Nu börjar jag fatta. Det är inte inom medier som påstår sig rapportera om kultur som man ska söka efter relevant utställningskritik. Kort definition av det senare: professionell bedömning av utställning som innefattar aspekter på rumslig gestaltning, pubilkdeltagande, urval, formgivning – inte enbart utställningens val av föremål och/eller tema. Exempel: en utställning om Bruno Mathsson följs av artiklar om Bruno Mathssons liv och verk, eller subjektiva reflektioner över temat “Bruno Mathsson”. Orsaker: 1) utställningarna som sådana är så j-a trista att recensenten tvingas sväva ut och 2) det finns inga professionella utställningskritiker med tillträde till dagstidningarnas kultursidor.

Med detta avklarat kan jag rapportera att Financial Times publicerade en riktigt intressant artikel över Tate Moderns omhängning av samlingarna. En sådan omhängning har inte gjorts sedan Tate modern öppande för 6 år sedan, så det är klart att det förtjänar att rapporteras och diskuteras. Hur ett konstmuseum väjer att presentera sina samlingar och hur publiken möter konsten är relevant utställningskritik. Utställningen (som öppnar för allmänheten 23/5) är, rapporterar FT, uppbyggd kring större rum “hubbar” där 1900-talskonstens “paradigmskiften” visas. Visst låter det pretentiöst i min fria översättning, men försök förstå att detta är meta-kritik. Jag hyllar inte Tate, eller en utställning med manliga vita modernister jag aldrig sett, utan det Faktum att FT rapporterar detta och på ett Relevant sätt. Sen var det någon som sade att FTs huvudkontor ligger typ granne med Tate, men det gör väl inget…. lite dåligt med museer runt DN-skrapan, dock.

4 Responses to “Till finansvärlden för utställningskritik”

  1. Claes Says:

    Som vanligt – välskriven och lite kaxig blogg. Här kommer en länk till dagens GP som har lite museikritik om Armémuseum (som du ju skrivit lite om tidigare). http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=277047

  2. Karolina Says:

    Det var en mycket välskriven och faktaspäckad recension i GP! Jag skäms nästan över mitt eget sätt att hasta igenom Spionutställningen och klaga på belysning och liten text. Fast även om det här var en av de bättre utställningsrecensioner jag läst så kvarstår faktum: den handlar inte om utställningen som sådan, utan enbart om dess innehåll. Recensenten raljerar litegrann med sina kunskaper i ämnet. Det hade lika gärna kunnat handla om en bok, inga av utställningsmediets specifika egenskaper kommenteras (tror jag). Det är väl inte nödvändighet, men om man som jag tycker att Spioner rent utställningstekniskt lämnar mer att önska så är det något som saknas.

  3. Claes Says:

    Recensionen sätter även fingret på något viktigt i utställningsvärlden, nämligen vem vi väljer att samarbeta med och varför just de vill samarbeta med oss. Det är ju helt klart problematiskt att SÄPO och MUST varit med och producerat utställningen (även om det inte framgår hur och i vilken grad, om de haft inflytande på upplägget osv…).

    Claes

  4. Karolina Says:

    Det där om samarbeten i musei- och utställningsvärlden som du skriver om är väldigt intressant. Där kan man säga att recensionen faktiskt kommer in på musei-kritik. Vem är avsändare, vilket budskap förmedlas osv. Min egen lilla erfarenhet säger mig att man alldeles för ofta går in i samarbeten bara för att man blir glad att någon bryr sig och är beredd att lägga resurser (tid, kompetens, pengar), utan att ifrågasätta varför man ska samarbeta med just detta organ och vad det förmedlar. Med “man” menar jag förstås “museer”. Kunde inte vara tydligare än så…

Leave a Reply