Skåpmat: konst och politik

December 19th, 2007

Typiskt slutet-på-året-aktivitet: rensa bland gamla bloggutkast. Den här posten har jag inte vågat publicera eftersom den liksom inte blev färdig, och för att den därmed hänger ut mig som oseriös konstvetardoktorand. Men, det bjuder jag på!

Kairos-seriens senaste del, nr 12 i ordningen, heter Konst, makt och politik. Den är sammanställd av Simon Sheikh. Jag gillar verkligen konceptet med Kairos-serien och har haft en massa nytta av att alla dessa texter finns översatta. Någon slags känsla för aktualitet brukar finnas i utgivningarna. Delarna om design och konsthantverk, liksom det postkoloniala kom precis (eller lite efter) ”alla” pratade om sånt. Det råkar också vara de enda två delar jag inte äger, kanske just för att jag hade hunnit bli trött på ämnena i fråga. Politik-delen däremot passar som handen i handsken, och jag skiter i om det är sellout. (Hur nu texter om konst, politik och estetik kan vara sellout.) Jag gillar att böckerna är affordable, någonting alla texter som ska användas av studenter borde vara.

Jag har/hade höga förväntningar på den här utgåvan. Kanske har jag blivit lite besviken på språkbehandlingen och översättningarna. Inledningarna brukar vara jättebra översikter, men här kände jag plötsligt ett språkligt motstånd. Det kändes styltigt och lite taffligt. Som när man som student tar på sig en för stor begrepps- och språkkostym och inte fyller ut den. Det påminner också lite för mycket om curator-språk, när förbindande länkar ska skapas mellan abstrakta och vittförgrenade begrepp på ett ganska krystat och konstruerat sätt, vilket bara resulterar i cikelresonemang.

Ja, jag har sett ljuset. Curatorer är inte akademiska forskare och skyndar alldeles för lätt över begreppsliga svårigheter, liksom att alla konstverk som ställs ut i ett sammanhang inte nödvändigtvis MÅSTE ha gemensamma nämnare. Det går att hitta eller konstruera gemensamma faktorer i allt, men då blir det också urvattant tillslut, typ ”alla de här konstverken behandlar frågor om RUMMET och TIDEN”. Näha? No shit! Till och med mina favoritcuratorer Latour och Weibel förenklar rätt hårt, men de har gjort förbannat intressanta utställningar: Iconoclash och Making Things PublicZKM. Bruno Latour är fö. mer känd som teknikhistorier, en riktig superstar.
Men en text i ”Konst och Politik”, den av Brian Holmes, ledde mig vidare till Boltanski och Chiapellos intressanta ”The Spirit of Capitalism” som innehöll spår av intressanta bakgrundsbeskrivningar av 60- och 70-talet. Det är helt ok. Så i det här fallet: läs antologitexterna men skumma inledningen!

Leave a Reply