Det här med IKEA och Liljevalchs är egentligen inte ens värt att kommentera. Ändå går det bara inte att hålla sig borta från syltburken. Det är fel på så många sätt. Precis som SvD:s kritiker säger så har IKEA knappast gjort fel. De har fått en extremt billig annonsplats. Möjligen skulle de krävt att få en proffsigare produktion. För en okritisk produkt gynnar inte ett multinationellt bolag, de hade i detta sammanhang marknadsföringsmässigt gynnats av en lite mer kritisk granskning, paradoxalt nog. Eftersom jag inte sett utställningen ännu, och eftersom den ligger långt ner på min lista över saker jag vill se i sommar, kommer här bara reflektioner kring upptakten till hur Stockholms kommunala konsthall blev annonsutrymme till lägstbjudande. Det är väldigt svårt att göra detta inlägg utan att gå till personangrepp. Om det verkar kryptiskt är det för att jag tassar runt den problematiken.

Konsthallschefen gillar, som jag skrev tidigare, redan etablerade, svenska, medelålders män: ”–Jag brukar säga att Dan Wolgers är ett geni.” Som jag skrev då handlar det snarast om att det är ett uttalande som vem som helst gärna får stöta ur sig när som helst. Men när en person med så stor makt över Stockholms konst- och kulturliv gör det offentligt är det magstarkt. Det enda försonande draget är att det tyder på antingen stor humor eller aningslöshet.

Men liknande svågerpolitik (och naivitet till tusen) tonar fram här:

”På en middag hemma i februari i fjol spånade Mårten Castenfors kring sitt nya jobb som Liljevalchschef: Vad skulle han hitta på? Kultur­journalisten, författaren med mera Staffan Bengtsson, som satt med vid matbordet, utbrast: – Ikea – du måste göra Ikea! Det tyckte chefen var en bra idé, och bad Bengtsson utarbeta ett förslag som skickades till Ikea. Som, när de väl svarade, sa ja.”

Alla chefer är också mäniskor och människor har kompisar som man gärna vill samarbeta med eller gynna på olika sätt. För Kamprad går det exempelvis alldeles utmärkt att välja precis vilka förmågor han vill ha med i sitt familjeimperium. När det gäller offentlig, skattefinansierad verksamhet tycker i alla fall jag att urvalsprocesser i så hög grad som möjligt skall präglas av transparens och om möjligt konkurrens för att säkra bästa möjliga kvalitet. Ja, Kvalitet.

Vad ska vi säga om samarbetspartnern Bengtsson? VD för Svensk Form och redaktör för tidskiften FORM, vars bottenkänning behandlas elegant här. Svensk form håller på att försvinna. Deras uppdrag ska inlemmas i Arkitekturmuseets verksamhet, efter utredning från Rådet för design form och arkitektur, och den kritiserade kulturutredningen.

Sällan framträder ett s.k. paradigmskifte, i begreppets populära bemärkelse, upplevt under ens egna livslopp, så tydligt. För bara typ 5 årsedan var design och formgivning ashett. Det var designens år med den glada uppochnedvända D-munnen som symbol. Och det var väl i den vevan som det gick utför, också. Men jag minns hur det var innan, för jag var i högsta grad drabbad. Jag gick en utbildning om stoppade in ordet design i sitt namn, inte för att det handlade så mycket om att designa vackrare vardagsvara, utan (i min tolkning) informationsflöden. För bara man sade design om saker: tjänster, bilar, maskiner, produktionsprocesser, så blev det en positiv laddning. Designa möten och mötesplatser, tex. Olle Eksells ögonkakao var det finast man kunde ha på väggen.

Till Svensk Forms försvar skall sägas att de nog inte var skyldiga till det svenska designundret. Som alla svenska pop- mode och andra –under betyder det att det är en dagslända. Men som sagt, ett tag var det hett med Svensk Form. Politiker slogs om att lokalisera och ge dem schyssta lokaler vid Telefonplan. Man avböjde och en ganska initierad debatt om varför man ska ha ett formmuseum och vad ett sådant ska visa fram tog vid.

Och Svensk Form ville inte flytta ut i förorten. Deras tidning byter skepnad minst en gång om året, en produkt totalt ointresserad av allt vad god formgivning heter. Det är nog i och för sig meningen. För målgruppen för medlemsavgifter är inte de unga och hippa Konstfacks-wannabeerna. Det är pensionärerna som tycker att det är rätt fräckt med en ”designhistoriker” som har höjt deras barndoms sportstugor av masonit och eternit till skyarna.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad som hade hänt om Svensk Form hade varit med på tåget till Telefonplan. Kanske hade de blå rivit upp hela rasket vid maktskiftet. Men kanske hade SF fått till en bra dialog med Konstfack. Kanske hade utredare inte ifrågasatt föreningens (eller stiftelsens) existensberättigande. Existensberättigande har de ju förstås. Men inte något uppdrag eller statsbidrag från typ 2010. Och så börjar jag fundera på det här med intresseföreningar som blir remissinstans som blir statsunderstödda och en hybrid mellan lobbyorganisation och organ med myndighetsansvar.

Och sedan finns ju hela den nu också daterade debatten om Den ”Svenska” Formen, exempelvis i debattboken Svensk Smak av Sandra Ahl och Emma Olsson.

Jag vet att det här är ett rörigt inlägg, min mening var att diskutera huruvida Svensk Form överhuvud taget är skickade att producera utställningar i en kommunalt finansierad konsthall. IKEA eller ej.

Utan titel

May 24th, 2009

Man reagerar på vissa saker som doktorand, när man känner igen sig. Nyligen reagerade jag på den här rubriken i Sulf-tidningen:

– Att vara handledare för doktorander är nog lite som att vara förläggare och upptäcka en ny författare, någon som man ska lotsa fram till ett färdigt verk, någon som kommer att åstadkomma något speciellt.”

Det är inte viktigt vem som har sagt det och varför, det kan vara ett lösryckt citat som inte gör personen bakom rättvisa. Men just den här synen sitter i väggarna där jag går min forskarutbildning. Eller utbildning på forskarnivå. Det är på ett sätt en väldigt sympatisk syn på doktoranden: stor frihet, stor möjlighet att själv utveckla sitt projekt, och gärna projekt som är nära sammanflätade med den person man är. Handledningstillfällen blir till lärda samtal. Sånt där tjafs om formalia, kurser och datainsamling får doktoranden sköta på fritiden. Men med risk för att låta som en paragrafryttare och rättshaverist så funkar inte den där synen idag. Den borde ha konserverats tillsammans med den ”fria antagningen” (doktorander kunde antas på sk egen finansiering, dvs. stipendier eller oftare kombinationen välbeställda släktingar, deltidsjobb och små levnadsomkostnader, vilket resulterade i avhandlingsprojekt som kunde pågå i decennier).

Jag ska tala om en sak, hur mycket jag än älskar mitt ämne och hur mycket jag än har kämpat för att komma hit: en doktorand är inte en författare utan en forskare. Hur mycket av min tid som än går åt till att skriva så blir jag galen varje gång någon välment kollega eller tyvärr, handledare, talar om den mystiska och uppslukande skrivandeprocessen, där texten liksom ”föds fram”. Sorry, avhandlingen plus kurser ska vara klara inom fyra år. Avhandlingen är inget metafysiskt dravel, det är forskningsresultat presenterade i textform. Och den handledare som inte är villig att jobba mer än en förläggare för att förlösa den där jävla texten borde jobba med någonting annat.
Tyvärr så konkurrerar vi alla efter disputation med personer som av olika skäl kunna ägna obegränsat med tid på en tegelsten, och vi har sakkunniga som mäter avhandlingens vetenskapliga kvalitet medelst tumstock, inte vad som är rimligt att åstadkomma inom Bolognaprocessens fyra år.

Beror det här sura på att jag är stressad och har skrivkramp? Jotack.

naturen klarar sig själv

April 15th, 2009

Borgerliga ledarskribenter i jakt på kulturliknande saker som kostar skattepengar passar på att smäda naturum. Jag hade för ett par år sedan anledning att sätta mig in i naturums-träsket. Min kritik skulle dock se helt annorlunda ut än DN:s. Visst, man kan raljera över det halvtöntiga ”naturum*”-varumärket och de snidade trädjuren. Men banne mig, menar DN verkligen att Naturvårdsverket INTE ska satsa på hög arkitektonisk kvalitet när man väl väljer att uppföra ett naturum? Nej, för det luktar tydligen planekonomi. De vill hellre se att en ”lokal entreprenör” sätter upp en barack och kränger plastkåsor utan inblandning av några jävla storstadsakademiker. Hellre en ”självfinansierad” jätteälg än ett parallellt uppdrag. Skapar det några förädlade arbeten och tjänster? Är jag protektionist? Är det inte så att om vi faktiskt har flera design- och arkitekturskolor och ett flertal arkitektkontor i detta lilla land – att vi inte ska visa upp det bästa när vi nu väljer att tillgängliggöra valda naturområden. Skattebetalarnas naturområden, faktiskt. Gärna välja utländska arkitektkontor för den delen.

Man kan säkert ha åsikter om upphandlingsförfarandet och om programarbetet. Men då ska diskussion och fokus flyttas dit, så att Naturvårdsverket tillsammans med respektive samarbetspartner blir en bra och proffsig beställare.

Den borgerliga populistiska kritiken står på två ben. Dels tycker den att vi inte ska ha några naturum eller besökscentra alls eftersom naturen är sig själv nog och skulle dra besökare ändå. Mina motargument är följande: ja, naturen är fantastisk, men är det inte lite naivt att kalla ”det” för natur när själva det faktum att det är utvalt och bevarat pekar mot ”kultur”. Flera av våra reservat är dessutom starkt påverkade av människan och anses just därför ha stora värden. Den viktigaste invändningen är dock att den borgerliga kritiken inte vill se att dessa skyddsvärda (som därför redan kostar och har kostat en massa skattemiljoner) områden skall vara tillgängliga och kunna avnjutas av så många skattebetalare som möjligt.

Visst, ”naturen” är fantastisk och sig själv nog, men den besöks av en ganska homogen grupp turister – bildad medelklass. I museisvängen har det talats ganska länge om att man vill nå ”andra grupper”. För att kunna uppskatta ett stycke ”natur” är vi många som, på den kunskapsnivå vi råkar befinna oss, får ut mer av besöket om vi kan få lite information om vad som möter oss därute. Allt från ”var man kan grilla”, ”det finns inga farliga spindlar i Sverige” till rödlistade arter och ”var hyr man kajak”. Ett eller flera framgångsrika besök ger lust att på egen hand besöka ”naturen”. Vissa upplevelseinriktade biologer talar om naturanalfabetism. Inte för att man måste kunna en massa artnamn på latin, men att allt färre svenskar känner sig trygga i en ”naturlig” miljö. Till detta kan läggas utländska besökare som i högre grad än svenska är vana vid påkostade och tillrättalagda besök, tycka vad man vill om det. USA – som såvitt jag vet är planekonomins antites – har genom privata stiftelser och säkert en del allmänna medel gått i bräschen för välutvecklade besökscentra.

Så ja, jag är en förespråkare av naturum eller besökscentra i någon form. De får gärna kosta mer, men kanske med spetsigare formulerade mål och metoder för information och lärande. Naturvårdsverket har inte varit en exemplarisk beställare av designtjänster. Det finns arkitektoniska skräckexempel i naturumsfloran som visserligen har några år på nacken men som verkligen är posmodernistiska ankor – eller föråt, naturum Stendörren har formen av en fiskgjuse (Sörmlands landskapsfågel = fiffigt!) sedd uppifrån. Och naturum Nationalparkernas hus i Tyresta söder om Stockholm ser – häpp – ut som en Sverigekarta uppifrån.

Så kanske att Naturvårdsverket behöver lite hjälp med inriktning och upphandling. Jag är desstuom inte så mycket för statiska utställningar och montrar med snidade eller uppstoppade djur, utan ser hellre ett naturum som en plats för aktiviteter, som ett litet klassrum eller laborations- och experimentverkstad där personalen hela tiden har nära kontakt med besökare och den omgivande miljön. Men där brister det eftersom personal, aktiviteter och öppethållande är mycket kostsammare  än en stöldsäker pansarutställning som sköter sig själv.

DN avslutar med någon halvkväden visa om att det är bättre att bygga sportarenor för då får man fler besökare för pengarna. Tack för den analysen.

Kuriosakabinettet i koma

March 22nd, 2009

Det har väl inte undgått någon av de få läsare jag har att Kuriosakabinettet ytterst sällan uppdateras. Jag har inte gjort någon större grej av det heller, typ ”nu ska jag ta en bloggpaus” eller ”nu har jag inte tid med sånt här längre”. Faktum är förstås att jag inte haft ork, att de kvällar när knodden somnar i rimlig tid måste man jobba eller helt enkelt bara slappa. Men blogguppehållet speglar också en liten identitetskris som jag inte riktigt kan sätta ord på. Kuriosakabinettet föddes ur ett minimalt forskningsprojekt jag hade på MDH för flera år sedan. Jag hade slav… arbetat i några år med mässutställningar och evenemang, och kortare perioder som utställningsassistent på Arbetes museum och Riksutställningar när jag fick chansen att söka en liten slant från en lokal Sparbanksstiftelse, fick en liten lön i tre månader och ville sturvulet Ta Tag i Det här med utställningar. Den dolda agendan var förstås ”varför är detta underbara medium så missbrukat av museerna” och ”vems fel är det”? Under denna korta tid då jag plöjde en massa litteratur från ämnen jag tidigare undvikit (museologi, etnologi och arkeologi) och genomförde några intervjuer, föddes väldigt många frustrerade tankar som jag sedan strösslat ut i Kuriosakabinettet, blandat med min inte odelat posititva erfarenhet från pre-Gotland-Riksutställningar och senare erfarenhet av arbete i den kommunala kultursvängen. 

Det jag vill säga är att jag inte är där längre. Jag arbetar inte med utställningar för tillfället utan måste försöka förstå att jag är doktorand. Visst, jag kan recensera utställningar jag besöker som privatperson, men det händer rätt sällan, och jag känner inte samma engagemang. Och då kommer vi till det svåra – om jag ska fortsätta vara en engagerad bloggare  borde Kuriosakabinettet stöpas om till nån slags doktorand-, vetenskaps- eller humaniorablogg, eftersom min verklighet kretsar kring helt andra saker än en eller annan o-ödmjuk utställningsformgivare. Om jag skulle ha bloggat idag (vilket möjliggörs genom att mina föräldrar tagit med sig G ut i skogen eftersom maken är i San Fran för tillfället) – eller twittrat, vilket jag inte riktigt begriper – skulle jag ha skrivit någonting om att det var härligt att upptäcka Marjorie Perloffs Wittgenstein’s Ladder eftersom det sätter in det sena 1900-talets tolkningar av Wittgenstein inom konst och poesi i ett sammanhang och dessutom reder ut de franska strukturalisternas, och även de ryska formalisternas och Frankfurtskolans (icke-) förhållande till Wittgenstein. Precis vad jag har letat efter. Kul att läsa? Varför bryr jag mig om Wittgenstein? För att Sten Eklund gjorde de mest förunderliga Tractatus-tolkningar vid slutet av 60-talet som jag ska försöka få till ett paper om alldeles för snart. 

I denna identitetskris ligger det faktum att åtminstone jag som doktorand känner mig som en alldeles för stor bluff för att kunna blogga frimodigt om allt jag genomgår. Jag vet inte om det hjälper att vara disputerad. För i så fall får vi vänta några år på ett återuppståndet Kuriosakabinett. 

Men snart ska jag gå en stresshanteringskurs för doktorander. Inte nog med att man bara har fyra år på sig, man ska lära sig vara effektiv också.

Läs Claes nya blogg!  (Han har disputerat!)

Vill man se museer som museer var förr (när jag var barn, i början av 80-talet) ska man gå till Spårvägsmuseet. Här har tiden banne mig stått still. Och det är inte alls av ondo. Det tycktes finnas hur mycket yta som helst att ställa upp gamla tågvagnar på. Utställningshall och arkiv integrerat. Det är på ett skönt sätt befriat från en massa försök till hippa interaktiviteter. Det fanns ett och annat 70-tals lo-tech-exempel som VHS-band med trafik som rullar framför en bussförarhytt så att det känns som att man kör buss i Stockholmstrafiken förr-i-tiden. Man kan klippa biljetter, rita och bygga med Brio-tåg också. Det är såhär jag minns att det var på museer när jag var i barn. Som för att banka nostalgin i huvudet på mig hade Leksaksmuseet också inrymts i sama lokaler som Spårvägsmuseet. Leksaksmuseet var av någon anledning The Museum när jag var i förskoleåldern. Vi åkte alltid dit med trefamiljssytemet (en barnpassningsform som existerade på 70-talet och början av 80-talet) och hade kungligt kul. Nu tyckte jag inte att det var lika kul, mest för att det kändes att lokalerna var undermåliga och tillfälliga i norra hammarbyhamnen. På hemvägen var vi tvungna att handla middagsmat på Konsum Slussen och passerade Slussengallerian – Stockhoms absolut fulaste underjordiska galleria. Här har tiden också stått stilla, men på ett kanske mindre smickrande sätt. Slutresultatet blev att man kände sig som tidsresenär i sin egen stad. Nästa gång jag vill uppleva museinostalgi får det bli Tullmuseum. Det här kanske blir en ny museinostalgis genre? Museer över museer värda att bevara spänner från 1600-talets kuriosakabinett till dioramamuseet (still going strong på NRM) till – vad ska vi kalla det? 70-talets tillåtande och lustfyllda sakmuseum. Observera de härliga 40-talistiska museologiska adjektiven.

Cybernetiska irrfärder

November 26th, 2008

Helt plötsligt överfaller cybernetiken mig från alla håll. Har knappt hämtat mig från konferensen Cybernetic Heritage i förra veckan, så publicerar Art Journal värsta numret med en lång artikel om utställningen Cybernetic Serendipity. (Fast det tog ett tag att posta det här inlägget eftersom jag letade efter en massa länkar. Just nu är det bara snön som överfaller!)

Konferensen, ja, Tomas uttryckte viss tveksamhet tidigare, jag kan rapportera att den attraherade två läger, och diverse blandformer. Dels, företrädesvis äldre herrar, och deras adepter, som på fullaste allvar ville ta med cybernetiken in i 2000-talet. Som var indignerade över att cybernetik inte är namnet på någon universitetsinstitution (men dessa herrar hankar sig fram vid lite olika universitet ändå, bildar olika work-groups och har annual conferences). De kom som sagt i många olika former, en del var intressanta att lyssna på, andra inte, milt sagt. Den andra polen var alla som på något sätt såg cybernetik som historisk materia, vars arv man kan studera och ha nytta av för förståelsen av vissa kulturella företeelser, från 1900-talets mitt till samtiden. Denna snäva kategorisering är säkert inte rättvis, men jag kan inte gå in på detaljer ändå.

Det som var lite udda var att de hade bjudit in Jasia Reichardt, curator och upphovskvinnan bakom de tidiga datorkonstutställningen Cybernetic Serendipity på ICA i London 1968. Jag har ju kollat katalogen och publikationen tidigare och förundrats över hur ”enkel” den kändes. Ingen risk för över-teoretiseringar här inte! Det handlar om kreativitet och datorer. Punkt. Visst är det anakronistiskt att kräva att utställningar och curator-intentioner måste vara minutiöst utarbetade, men när så mycket annat vid den tiden (strukturalism, semiotik) känns teoritungt, så är CS det inte, trots flertalet publikationer. Utställningens produktionstid var lång, hela 5 år och om man ska följa de berömda troperna (klyschorna) som reproduceras om 60-talet så inträffade naturligtvis värsta brytningstiden mellan 1963 och 68. Och vem vet, kanske var det inte bara för att så många verk gick sönder vid visning och transport, som gjorde att intresset för den tänkta vandringsutställningen svalnade ganska snabbt. Resterna lagras någonstans i Japan. Det här var den sortens uttryck man inte ville ta i post-68. Naiv fascination, teknologiska irrfärder…

Jag var såklart tvungen att byta några ord med Jasia vid middagen, fast sådant tenderar ju att bli antiklimax. Hon hade glömt bort varför hon valt ut en viss svensk konstnär till sin utställning, vilket var synd eftersom dessa verk framstår som rätt aparta i sammanhanget.

Äldre, excentrisk dam vars ambitiösa gärning kanske inte fått det eftermäle de borde. Själv är jag kluven. CS är självklart ett stort achievement, men jag har svårt att vara den där yngre doktoranden som står förundrad och bara gapar, jag kan inte bortse från att CS förmedlar bilden av att datorer är härliga, datorer kan rita, ingenjörer är också människor. Javisst, man ska inte döma, fel tids glasögon osv (kulturrelativism?). Det lät på henne som att “ingen” gjorde någonting för att återuppväcka, eller forska på CS”, men Maria Fernandez hade ju intervjuat henne. I artikeln i Art Journal står det mesta om Reichardt och Cybernetic Serendipity, reception och eftermäle, om Reichardts nära förhållande till sina släktingar i London, makarna Stefan och Franciszka Themerson, vars litterära/intellektuella kvällar Gabberbocchus Commom Room hade stor inverkan på Reichardt. Franciszka Themerson var ansvarig för utställningens scenografi liksom ett verk med ljud av Gordon Pask.

Jasia berättade att hon under sitt Stockholmsbesök passat på att hälsa på Marionetteaterns förre konstnärlige ledare Michael Meschke, eftersom Franciszka Themerson gjort dekor, masker, dockor till en uppsättning av Kung Ubu i Stockholm, med bla. Allan Edwall på scen. Filmupptagning finns på SLBA, har jag sett. Reichardt jobbar just nu med ett arkiv över Themersons liv och verk, det mesta finns på nätet.

På tal om Marionetteatern är det ju ett museipolitiskt skelett i garderoben. SvD skrev att den stora Museiutredningen skulle ta itu med den infekterade och ofinansierade frågan. Det ska jag kolla. Det kanske är dags att jag läser den där utredningen? Fortsättning följer.

Efter som jag är så narcissistisk måste jag få kommentera ett litet menlöst uttalande jag har med i senaste Riksutställningar-nyhetsbrevet. Det här med museernas roll i samhällsutvecklingen, aktör, opinionsbildare eller arena för diskussion är en så stor fråga att den kräver ett långt svar. Och det går naturligtvis inte att dra alla museer över en kam, det säger sig självt. Det låter ungefär som att jag vill lyfta upp VKM till någon slags hjältenivå. Alls icke. Vad jag menar är att jag, efter ett enda besök där, fick uppfattningen om att de faktiskt försöker vara delaktiga i den unga befolkningens samtid och fritid. De verkar ha spännande och välbesökt programverksamhet – check. Gratis/lågt inträde? – nix. Education – att arbeta nära skolans läromål och vara en naturlig del i undervisningen? Vet ej, tror det.

Vad jag slogs av, och ju också mådde lite illa av var det närmast desperata försöket i utställningen Take Action, att samla in och representera ett urval av samtiden. Vad är det för fel med det, kan man fråga sig. Är det inte det som museer alltid måstat göra? Antagligen, det blir bara så tydligt just här. Hur 17 har man valt ut de ”viktigaste” protest-subkulturerna? Eller har det råkat bli så att de som fått mest media, alternativt är mest visuella, roligast att ställa ut (som anarkistclowner och strumpor runt lyktstolpar) fått mest utrymme? I det som skulle handla om maktkritik och protest lämnas en präktig och tillrättalagd bild av vilka som är de rätta alternativen om man nu vill protestera sådär lite lagom.Och hur roligt är det att protestera på ett sätt som föräldrarna godkänner?

Och vad har allt det här med klimat att göra? Jag vet inte. Jag tappade bort mig någonstans. Men jag protesterar mot att klimatfrågan främst skulle vara individens ansvar. För om förändra klimatet är upp till individer, som ska använda sin oerhöra konsumentmakt – då blire inget klimat för någon om några år. Fast jag har funderat på att gå med i en grupp som pyser däck på stadsjeepar, lagom till att dessa monster faktiskt gått och blivit omoderna. Ibland framträder någon slags ekonomistisk, rättvis evolution.

Geniernas tid

November 13th, 2008

I dagens SvD (ej på nätet) intervjuas Dan Wolgers. Det är inte honom jag vill klämma dit, utan det förhoppningsvis medvetet provocerande uttalandet från det offentliga konst-Stockholms mäktigaste man, Mårten Castenfors. ”-Jag har alltid sagt att Dan Wolgers är ett geni.”, avslutar intervjun/reportaget och står helt okommenterat. Kanske ett medvetet val det med, som ett sätta-kaffet-i-halsen-trick. Jag tänker inte kritisera personen, eller ens positionen Castenfors. Vad jag känner är en känsla av backlash. Som om det plötsligt blivit ok att strunta i strukturer, diskurser och faktiskt också kön. Nu är vi trötta på det där tjafset om den döde upphovsmannen. Eller att problematisera det där med genus och maktstrukturer. Ha! Finns det konstnärer som inte klarar sig ekonomiskt och inte får offentliga utsmyckninguppdrag? Oj, synd för dem, de kanske inte är tillräckligt begåvade. En del är födda genier, andra inte.

Färdigforskat

October 23rd, 2008

Förra helgen var det Historiebokssymposium på Moderna museet. Museet firar 50 år och i samband med detta avslutas och publiceras ett 4 (?) år långt forskningsprojekt, dedikerat museets historia och samlingar. Redan i inledningen förstår man att här är det någonting som är knepigt. Dels ska man framhålla sin egen historia, slå sig för bröstet, berikas av inspireras av, tradera godbitar om och om igen. Å andra sidan släppa in kritiska granskare, dels från universitetsvärlden, dels från konstvärlden (konstnärer som håller på sk institutionell kritik). Inte lätt. Och de som fått vara med i projektet, beforskat museet, har trots sin akademiska kritikalitet en viss vördnad gentemot den stora institutionen med den fina historien. Och ju fler gånger man nämner och upprepar den oerhörda betydelsen hos en utställning som Rörelse i konsten – även om man kritiskt granskar myterna, kanon och museets eget historieberättande – så växer denna ikon i betydelse, för en obetydlig utställning genererar inte kritisk granskning. Och det är tråkigt att kritiskt granska små obetydliga smulor som ingen bryr sig om. Då är det bättre att ta tag i stormogulen Hultén eller Rauschenbergs get.

Historieboken själv, kostar 500 pix. Dels är den en lyxig coffee-table book (trots att den inte “skulle” vara det, enligt en röst) med bildgodis från museets oerhört härliga bildarkiv. Dels innehåller den texter och projekt med potentiell sprängkraft. För nu är det “färdigforskat”. Historieboksprojektet möjliggjordes tack vare en privat/stiftelse-donation. Märk väl. Forskning om sig själv ingår inte i det som museet anser vara sitt eget uppdrag. Trots att man traderar och visar upp sin historia jämt och ständigt i nya utställningar, fasta utställningar som den nu aktuella Max Ernst-utställningen. Men man kan inte fråga sig varför man gör det, på vilket sätt, med vilket tolkningsföreträde. Puh, tur att 50-årsjubileet är färdigt, nu behöver vi inte forska än på 10 år verkar vara en stämning i luften.

Fredagen var lite kul, det var roligt att höra trotjänare inom och utom museet tala om sina minnen. Det man minst anade skulle vara det mest intressanta. Lördagen var den Internationella dagen, då alla De Stora Internationella Museifrågorna skulle beröras. Institutionskritik, Det Politiska, Det Postkoloniala och Mega-museiarkitektur. Intet nytt under solen. Framför allt kändes det väldigt detatched från värdinstiutionen. Internationella namn som var vana att prata om sina respektiva ämnen rev av sina papers och visade snygga bilder. Enda undantaget och min stora favorit, Mary-Anne Staniszewski, anknöt till utställningen Poesi måste göras av alla! Förändra världen! från 1969. Det var kul, den är annars lite undangömd bara för att den verkar så otäckt vänsterpolitisk, i den förra historieboken för 25-årsjubileet från 1983 lägger Hultén och Granath ut texten om hur all poesi försvann i och med det dogmatiska 70-talet. Det blir en lång essä om jag ska gå in mer på detta.

I alla fall, Mary Anne drog snabbt igenom huvudtesterna i sin mycket intressanta MoMa-granskning The Power of Display, där hon visar att den kliniska, modernistiska konstutställningen växte fram under efterkrigstiden och har fortsatt att karikeras av just MoMa på 90- och 00-talen. Jag kommer ihåg att jag tyckte boken var väldigt uppfriskande när jag läste den, att det som vi tar som absolut självklart om konstmuseirummet idag, föddes under 60-talet. O’Doherty skrev White Cube-essäerna… Bauhaus-skolan hade ren experimentverkstad på 20- och 30-talen med kinetiska utställningselement: gränsen mellan konstobjekt och rum var utsuddad. Kommersialismen fick också fritt spelrum, på 50-talet var flera utställningar bara illa kamouflerade showrooms för exklusiva varor. Inte bra men annorlunda…

Vad Staniszewski i alla fall, till alla kritiska surpuppors (moi) besvikelse, fick fram var att MM inte alls var sämst i klassen utan hade ställt ut fler kvinnor, hade fler experimentella utställningar, än det västerländska genomsnittet. Och då förlåter man henne gärna en ganska långrandig genomgång av hela hennes kompisgalleris 90-talshistoria.

Sedan måste jag tyvärr säga att anförandena om 1) modern museiarktiektur med lite lagom kritisk vinkling kändes passé  och sömnframkallande och 2) den egentligen intressanta postkoloniala problematiken i ett australiensiskt perspektiv anfört av en sval, duktig, vit medelklassakademiker som på något sätt personifierade frågan om det här med tolkningsföreträde. Sedan orkade jag bara halva diskussionsstunden.

Hennatatueringar

October 6th, 2008

För ca en vecka sedan var jag på en dagstripp till staden där det alltid regnar. Rätt gissat: Götebörg! (Jag får skriva såhär för jag har västsvenskt påbrå på både fädernet, morföräldrernet och svärmödernet) I alla fall: Fick chans att glida in på Världskulturmuseet. Det är förstås ingen nyhet att här finns det Mycket som är Problematiskt. Var är samlingarna, varför dessa samlingar här och vilket är uppdraget, typ. Jag kan inte ge någon kvalificerad postkolonial kritik, för jag har missat hela det där tåget: men jag måste börja med namnet. Världskultur-museet. Hela världens kultur. Då måste det handla om ALLT. Alla folks kultur överallt hela tiden. Är det så? Nej, för definitionen av världs i VKM är ungeför densamma som den i world music. Det ska vara lagom främmande för västerländska ögon och öron: exotiskt, gärna alternativt. Hellre curry och henna än…bryggkaffe. Huvudsaken är att dessa världs-objekt har en air av annan-het och passar in i bilden av det exotiska, för att inte säga koloniala landet. Som konsumentkedjan Indiska, ungefär, som friskt blandar indiska smaker med lite annat smått och gott från Asien. En sista ingrediens som måste uppfyllas är alternativtitet, den unkna lukten av otvättade dreads och söderspelad Manu Chao-CD. Nu känner jag att jag kommer att bli missförstådd. Jag älskar alternativitet och subversivitet och alternativa livsstilar. Men låt oss få ha dem ifred! Och det kan bli för mycket nycirkusartisten Katla (se rubriken). För VKM:s utställning Take Action är very disturbing. 1. Vad har den med världskultur att göra (föruom inom det utvidgade begreppet som man inte kan hänföra sig till för då har man ju inget uppdrag längre) mer än att passa den fluffiga målgrupp av övervintrad 68 eller 14-årig aktivist eller möjligen 32-årig konstvetardoktorand som försöker handla ekologiskt och drömmer om en rättvisare värld (där fick jag in mig själv, så att alla fattar att man kan både dissa och vara en del i soppan). Det känns som att definitionen, den minsta gemensamma nämnaren för att platsa i ett VKM-sammanhang snarare handlar om skivbutiken MultiKulti (och Indiska för den mindre priviligerade).Motiveringen varför Take Action finns i samma hus som den i sig fantastiska En stulen värld måste tydliggöras. Inte bara ngt svammel om gränslöshet och tillåtande attityd utan på riktigt. Självklart fanns en dödstrött betraktelse över HipHop-kultur också. Jag dör av tristess.

Nu ska jag säga några snälla ord: En stulen värld var en jättefin utställning. Ett fantastiskt material, en spännande historia, där man inte väjer för den koloniala problematiken och Snygga rum! Det kändes för en gångs skull som att det var en utställning av internationell klass. (Så passande eftersom det är världskulturmuseet vi talar om). Det jag gillar med VKM är skalan. Byggnaden är schysst (men inte så välandvänd som jag trodde), många fina detaljer att upptäcka. Utställningsbyggena är väldigt påkostade och storskaliga och utnyttjar faktiskt rummets potential. I det sammanhanget kändes därför Kongospår lite som en lågbudgetutställning hopsatt av ngt länsmuseum. Nu vet jag att det inte är så, men Kongospårs styrka var väl ändå texterna: den historia som berättas. Det tog lång tid att ta in en bråkdel, och det var intressant. Det ska bli spännande att se (med fasa och förväntan) vad som händer med VKM framöver. På något sätt känns det som att det liksom den nu pågående finanskrisen behöver ske ett armageddon vid den instiutionen där allt behöver ifrågasättas – för att spara sådant som visar sig vara av bestående värde.