Museer och forskning

October 20th, 2006

Kuriosakabinettet har äntligen någonting att rapportera, ett event som iof inträffade för ett par veckor sedan, nämligen DIK Museimannaförbundets konferens om musei- och kulturarvsforskning som ägde rum på Nationalmuseum. Självklart skulle man gå dit, äntligen gör Fackförbundet något intressant, var förhoppningen. Nå, inledande anföranden av Lars Magnusson och Torleif Pettersson var precis sådär senior-vist och trivsamt klappa-humanister-på-axeln-mysigt som man kunde förvänta sig av två väletablerade män från Uppsala. Humaniora behövs minsann också för att förklara fenomen inom nationalekonomi. Homo Economicus som förklaringsmodell räcker inte till, här behövs en mer nyanserad bild. Jag tror visst att humanistisk forskning kan bidra till denna mer nyanserade bild, men den kommer då inte från det kulturarvs- och museiforskningshåll som representerade av Sten Rentzhog. Jag gillar iof folk som vägar vara nyanserade och anpassningsbara, men i det här fallet tror jag att jag har andra åsikter. Inte om vederbörandes stridbarhet, så långt är allt gott och väl, utan åsiktsmässigt.

Jag var naiv, jag hade verkligen inte fattat att det fanns en sådan polaritet mellan ”de som förespråkar forskning” och ”de som gillar utställningar och förmedling” vid museer. Nu fattar jag bättre, och jag kan säga att om det finns några barrikader inom synen på museer, forskning och förmedling så står jag på motsatt sida som Rentzhog. Inte för att det är så svartvitt – det är just det som är problemet – men min lilla fina anteckningsbok (från Moleskine) blev alldeles fullklottrad med i mitt tycke skumma citat (excerpter?) från SN:s anförande.

Man borde ha fattat, utifrån debatten i DIK-forum 15/04 – 6/05 att det under den ack så tysta och tillknäppta museimannaytan finns ett ställningskrig. Objektet för debatten var Nordiska museets forskarskola, och debatten initerades av Kerstin Smeds, det har jag skrivit om förut. Det är inte svårt att räkna ut var mina sympatier ligger, även om mitt medhåll inte sker reservationslöst.

Objektet för Rentzhogs anförande på Museimannakonferensen var också NM:s forskarskola. Han hävdade att de falanger inom musei- och forskningsvärlden som förespråkar kompetens inom kommunikation, utställningsproduktion, pedagogik, liksom utveckling av mål och metoder för dessa inte ”vill” ha forskning om museernas samlingar. Varpå ett samförstånds-fniss och mummel bröt ut i publiken. Jag kände mig verkligen som en katt bland musei-hermelinerna. Förrädaren mitt ibland dem som i åratal kämpat med samlingar som hela tiden riskerar att ätas upp av dåliga anslag eller museimal. Och en sådan Okunskap jag satt och representerade. Informationsdesign – vad är det för trams (en fråga jag även ställer mig själv så gott som dagligen), och vem fan bryr sig om att du har en magister i historia och konst därtill när du aldrig har varit inne i ett Äkta Museilager? Om din arbetsdag inte innebär att du bär vita handskar mer än 90% av tiden är du inget värd. Naturligtvis en helt fiktiv monolog inne i mitt huvud, men jag kände mig så ovälkommen, så fel i Nationalmuseums hörsal. Mer forskning behövs (det gör det alltid) men om vad behöver det forskas? Och vilka museikompetenser är bäst lämpade att förmedla? Enligt den samlade Museimannakåren är det tydligen samlingsforskarna som ska föra ut kulturarvet till kreti och pleti.

Mer forskning behövs, det är säkert sant, även om jag inte kan begripa varför museerna inte satsar på större utbyte med universitet och högskolor där det redan finns fungerande forskningsmiljöer istället för att til varje pris skapa sig egna kuvöser. Men mer forskning om enbart museisamlingar och -föremål enbart i museal regi i den gigantiska omfattning som Museimannaförbundet verkar förespråka känns inte sunt. Istället tror jag att mer forskning behövs om förmedling, pedagogik och utställningar. Som det är idag riskerar dessa ädla konster att handhas av halvprofessionella och praktiken är ett trevande och gissande. Forskning med verifierbara resultat skulle öka förmedlingstankens trovärdighet vilket skulle gagna dess förespråkare och göra diskussionen med dess kritiker mer nyanserad och gångbar.

3 Responses to “Museer och forskning”

  1. maja Says:

    Ja! Bra! SÅN forkning vill vi ha!

  2. Karolina Says:

    Är det någon som vet var det bedrivs forskning om exempelvis museipedagogik, rumslig gestaltning i utställningar etc, hör av er! Har några clues, men har ingen närmare granskning, tex Lärarhögskolan i Stockholm, museologisk forskning i Umeå… Norrköping? Hur är det med Museion på Göteborgs universitet?

  3. Kerstin Smeds Says:

    sedär vilka skojiga inlägg man plötsligt får se. Jag för min del har inte riktigt haft korn på denna bloggs existens överhuvudtaget! där ser man, vi på universitetet vet ingenting….
    Till ovanstående efterlysning av forskning på det pedagogiska osv utställningsområdet kan jag nu svara, att undertecknad tillsammans med Staffan Selander från Lärarhögskolan i Stockholm (som är huvudman för projektet) och ett institut i England och några till, precis fått veta att vi beviljats en massa pengar från Vetenskapsrådet för vårt treåriga projekt: “The Museum, the Exhibition and the Visitors. Meaning making in a new arena for learning and communication”!

    Ytterligare kan jag tillägga att jag själv sedan ett år tillbaka projekterat en forskningsförberedande workshop som jag kallar Det Kreativa Rummet – som handlar uttryckligen om utställningsmediet ur alla möjliga tvärvetenskapliga synvinklar. Orsaken till att projektet tillsvidare inte initierats riktigt på allvar är, att jag inte har några namngivna forskare som jag kan söka pengarna åt!!!!! det måste vara doktorerade forskare som är intresserade och lite kunniga inte bara kring Rummet, Formen, Designen osv. utan också Kroppen och alla våra fem (sex) sinnen, kommunikationsteori, semiotik, hermeneutik och retorik. Den som känner till sådana forskare eller är intresserade, hör av er omgående till mig!

    Och till sist vill jag kommentera Nationalmuseets seminarium, som jag tyvärr inte hade möjlighet att närvara vid: Rentzhog har tydligen bara upprepat det gamla mantrat, nämligen det som lyder just att vi som ropar efter forskning kring utställningsmediet inte “vill ha” föremålsforskning. Det är fullständigt struntprat, vilket jag också sagt så tydligt det bara är möjligt i mina inlägg just i DIK-forum för ett par år sedan. Självfallet skall det forskas, eller “forskas” i museernas föremål. Det som intresserar mig är å ena sidan vem det är som forskar, måste forskarna uttryckligen vara anställda av museet, eller kan de finnas på universitetet, och jag tycker de lika gärna finns på universitet – det är egentligen struntsamma. Poängen är att de som jobbar på museet självfallet måste kunna samlingarna – vad finns där! De måste också ha initiativförmåga och kompetens att LETA FRAM den nyaste forskningen och kunna sammanställa den. För just detta behöver man dock inte själv forska. Frågan är också högsta grad kunskapsteoretisk: gäller alltså vad “forskning” är. Är föremålsdokumentation detsamma som vetenskaplig forskning? det beror förstås på arten och djupet/bredden av dokumentation, men i allmänhet är detta inte enligt min uppfattning ”riktig” forskning, utan ett arbete som gör forskning i föremålen möjligt. Det är en av de springande punkterna i hela “debatten” om museiforskning. Det här är å andra sidan en urgammal och plågsam fråga, kryddad med mycket prestigeproblem och annat som rör förhållandet mellan museerna och akademierna, och där museerna sedan 1800-talet har kämpat för att hålla ställningarna på forskningsfronten och inte falla ner i nåt slags B-lag. Här behövs emellertid ett rejält nytänkande. det är dags att lämna 1800-talet!!!

    Å andra sidan handlar denna något löjliga “konflikt” om dessa museiforskares roll i utställningssammanhang: hur stor roll skall
    forskarna/forskningen ha i dels val av tema för utställningar, dels i utställningarnas upplägg och innehåll? Min ståndpunkt är att det absolut inte finns någon automatisk koppling mellan forskarkompetens och en “bra utställning”, dvs den där tanken att ju större vetenskaplig kompetens, desto bättre utställning….det finns inget belägg för en sådan uppfattning.
    Det här har jag upprepat i flera år, men det verkar som om folk inte vill ta till sig vad jag menar. Jag menar att en forskare inte nödvändigtvis alls är den som skall göra en utställning, om inte personen ifråga har kompetens också på alla eller några av de områden jag nämner ovan kring det “Kreativa Rummet”. Forskarnas kunskaper är självfallet viktiga, kanske viktigast, då det gäller att göra utställningars innehåll kvalitativt högtstående, men det är inte alltid så lyckligt om det är forskaren SJÄLV som ger sig ut i utställningsrummet med sina texter och prylar och tror att det blir bra, bara kunskapen är bra. Där behövs annan kompetens, som bygger på annan slags forskning!
    Jag tycker inte heller att det i första hand är forskningen som skall styra utställningsverksamheten. Utställningsidéer som är aktuella och viktiga och intressanta kommer FÖRST – SEDAN går man till forskningen och föremålen och ser vad där finns att ösa. Undantag kan och bör förstås finnas – det beror ju på vilka upptäckter forskningen får fram, deras grad av allmänintresse och populariseringsmöjligheter.

    hälsar, Kerstin Smeds den 16 november 06

Leave a Reply