Märklig koppling

November 2nd, 2007

Det är lite lustigt, för jag har råkat se precis samma utställningar som en känd recensent på den stora morgontidningen gjorde för några veckor sedan. Jag tyckte redan då jag läste artikeln att kopplingen kändes lite krystad. Det kanske var en slump för henne också? Typ höstweekend i Amsterdam, och Roslin aktuell på Nationalmuseum? Kopplingen kanske funkar i teorin, men den aktuella Warhol-utställningens främsta fokus är rörlig bild, inte porträtt.

När jag sett Warhol-utställningen på på Stedelijk Museum frågar jag mig om vi sett samma utställning. Visst, jag hade med mig en otålig ettåring och kunde inte försjunka i all video som utställningen huvudsakligen var uppbyggd av. Jag är så kluven till Warhol och hans konst ändå. Jag är så svårt drabbad av sjukdomen ”vit-man-amerikan-modernist-ikon-blockbuster-exhibition = kritisk inställning” att jag inte kan se det hela klart. Valerie Solanas är en bra mycket mer intressant vinkling på Warhol-personan än den glada och tokiga och lite lagom konsumtionskritiska popkonsten som begrepp. Och så tyckte jag för några år sedan att Hal Fosters tolkning av Deaths in America var intressant. Eftersom jag liksom inte kunde ta för mig av utställningens rika videomaterial blev det inte så mycket kvar. Det som var lite kul, som jag inte sett förut var Warhols tidiga teckningar och skivomslag, då han verkligen var reklamtecknare. Drömmen om ett flärdfyllt liv – före LSD:n – skymtade fram: Audrey Hepburn, Truman Capote, jazz. Och teckningar av vackra män.

Men intrycket blev för mig ändå negativt. Jag är så trött på ”15 minutes of fame” and all that crap. Det kändes så trött att utställningens lilla hörna som vände sig till ungdomar och skolor bestod av en Idol-mikrofon med kamera. Snark! Den mest grunda tolkningen av alla. Utställningen är något av en internationell blockbuster – den kommer till Moderna i februari. Ska bli intressant att se vad de gör av den. Gärna något klokare än ett mini-Idol.

För att återgå till den sökta Roslin kopplingen: det är inte direkt ovanligt att konstnärer i olika tider har sysslat med att avporträttera samhällets grädda, liksom (de som har råd med och vars status kräver att bli avporträtterade). Att Roslin gjorde sig ett gott levebröd på detta är inte särkilt märkligt, men ovanligt, han var mycket skicklig både som konstnär och affärsman. Warhols porträtt är tillkomna i en helt annan kontext, och jag vet inte om jag tycker att det är jämförbart. En tid då det inte alls var självklart att bli avporträtterad.

Roslin-utställningen imponerade i högre grad. Kanske gör att jag inte hade samma förväntningar. Halva nöjet med att kolla utställningar på Nationalmuseum är att tjuvlyssna på sina med-publik. Damer som diskuterade porträtt av Gustav III med ”nämen, där är han inte alls sig lik!”, och ”han ser ju helkonstig ut tycker jag”. Nej, jag tyckte det var genuint härligt. Roslins porträtt är så välbekanta, nu får man se dem på riktigt. Det finns en väldig massa intressanta frågor som väcks, om konstnärligt entreprenörskap, porträttkonstens speciella betingelser (rekvisita, priser, modeller och mannekänger), måeriteknik, makarna Roslins gemensamma business, gravörernas roll… gå och se!

Mats Leiderstam har kanske inte gjort någonting efter just Roslin i sitt Grand Tour-projekt, men skulle kunna ha gjort. Det androgyna mansidealet och Roslins levande porträttstil med glansiga munnar och röda kinder lånar sig väl tillnutida fantasier… Och ja, Sofia Coppolas Marie Antoinette finns med som referens i utställningen. Såklart.

Leave a Reply