Det händer grejer

October 15th, 2006

När man börjat ge upp hoppet om ett aktivt Utställningsestetiskt forum publicerar de en blytung granskning av Spelet om Maya på Historiska skriven av Kerstin Smeds. Det är en viktig text för alla oss (ironi: fåtal) som bryr oss om utställningsmediets utveckling. Spelet om Maya är en viktig utställning, även om den inte är helt lyckad på alla punkter. Den är ett av få försök att tänja på gränserna för vad en utställning är, hur den får se ut och dess berättarteknik. Min farhåga, som jag skrivit tidigare, är att bristerna och osäkerheten som utställningen för med sig riskerar att göra museiledningar mer försiktiga för ett tag framöver. När det som behövs är större mod att våga misslyckas.
Jag bara älskar Smeds envisa angrepp på tron att ”mer antikvarisk forskning ger bättre utställningar”. Det är nämligen hennes förklaring även denna gång. Föremålsforskare som har mycket vaga uppfattningar om det rumsliga mediets särskilda kommunikationsförutsättningar har fått styra och gjort pannkaka av alltihop – ungefär. Jag kommer att försöka nysta i det här komplexet – forskning och utställningsform /-förmedling – med ledning av DIK Museimannaförbundets konferens om museer och forskning häromveckan, men den texten ligger och mognar. Den var alldeles för komplicerad för att gå snabbt att skriva.
Jag tror att det finns ett annat problem här. För precis som Smeds hävdar är det livsfarligt att låta föremålsantikvarier härja fritt med utställningsformen. Men det är är lika livsfarligt att överlämna viktiga berättartekniska, tematiska och innehållsliga ställningstaganden åt enbart utställningsformgivaren. Det ser jag som ett större problem, det gigantiska glappet mellan ämnesexpertis och formgivare. Däremellan behövs en förmedlande länk (eller flera), oftast i form av en utställningsproducent och/eller informationsdesigner eller interaktionsdesigner med fokus på användbarhet. I Schweden är det ingen som använder oss informationsdesigners i museiutställningar, eller över huvud taget. En person till på lönelistan – nej tack – verkar man resonera. Nu höll jag på att helt tappa tråden och börja tala för mycket i eget intresse…
Man kan jämföra med Smeds granskning av Nobelmuseums jubileumsutställning. Där är boven i dramat tydligen också alla dessa ämnesexperter, vilket säkert äger sin riktighet om man läser om det helt bisarra kommitéarbete som verkar ha föregått den aktuella utställningen. MEN varför ska formgivaren, eller snarare beställningen av formgivarkompetens gå fri från kritik? Jag har skrivit om detta tidigare, alldeles för självutlämnande och av den anledningen kryptiskt i postningen Enfaldens estetik. När experternas grupparbeten gått i stå överlämnas alla berättartekniska probelm åt en formgivare. Det finns inte särskilt många specialiserade utställningsformgivare i Sverige. Men det finns dem som lever gott på beställarens inkompetens, vilket inte gagnar slutanvändaren: museipubliken.
För att avrunda: jag vill absolut inte hävda att ”enfaldens estetik” är det som har gjort att Spelet om Maya missat sit mål. Snarare tvärtom, det är faktiskt en ganska form-tung produktion där den slutliga innehållgranskningen verkar ha uteblivit? Och, ja, då är det ämnesexperterna som inte har begripit vilket medium de har haft att göra med.

Leave a Reply