pedagogik-träsket

March 21st, 2006

Har Kuriosakabinettet dött? Nej, föreståndarinnan är bara lite trött. Allenhanda diversifierade verksamheter pågår på dagarna. Som att utforska museipedagogikens grumliga vatten. Man har ju aldrig varit någon vidare pedagog, alldeles för taggig för att peppa barn att Träda In I En Roll på kommando. “När jag slår ihop grytlocken så åker vi tillbaka i tiden till förr-i-tiden!”.  Det är därför jag är klädd som en bondmora, eller som vi föreställer oss att en bondmora såg ut på Bullerby-tiden. Det är säkert ingen som fattar åt vilka håll jag slänger kängor. De som borde känna sig träffade är antagligen alldeles för upptagna med att spänta stickor och gnaga etnologiskt korrekt barkbröd för att lyssna. Jag baktalar förstås “Tidsrese-pedagogiken”. Och ett visst centralmuseum i huvudstaden. Samtidigt som jag beklagar att jag är en sån stel jävel att jag aldrig kommer att bli en bra lekledare. Eller lajvare. Barn är alldeles för viktiga som individer för sånt trams. Men det är rätt svårt att övertyga någon annan om det. För även om jag aldrig blir en bra lekledare så kan jag inte låta bli att anse att pedagogiska frågor på ett museum är alldeles fruktansvärt grundläggande. På en strategisk nivå. Pedagogiska frågor har inte ett skvatt att göra med guider i vadmal. Det handlar om utställningarnas uppbyggnad, texternas tilltal, hemsidan, policier av allenhanda slag. Museets POLITIK. Alla dessa storvulna visioner har fått mig att följa med och spionera på intet ont anande skolklasser som besöker det museum jag jobbar med. De stackars små liven får inte mycket input. Inte konstigt att de tycker att det är astråkigt. Det är liksom meningen. Så att jag ska kunna säga att Vi Måste Göra Något. Nej, det är redan bestämt att vi måste göra något. Frågan är bara Vad. Efter ett besök med en högstadieklass är man lite lätt desillusionerad.

5 Responses to “pedagogik-träsket”

  1. Claes Says:

    Vilken uppfriskande käftsmäll! Tidsresan skall ju ske i besökarnas inre, inte skrivet som en evig sanning på deras näsor. Det gäller att förse folk med de redskap som krävs för det.

    Men samtidigt är totalrelativismen inte heller särskilt fruktbar. Ett besök på ett museum skall vara berikande i någon mening och då gäller det att inte överge besökarna: Vassego och hitta på förhistorien själv, här har ni några flintyxor och lite suggestiv ljus- och ljudshow (dimma är populärt!)…

    Hur var det då? Hur är det nu? Var det bättre då? Är det bättre nu? Frågor och svar skapar vi tillsammans med besökarna.

    Claes

  2. Karolina Says:

    Jag vet inte varför jag började orera om just tidsrese-pedagogiken. Kanske därför att den ofta verkar framhållas som ett gott exempel. Kanske är det en av få vedertagna metoder för just museipedagogik. Och det är väl där jag känner att det blir lite fattigt. Visst, rätt utfört kan det säker vara jättegivande för besökaren. Och vi vet ju alla hur folk är. Vill ha allt serverat, bli försatt i en alternativ verklighet med kända referenspunkter från sagans värld. Så postmodernt. Museipedagogik har väl mycket gemensamt med teater. Men det kan inte finnas utrymme för bara EN sorts teater. Varför bara spela säkrea kort som Shakespeare-komedier när det finns nyskrivet? Och var finns det nyskrivna inom museipedagogiken?

  3. Claes Says:

    Det nya står såna som du och jag för. Det är bara att hoppas att vi får mer att säga till om när alla fyrtiotalister går i pension.

    Teatermetaforen… Den känns inte helt rätt… Skulle vilja formulera något annat… vänta, det kommer… …?

    …fortsättning följer…

  4. Karolina Says:

    Hoho. 40-talist-bashing kan bli en favorithobby här i kabinettet om man inte aktar sig…
    Fast de flesta 40-talister jag mött har varit trevliga, öppna och lite förvirrade. Ungefär som föräldrar. Det är generationerna som kommer strax därefter som är onda. Inte 70-talister, förstås, osedvanligt smarta och nyanserade.

  5. Claes Says:

    Alltså… nu är jag född 1967… jag är en sån där ironisk typ…

    Kan egentligen instämma ang fytiotalisterna… de är snälla och vill ofta väl. Det är sant. Hoppas inte man själv blir förbisprungen när man blir femtio+ Vill gärna tro att man skall behålla skärpan och stringensen åtminstone fram till 65… Hoppas det i alla fall. Sedan ska jag slappa, odla, skriva lite böcker, resa… det blir nog trevligt.

Leave a Reply