Museimannakortet

January 25th, 2011

Igår gick DIK ut med att man slutar med det s.k. museimannakortet, ett årligt kort som ger fritt eller rabatterat inträde till många museer. Jag skriver ”många”, för mot slutet var det där kortet ganska urvattnat och gav inte alls den flashiga gräddfil som man skulle kunna hoppats på. Så att kortet tas ur bruk är ganska logiskt – det var inte mycket att ha längre. Den här posten ska egentligen inte handla så mycket om kort hit och dit, utan om den kraftiga reaktion borttagandet gav från medlemmarna. Mig veterligen är det ytterst sällan som fackanslutna museimän och -kvinnor kollektivt ryter till och slår näven i bordet på det där viset. Jag skulle verkligen önska att så var fallet lite oftare och att föremålet för ilskan kunde vara exempelvis den nuvarande regeringens brist på kulturpolitik. Av många av kommentarerna att döma är museimannakortet en av anledningarna till att man är med i facket. Facket ses som en slags förening som ger utdelning i form av erbjudanden och rabatter. Denna kortsiktiga och egoistiska syn känns ju lite unken. Jag tror och hoppas att facket kan göra viktigare saker för mig och min arbetsmarknad än så. Men den andra huvuddelen av reaktionerna känner jag starkt för. Nämligen den att väldigt många – kanske fler än DIK vill kännas vid – har osäkra eller inga anställningar alls inom museisektorn. Ändå vill man gärna in och behöver kortet för att hålla sig au jour med dess verksamhet. Sammansättningen av denna grupp är blandad. Allt från ålderspensionärer till arbetslösa, studenter till arbetande inom annan sektor.

Det är nämligen så att det redan finns ett VIP-kort inom museisektorn och det är Riksförbundet Sveriges Museers kort som delas ut till anställda vid medlemsmuseer. Visst finns det möjlighet även för visstids- och timanställda att få ta del av denna förmån, men det kanske inte är det första man som nyutexminerad på rullande vikariat går in och begär av sin chef.

Museisektorn har blivit en stentuff bransch att ta sig in i. Ett fackförbund kan däremot alla med adekvat utbildning vara med i bara men betalar sin medlemsavgift. DIK:s kort har ”även nått medlemmar som i ärlighetens namn inte arbetar på museum” – hu så hemskt. Riksförbundet Sveriges Museer är en klubb för alla som är på insidan. Jag vet inte om det här med kort spelar någon större roll, men det blir smärtsamt tydligt att en dialog med museer inte är öppen för alla, även om man brinner aldrig så mycket och tycker sig ha någonting att bidra med. Istället ska alla som uttrycker sitt intresse bli konsumenter, mottagare av museernas utställningar. Svaret blir: ställ dig sist i kön och fram med pengarna! Visst kan vi få delta lite lagom, svara på enkätfrågor, prata med en museivärd, om vi har tur till och med delta i en fokusgrupp. Men aldrig har det slagit mig så tydligt hur patetiskt borttagandet av det fria inträdet har blivit. Jag har ändrat mig – det fria inträdet är en oerhört viktig symbolfråga om museer ska bli angelägna för det samhälle de är satta att förvalta minnen åt och av. Om allt innehåll i en utopisk framtid gör tillgängligt på Internet – varför ska det då kosta pengar att gå in i byggnaden? Jovisst, det produceras blockbusters för att locka besökare, förstås. Men om vi kunde få slippa det, bara få känna, lukta och smaka lite på vanliga tråkiga samlingar? Om DIK ska göra någonting så är det att (fortsätta?) driva opinionen för fri entré. Kanske ska de där stipendierna som man säger sig ha skapat utrymme för gå till några som inte är anställda vid museer, men som brinner för museernas utveckling ändå, exempelvis studenter?

5 Responses to “Museimannakortet”

  1. Christer Says:

    Kul att du har tagit upp bloggandet! Det är roligt att läsa om ett område som jag vet så lite om men ändå ligger så pass nära och finns så tillgängligt. Extra roligt att läsa såklart när du skriver så vasst och bra.

  2. Karolina Says:

    Tagit upp igen är väl att ta i. Men då och då kommer det nån liten hostning härifrån! Kul att du bloggar desto mer aktivt och vältaligt som alltid!

  3. DIK och museimannakortet | Dead Session Says:

    […] Läs även detta inlägg på bloggen Kuriosakabinettet […]

  4. Karin Linder Says:

    DIK driver aktivt frågan om fri entré. Det är en av de kulturpolitiska punkter vi presenterat för Kulturutskottet och andra politiker. Enskilda politiker ställer sig ofta positiva till fri entré men menar att de inte har sitt parti med sig. Det är också så att regeringen idag säger att avgiften är frivillig, de statliga museerna kan alltså införa fri entré men får inte ersättning för förlorad inkomst om de gör det. Det gör att frågan hamnar någonstans mellan politik och museiledning.

    Tack för en intressant blogg, ska fortsätta följa dig.

    Karin Linder
    Förbundsordförande / DIK

  5. Karolina Says:

    Tack för svaret! Det gläder mig att DIK är för fri entré – jag hade trott att det var en för ”partipolitisk” fråga, men den är nog inte självklart höger-vänsterorienterad. Intressant att få veta att entréavgifter är frivilliga från museernas sida.

Leave a Reply