Kuriosa-året som gått

December 30th, 2007

Mitt musei-år har inte varit. Jag har inte jobbat i branschen (om jag nu någonsin har det). Jag har varit föräldraledig (och skitlat och folkskygg, ska tilläggas) och påbörjat min forskarutbildning. Den mest spännande (och typ enda) museirelaterade händelsen 2006 inträffade i februari (tror jag). Man kan säga att jag blev involverad utan att ha lyft ett finger, förutom de fingrar man använder när man bloggar. Jag blev kontaktad av dåvarade ordförande för gamla goda, fina Museiföreningen. I egenskap av Kuriosakabinettsbloggare! Jag blev inbjuden att delta vid ett möte där man skulle dryfta Museiföreningens framtid. Som alla säkert redan vet var det någon slags debacle för ett par år sedan då Riksförbundet Sveriges Museer bildades och liksom sög musten – och i praktiken alla stadiga medlemmar – ur Museiföreningen. Det här var innan jag var inne i det hela. Men man kan säga att skiftet från Museiförening till Riksförbund gjorde att mina chanser att delta i en museivecka (eller ”Vårmöte” som det heter nu) minimerades ännu mer. Det samma borde gälla de flesta frilansare, studenter och projektanställda. Museiföreningen var öppen för institutionella medlemmar likväl som enskilda. Ingen frågade om du hade fast anställning, intresset (och viljan att betala medlemsavgift) fick styra. Riksförbundet är en intresseförening för museer: central- ansvars- läns- och övriga som vill betala årsavgiften. Riksförbundet verkar utåt som en lobbyorganisation som driver museernas gemensamma intressen. Eftersom museernas gemensamma intressen nästan alltid handlar om ekonomi (och bristen på den) och nästan alla museer har offentliga finansiärer är det inte svårt att räkna ut varthän man riktar kraften.

Det viktigaste är inte mina och andras trampade frilansar-tår för att vi inte får vara med på Vårmötet. Den stora frågan är: gör denna organisationsform museivärlden smartare? På ett sätt är snåla anslag ett sätt att hålla en hel yrkeskår feg och korkad, oavsett om och hur man organiserar sig. En yrkeskår som bara hinner göra det nödvändigaste, släcka bränder och inte ser framåt. (Nu tar jag i, och om det är någon som läser det här kommer jag säkert att få skit.) Jag såg en trailer-dokumentär om min favoritserie The Wire. Nästa säsong ska handla om dagstidningsvärlden, som ju befinner sig i kris, mellan papper, webb, prenumeranter och annonsörer. Universalmedicinen har varit att avskeda journalister. Färre och färre timmar får gå till att skriva reportage. Tidskrävande researcharbete är ett minne blott. Blir den journalistiska kvalitetet lidande? Ja. Är annonsörerna intresserade av att sponsra ett projekt som ingen längre vill läsa? Det kanske inte framgår, men det finns paralleller till museivärlden där man förväntas göra fantastiska utställningar till inga pengar alls.

Mitt slutbudskap är: visst, museerna har gemensamma intressen och viss centralisering är inte av ondo utan ett smart sätt att förvalta skattebetalarnas pengar. Men det är väl en uppgift för staten? Att se till att varje länsmuseum inte lägger ut dyra pengar på ett alldeles eget föremålshateringssystem eller betalar en dyr jurist för att lösa en upphovsrättslig tvist? Ska inte en ideell förening för museibranschen vara visionär och rikta sig utåt? Där publiken finns? I samhället? Det här är ett problem och vi kommer inte se några utställningsmässiga stordåd så länge situationen ser ut som den gör. En museivärld som inte bjuder in sin publik blir inte angelägen för sin publik. Det kan inga personalutbildningar i tillgänglighet ändra på.

Varför var den gamla Museiföreningen bättre skaffad att spegla samhället? Nja, det var den väl inte, den hade säkert behövt reformeras en hel del. Men grundprincipen att alla var välkomna, den är sympatisk och nödvändig. Antag att en museologistudent med ett utländskt klingade namn har svårt att få jobb på museum efter examen. Antag att denna person ändå, mellan vårdvikariaten deltar i en branschförenings aktiviteter och till slut får kontakter som leder till en projektanställning. Antag att denna person sitter på erfarenheter som är ovärderliga vid ett museum där endast helsvenska m-tanter (det förbjudna klass-ordet) arbetar. Oj, det här var en fiktiv historia. Jag glömde bort att ungdomar med utländska namn undviker branscher som är så öppet protektionistiska som museerna. Bättre att söka sig till branscher där meriter och förmåga räknas, vilket är vanligare inom t.ex. medicin och teknik. Men De Yrkesverksamma, Museianställda vill inte vara med i B-laget, där det går omkring en massa studenter och frilansare och tigger jobb halva tiden. Sånt vill man ju slippa, därför är det bättre att förskansa sig i en egen förening.

Hur gick det med den gamla Museiföreningen? Jo, den ska efter utredning läggas ned, vilket kommer att ta ett par årsmöten till, men det var också kontentan av det diskussionsmöte jag var med på.

Fram för ett roligare museiår 2008! Hoppas att debatten kan fördjupas och taket höjas! Kuriosakabinettet ser det som sin absoluta uppgift att vara den pinsamma släktingen som säger fel saker – de få gånger hon nu tar bladet från munnen – någon måste ju sänka nivån också!

Leave a Reply