Museer för alla?

February 5th, 2011

Jag vet inte om jag uttryckt det här på bloggen, men när fri entré-reformen genomfördes 2004 var jag inte eld och lågor. Visst var jag redan då för museer öppna för alla, men jag kände också att det var en lite hafsig reform som inte följdes av tillräckligt ökade anslag för att möta publiktillströmningen. Om det satsades kulor från museernas sidor så var det på uppenbara brister, såsom fler toaletter och fler vakter och värdar. Inte på tillgängligare utställningar och samligar. Publiken, som förhoppningsvis var något mer museiovan än tidigare, möttes av samma gamla utställningar, ja, kanske ännu äldre, eftersom alla pengar gick åt till att bygga nya toaletter och garderober. Dessutom var den fria entrén urholkad eftersom det ofta kostade pengar att se tillfälliga utställningar. Men jag har ändrat mig. Nu tycker jag att den fria entrén – låt vara med vissa väl motiverade undantag – är en oerhört viktig symbolfråga. Inte bara för alla stackars museiutbildade utan anställning (se föregående post).

De museer jag talar om är naturligtvis statligt finansierade central- och ansvarsmuseer. Det bör även gälla kommunal- och landstingsdrivna dito. Att det sedan finns privata initiativ som kan locka besökare trots höga avgifter är det väl bra, ett lysande exempel är Fotografiska.

Av någon kuriös anledning ökar museibesöken totalt sett, trots att entréavgifter infördes igen 2007. Barn under 19 år ska fortfarande gå gratis. Men jag undrar verkligen vilka besökare man har. För samtidigt är det en entydig bild som tonar fram: inkomstklyftorna i samhället ökar, liksom barnfattigdomen. Kan det vara så att den välbeställda medelklassen blivit ännu mer välbeställd och har råd att gå på museum mer? Visserligen glädjande att den väljer museet i utbudet av rekreationsmöjligheter. (Varför nu ett museum måste vara så jäkla kul och trevligt, men det är en annan historia.)

Jag hoppade till när jag på Twitter läste att Tekniska museet har följande priser: Barn 7 – 18 år: 95 kr. Barn 0 – 6 år har fri entré. Vuxen: 160 kr. Nu har just Tekniska ett lite snårigare förhållande till staten. Det styrs av en stiftelse, men har samtidigt ett nationellt uppdrag om bevarandet av det industrihistoriska kulturarvet och ett regleringsbrev (som man INTE länkar till på den här sidan). Att det är helt juridiskt riktigt att ta entréavgift för barn stämmer säkert. Men moraliskt? Svensk utbildningspolitik under skiftande partifärg gillar t.ex. att vara instrumentell. Det heter alltid att barn och unga är för dåliga på matematik och naturvetenskap och för sällan väljer “rätt” utbildning och yrke. Men att uppmuntra till lustfyllt lärande på tekniskt museum – nix.

Undrar om Tekniska överdrev det där med du sköna nya, blanka värld när de planerade omgörning för ett par år sedan, när jag fick fylla i en enkät där de undrade om de var för ”mossiga”. För nu är det upplevelseindustri för hela slanten och målgruppen är den uttråkade men välmående Täby- eller innerstadsfamiljen som ska ut på Museivägstundran istället för t.ex. Junibacken (Vuxna: 125 kr, Barn: 110 kr vid lågsäsong). Det är fascinerande att det är möjligt att göra såhär i Sverige idag. Att det finns tillräckligt många som kan betala – för det gör det säkert. Och att det går att vara helt oberörd över att hålla så många utanför. Och vadå omvända perspektiv på det där vårmötet? Höginkomsttagare genererar redan alldeles för mycket innehåll till alldeles för många medier. En hegemonisk berättelse av med och för dem som redan lever ett bra liv.

Leave a Reply