Storskandinavism

December 26th, 2006

Den här betraktelsen är inte enkel att få ned på pränt. För den ska inte uppfattas som en sågning, eller ens ett försök till recension av den underbart välgjorda utställningen Naturens spegel, nu på Nationalmuseum. Det var en ren njutning att gå igenom salarna. Skönhet upplevdes, allmänbildning utökades (man är pinsamt dålig på norsk konsthistoria), intellektet utmanades lite lagom (hur var det med det sublima enligt Burke egentligen?). Man började tänka storvulna tankar som ”det är såna här utställningar Nationalmuseum ska syssla med” och ”fan vad Sverige är vackert”. Och så börjar man undra varför man plötsligt blivit så inihelvete värdekonservativ. Man kanske ska låta bli att måla storsvenska fan på väggen, men eftersom Kuriosakabinettet är en plats för problematisering så ska här problematiseras. Plötsligt inser man att man befinner sig mitt i den nationalromantiska dröm som själva museibyggnaden är ett uttryck för, bara teoretiserad och förklädd att passa vår samtid. Samtidsanpassningen märks i den duktiga tematiseringen av utställningen. Det går tydligen inte att göra en utställning idag utan att skapa ett teoretiskt ramverk eller tematik. I det här fallet ordnas landskapsskildringarna i fem grupper, vissa tids- och stilbundna och rätt självklara, som det sublima, till lite mer godtyckliga, tolkningsbara som ”Inre landskap” och ”Stämningslandskapet”, som flyter in i varandra. Om utställningen ”bara” hade visat snygga landskap från Norden enligt simpel kronologi hade den säkert blivit en enkel måltavla för poststruktiralistisk kritik. Nu är den inte det. Teoretisk tematik (om den är någolunda väl genomförd) i utställningssalar är som ett pansar mot ilskna kritik-pilar.
Utställningen säger sig vilja ”undersöka det nordiska förhållningssättet till naturen”. I utställningen stör det inte, men begreppet om man ser det utanför utställningens sammanhang skaver på minst två olika sätt. Dels är det bilden av oss nordbor som ett slags oförstört och naivt naturfolk, ett med naturen, mitt i naturen. Dels undrar man ju då vilka nordbor? Vilka är det som inkluderas i begreppet, som har levt här mitt i naturen genom årundraden. Jag hör dit, jag är en knallvit medelklasskäring, och det är därför jag skäms över hur stolt jag blir när jag befinner mig i Naturens spegel.

I ett projekt jag nyligen arbetade med tvingades jag fundera över, och i viss mån undersöka hur olika grupper förhåller sig till sin närmiljö, närnatur och allemansrätt. Och insett att det handlar om klass, utbildning och urspung. Det är självklart för vissa grupper (framför allt akademisk medelklass) att ta med sig svampkorgen ut i snårskogen, medan andra aldrig tar sig längre än till stadsparken. Och väl där ägnar man sig åt så låga aktiviteter som att grilla, eller ännu värre, sitta hela sommaren på en husvagnscamping! Den vilda, orörda naturen är till för den utbildade och priviligerade klassen, för alla som har nycklar till den i form av floran eller överlevnadskitet. Så var det för hundra år sedan och så är det idag.
Det är förvånande att ingen av de stora dagstidningarnas recensenter har nappat på det här i mångfaldsåret så lätta betet när de recenserat Naturens spegel. Anna Brodow i SvD går steget längre och förstärker det i utställningens eventuella intention som känns märkligt genom att avsluta recensionen med:

”Naturens spegel är en utställning som säger mycket om oss nordbor, det handlar om vår nordiska identitet och det vi älskar djupast – naturen.”

Precis som namnet antyder är vår syn på naturen en spegling av våra värderingar och vårt samhälle. Och vilka är då ”vi”? Vilka känner igen sig och vilka står utanför? Självklart är Naturens spegel en utmärkt introduktion till nordiskt landskapsmåleri för alla turister och mer eller mindre nyblivna svenskar, med då ska utställningsarrangören se denna målgrupp med vidöppna ögon och välkomna den med öppna armar. Om Nationalmuseum redan gör det kan de bortse från detta nålstick, och som sagt: det är en underbar utställning, gå och se innan den slutar!

Leave a Reply