Äntligen lite ledighet och chans att besöka utställningar. Sambon gillar hemliga identiteter, kryptering och sånt, så Armémuseums ganska omskrivna Spionutställning fick det bli. Låt mig först bara säga att jag känner att jag tappat stinget. Jag som alltid varit så arg på dåligt producerade utställningar på offentligt finansierade museer. Igår kände jag plötsligt att jag inte orkade bli arg och indignerad.

Spionutställningen var knappast något mästerverk. Ett spännande ämne hafsades bort genom långa, ointressanta textdrapor på små skyltar. Belysningsstrategin i lokalerna var någonting alldeles extra. Hade man väl börjat läsa en text kunde man ge sig fan på att spotten som lyste upp den släcktes. Någon hade väl tänkt att det skulle vara lite mystiskt, lite ”searchlight”-känsla i lokalen. Inte så lyckat när ingenting annat tydde på några som helst estetiska överväganden. Rätt många storbildsprints i början, längre in i utställningen tycktes pengarna tagit slut. För få föremål. Enligt uppgift får man som besökare själv testa en Enigma från 2:a VK (inlånad från Sverige) i NSA:s Krypto-museum utanför Washington. Nu är det ett litet museum bortanför publikströmmar och klåfingriga barn, snarare till för tekniknördar och gubbar. Men i alla fall. Någonting ditåt hade lyft spionutställningen. Som interaktivt moment hade man istället byggt upp ett hotellrum nedlusat med övervakningskameror och ett ventilationsschakt som barnen kröp omkring i som galningar. De verkade ha kul i alla fall. Summan är ändå att jag inte orkar bli sur över den delvis amatörmässiga kvalitén på utställningen, för det fanns någonting välvilligt över den. Det kanske bidrar att museicehfen har sagt i någon intervju att Armémuseum verkligen vill hålla på fri entré även i tillfälliga utställningar, annars blir reformen ett tomt skal. Och det håller jag verkligen med om. Om det sedan innebär lite billigare utställningar så får vi ta det. Och Paggan får börja fundera på vad vi ska med museer till.

Min snällism fick sig en skjuts då Armémuseum också hade en helt underbar miniutställning som var alldeles för lätt att missa: Mattor minns.

Sedan var vi på det närbelagna Musikmuseet, där jag aldrig satt min fot tidigare, antagligen eftersom jag inte är uppväxt i Stockholm. Det är ett sånt där barnvänligt museum som alla stor-stockholms skolbarn strömmar igenom. Som vuxen besökare känns det mer som att ”här har tiden stått stilla”. Sedan 70-talet. Men fint att de har så mycket prova-på. Eller hands-on som det brukar heta. Men efter ett par ”utställningar” i Musikmuseet kände jag att jag orkar inte mer. Jag orkar inte bli arg och indignerad, för jag ser ju att de har ett gott hjärta, men de har inga pengar och ingen kompetens. Vad gör man? Vem ska man bli arg på?

Leave a Reply