Vem betalar?

December 3rd, 2010

I ett uppmärksammat uttalande (i artikel)på SVT:S Kulturnyheter säger kulturministern att museerna borde prova volontärer i högre utsträckning. Vad är det som är så upprörande med det? För jag, precis som många andra intar genast försvarsställning. Vad var det hon sade? Och vad menar hon egentligen? Detta måste redas upp med några exempel.
När en ansvarig minister säger någonting måste man anta att det ligger en avsikt bakom, det är inte bara någonting som flyger ut ur munnen, om hon inte är 1. lite slarvig 2. blivit misstolkad. Jag antar att hon menade någonting med sitt uttalande, och att det ligger en politisk avsikt i det. Visserligen är det utifrån intervjun omöjligt att avgöra vilken typ av volontärskap hon menar. Först verkar det handla om den sorts B2B-hjälp som Volontärbyrån står för, och där är risken egentligen överflyttad från individ- till företags- och organisationsnivå. En advokatbyrå bidrar exempelvis med juridisk hjälp i några timmar utan att fakturera, till behjärtansvärda projekt. Volontärbyrån förmedlar visserligen en massa typer av uppdrag, men jag skulle vilja säga att andemeningen är att hjälpa behövande. Ett slags fin-volontärskap. Varför måste kultursektorn vara ”behövande”? Det är ju en politisk fråga, vilka resurser som en regering är villig att avsätta för att skapa en professionell sektor?
Vad kan göras frivilligt som inte reda är det? Idag är redan många frivilliga krafter mobiliserade till kultur- och museisektorn. Kanske ser vi det inte fullt så tydligt vid central- och ansvarsmuseerna som har budget och uppdrag, men vid exempelvis frilufts- och industriminnen, verksamheter som inte alltid har museistatus enligt ICOM:s definition, är frivilliga krafter avgörande. Kan man dessutom inte säga att de låga lönerna i museisektorn i stort är en form av frivillighet? Är det inte så att väldigt många museianställda egentligen arbetar en högre procent än vad de egentligen får betalt för? För att inte tala om tillfälligt anställda och uppdragstagare inom konst- och formområdet. Trots nytt avtal får väldigt många konstnärer katastrofalt dåligt betalt för deltagande i statliga, kommunala och landstingsdrivna museiprojekt. Vissa grupper såsom teknisk personal, foto och tekniska tjänster brukar få för branschen avtalsenliga villkor. Men detta sista är bara en känsla, rätta mig om jag har fel.
Vem har råd att vara frivillig? Om jag ska arbeta gratis åt ett museum i ett år så måste det ju vara någon annan som betalar mitt uppehälle? Exempelvis föräldrar eller en rik/arbetande partner. Jag kan också finansiera min livsdröm genom att ha ett annat arbete vid sidan om, såsom att bära ut tidningar på natten. Pension eller sjukersättning? Ålderspensionärer gör i mån av intresse redan mycket för museerna med sitt engagemang, se alla vänföreningar och tidigare nämnda industri- hembygds- och friluftsmuseer. Sjukskriven? I arbetslinjens Sverige är den som uppbär sjukersättning alldeles för sjuk för att arbeta. Självklart skulle ökat volontärarbete vid museerna, i synnerhet om de i praxis skulle ses som ”inträdesprov” eller ”lärlingsår” öka den sociala snedrekryteringen och leda till enfald istället för mångfald bland museianställda. Detta är, skulle jag säga, redan ett problem, eftersom det är en tuff bransch att ta sig in i med många hundår av osäkra anställningar på väg till ett fast jobb (om det nu är det man eftersträvar).

Sedan finns det i viss mån en god frivillighet för museerna att utnyttja och det börjar ske i takt med digitalisering av samlingar. Med tillgängliggöranden av digitaliserade foton under CC kan den breda allmänheten göras delaktig på ett nytt sätt. Men den sortens delaktighet och medskapande har ingenting med frivilliga museivärdar, vakter som jobbar ”några helger eller kvällar” i månaden att göra.

Självklart är det en ideologisk skillnad vi ser där en borgerlig politik gärna vill flytta över mer ansvar till individ och familj för exempelvis vård av äldre.. Ändå skulle ingen drömma om att kritiska delar av sjukvården utfördes av volontärer. I skolans värld går ropas det efter lärarlegitimationer. Jag är ingen vän av ett sådant förslag (se denna text), men det pekar mot en vilja till staturhöjning av en högutbildand men lågbetald yrkeskår. När ska alla högutbildade människor inom kultur- och museiyrken ses som kunniga och professionella? Deras jobb kan inte utföras av vem som helst.

Jag känner att jag måste sluta där, men det finns mer att säga om exempelvis paralleller till (tidigare) ofinansierade doktorander inom akademin och frivillighet inom open source-rörelsen.

Leave a Reply