Jag hajade till inför reklamen för Armémuseum på tunnelbanan idag. Nu har jag nästan glömt den exakta ordalydelsen, men de hade en slogan i stil med “Armémuseum – ett riktigt historiskt museum”. Till skillnad från alla andra historiska museer, eller? The Real Historiska museet som börjat tramsa med pedagogik, lajv och samtidskonst? (om det ändå vore så väl…) Nordiska, där dammlagren bokstavligen stelnat över träkåsor och flamskvävnader? Stockholms stadsmuseum? Medeltidsmuseet? Jag tycker att det finns en massa historiska eller historistiska museer i Stockholm. Dessutom är inte Amémuseum så “historiska” som de vill tro. För jag antar att när man använder en sådan term i publika sammahang vill man hos “vanligt folk” framkalla en den Gamla Fina känslan av tider som flytt, fornstora dar, en tid då karlar var män, eller vad det nu heter. Jag besökte nämligen Amémuseum för några år sedan tillsammans med släktföreningen, en släkt nedlusad med militärer och militarister. Fråga mig inte varför. Jag kanske sökte efter mina rötter eller nåt. En av släktens avdankade officerer hade fått beredskaparbete på museet och guidade i utställningarna. Jag kan ju säga att det var sjömil mellan hans uppfattning om “hur krig uppstår” och basutställningens 2001-aktiga apstrid. Armémuseum är in fact riktigt proggigt. Misstänker att några äkta 40-talister varit i farten. De som gillar militärhistoria vill titta på riktiga rustningar, vapen och kanske autentiska slag-uppställningar med tennsoldater. De vill inte veta hur soltadhustrur under 30-åriga kriget hade det hemmavid. I fallet tennsoldater måste man dock säga att Armémuseum möter sin kundkrets. Aldrig har jag sett en sådan orgie i skalenliga modeller och dockor i allehanda storlekar. Det är som att vakna upp i lilleputtarnas rike.

Leave a Reply