tala om hur många steg det var til affären, eller när bäraren behövde banta. Eller ha inbyggd gps eller radar. Datorer i skorna helt enkelt. Det är hårdvarusidan av fenomenet. Mjukvarusidan, eller ”teorierna” som skodatorerna följdes av är om möjligt ännu mer outhärdliga, och för min del har en del oskyldiga skribenter blivit nedsmutsade, guilt by association, helt enkelt. Det hela kan väl i svenska sammahang sammanfattas med ”renässansmänniskan” Christer Sturmarks förord till William J Mitchell (turligt nog inte WJT, somjag gillar) City of Bits OCH källreferens i den annars så utmärkta KAIROS-seriens förord (av Tom Sandqvist) till Från 60-tal till cyberspace. Det handlar om någon slags Deleuze&Guttari-tolkningar, och uppbärs kanske framför allt inom arkitekturforskningen. Rhizome är och var en bra webbsajt. Det är också ett D&G-begrepp som datorer-i-skorna-människor älskar. Att jag måste häva ur mig detta är för att jag för att städa upp i den här gröten ändå måste ta mig igenom vissa nyckelverk som jag tidigare undvikit. Lev Manovitchs Language of New Media (namnet säger allt. Den som snackar om ”nya” medier, ekonomi förtjänar ingen respekt) håller jag på med nu och det är tragiskt att min dyrbara arbetstid ska gå åt till sånt. Jag stör mig på den skenstruktur boken har, när det egentligen bara handlar om ett slags flow- of-consciousness-skrivande och spridda ”konkreta” referenser till Photoshop, CD-ROM, Lingo, VRML, Alias/Wavefront (OK, det är alldeles för enkelt att göra sig lustig över antik teknik, boken kom 2000). Finns det något syfte förutom att tala om hur nytt allting är och hur mycket vår perception, sätta att tänka och till syvende och sidst: våra samhällen kommer att förändras genom dessa fantastiska datorer i skorna? Oj, jag känner att jag tar i lite väl hårt kommer säkert att få äta upp det här. En man som jag också ska ge en chans nu över sommaren är Bruno Latour. Fast till honom är jag mycket mer positivt inställd eftersom jag älskar ZKM.

Kommentarer borta

June 26th, 2008

Jag fattar inte hur, men WordPress (måste det vara) har deletat en massa kommentarer på Kuriosakabinettet, kanske i senaste uppgraderingen. Jag vill bara meddela det så ingen tror att jag sitter och tar bort kommentarer för skojs skull i något slags självförhärligande syfte.

Konkret produkt

June 26th, 2008

Snälla, ta inte den här rubriken ifrån mig. Om jag någonsin producerar någonting av värde här i livet ska mitt företagsnanm bli Konkret Produkt. Det är nämligen det som allting kretsar kring. Hos mig själv (min text), hos objekt jag undersöker. Från det efemära, osynliga, immateriella, transcentenda, abstrakta, metafysiska till någonting synligt, påtagligt, materiellt och konkret. Men också som ironi riktat mot tristessmänniskor som vill att allting ska vara konkret hela tiden. Som hus, bilar och växthuseffekt. Se vart det har tagit mänskligheten. Jag känner att tanken svävar högt uppe bland konkretistiska byggklossar nu när jag äntligen fått tid att läsa Althusser.

Jag kommer aldrig att tröttna på att tjata om tillgänglighet vid museerna. I min nuvarande roll som doktorand är det en lite annan typ av tillgänglighet jag söker. Det här med barnvagnsramper, garderober, toaletter och trevliga museivärdar, liksom begripliga och välgjorda utställningar gäller min roll som privatperson, utställningskonsument. Men som forskare är jag beroende av att statliga samligar av museiföremål och allt som hör därtill går att komma åt. Om det inte är åtkomligt för forskare, för vem är då samlingarna till? Jag tycker förvisso inte att det ena ska utesluta det andra. För min del fick gärna allt vara tillgängligt för alla hela tiden. Men att det finns säkerhetsmässiga problem med vidöppna samlingar går väl att acceptera. Tillgänglighet på webben borde däremot inte vara något problem, och där tycker jag att museerna och deras fotografer ska lugna ner sig några hekto vad gäller upphovsrättsliga frågor. Lågupplösta bilder kan ingen ha kommersiell nytta av, däremot är den folkbildande nyttan enorm. Många museer gör ett fint jobb på den här punkten, och det är tidskrävande, alla ska inte dras över någon kam.

Nu gällde mitt utbrott egentligen det faktum att ett av mina viktigaste bibliotek, nämligen Konstbiblioteket har varit stängt för renovering, eller vad det nu är, närmare ett år, plus en sejour i undermåliga lokaler vid Armémuseum. Jag älskar Konstbiblioteket. Jag har haft så många fina stunder där då det huserade i huset bredvid Nationalmuseum. Som tur är har jag fyra år netto till mitt förfogande, och visst kan man planera sin tid, men tänk om jag hade haft ett kortare forskningsprojekt?

Det som stör mig är att det passerar obemärkt att en så viktig institution får hålla stängt så länge. Man har tillåtit en övergångsperiod bli alldeles för lång, och i mellantiden finns ingen bra lösning på hur samlingarna ska tillgängliggöras. Materialet finns i viss utsträckning att få tag i på andra håll, på KB, via enskilda museer, konsthallar och gallerier. När det gäller Moderna museets samligar är det sämre ställt. Tidigare fanns ett fotobibliotek på Moderna, men av kuriösa anledningar stängdes det ned utan att det digitala galleriet på hemsidan blivit tillräckligt utbyggt. För att skaffa sig en snabb överblick blir man tvungen att vädja till enskild personal vid museet att hjälpa till. Probelemt är att alla har varit väldigt upptagna med museets stora 50-årsjubileum. Och med det här spektakulära projektet. Som media naturligtvis hakat på. Jag har haft större hjälp av enskilda gallerister – som inte alls har i uppdrag att hjälpa forskare – än av det statliga museet – med undantag för en väldigt hjälpsam intendent.

Gärna tavlor i ett teatermaskineri: men först äkta tillgänglighet – för alla!