Ja, jag har också ägnat en del tid åt att grubbla över män som testar konstens gränser. Dessa har kanske inte gjort det på lika spektakulära och mediala sätt som de som nedan följer, och de har definitivt inte blivit förmögna på kuppen. Men ändå. Jag kommer säkert att fortsätta med detta, om inte annat för att fåfängt försöka urskilja huruvida detta måste vara en typiskt manlig aktivitet, eller om det bara är så som historieskrivningen vill ha det. Om historieskrivningen (som naturligtvis inte är ett könlöst, neutralt subjekt) går på spaltmeter och medieuppmärksamhet så kommer framtidens män som undersöker konstens gränser också att vara män. Jag tänker just nu på dem som fyller kulturdelarna idag: Pontus Hulténs Brilloboxar och Lars ”jag-är beredd att-få migrän-för-din-rätt-att-uttrycka-dig” Vilks. Det är klart att han har rätt att göra det han gör, det är klart att han har rätt till beskydd. Bra. Kan vi gå vidare nu?

Förhärligandet av Pontus Hultén och Moderna museets guldålder blir jag dock lite provocerad av. Det räcker nu med getter och skoj och Blandaren och spontanitet och betraktaren gör verket och Tinguely och happenings och Duchamp-kopior. Han var en konstuppköpare av guds nåde och det är fint att ett statligt museum har fått en så fin 1900-talssamling. Synd att vi inte kan adla folk längre i Sverige. Men varför måste helgonglorian putsas så fort den fått sig en liten fläck? Natalia Kazmierska säger det bättre. Anders Rydell i DN sväljer hela betet. ”Ett gapskratt åt popkonsten.” Jag tror jag storknar.

Leave a Reply