men.kom.igen.nu.rå

April 29th, 2007

I fredags var vi på vernissage på Tekniska museets nya kom.nu.då som handlar om kommunikation eller IT. Jonas Birgersson invigningstalade, så jag antar att ambitionen var att det skulle handla om ”det svenska IT-undret”. Det gick inte att höra någonting eftersom akustiken i maskinhallen är svår. Fast museets tekniska personal borde vara välbekant med den akustiken vid det här laget… Det här är inte någon regelrätt recension av utställningen för vi gick igenom ganska snabbt och det var mycket folk. Men några tyckanden kan jag ju inte låta bli att komma med.

För det första hade jag rätt höga förväntningar. Ola Larsmo som textförfattare kändes som ett bra val, han har kunskaperna och kan konsten att berätta en historia. Mikael Varhelyi och en till som jag inte minns namnet på stod för formen. Också bra val, de är inte helt utslitna som formgivare i utställningssammanhang och åtminstone Varhelyi känns som ett någorlunda modernt val då han står med ena foten i reklam och underhållningsvärlden med melodifestivalscenografier och film- och reklamfilmsjobb. Jag tycker att grundtanken med formen var god med ett slags modulsystem. Den rumsliga helheten var däremot ganska tråkig. För det är bara att fejsa fakta: det är en tråkig utställning. Det är lååånga texter och föremål bakom glas och ram. Punkt. Någon hade försökt med något slags spelspår, ungefär som i riksbekanta Spelet om Maya, men det gick hopplöst förbi en vanlig besökare.

Någonting som hade blivit rätt fint var studion och radioentusiasternas krypin. Där har Tekniska en interaktiv fördel. Mycket tråkigt att man inte vågade vara mer interaktiv i kom.nu.då. Några små spelkonsoller fanns inklämda. Det gick att spela Pacman och Pong med dåliga verktyg. Men, som de äkta nördarna sade (och dom kommer man inte undan om man gör en utställning som säger sig handla om IT), varför var det inte ett äkta gammalt original-Pong? Eller åtminstone ett försök att efterlikna, istället för en b-version från 80-talet? Är inte det själva poängen med museer? Kraften hos äkta gamla föremål som varit med på den gamla goda tiden?

Tekniska borde ta sig till ZKM i Karlsruhe och kolla hur de hanterar gammal teknik som är fri för alla besökare att använda. I en annan bemärkelse känns Tekniska tyskt på ett ganska fantasilöst sätt. Lite som delar av Technikmuseum i Berlin där det också finns föremål i montrar i långa banor. Så tyvärr var helhetsintrycket en besvikelse, men någon gång ska jag gå dit och verkligen läsa texterna, kanske blir slutomdömet då något bättre. Synd, för Tekniska museet hade precis som en avdankad tysk schlagersångare verkligen behövt en hit.

Leave a Reply