en förebild

February 1st, 2006

Jag har länge avfärdat museologi som ett mumbo-jumbo-ämne. I synnerhet då min första kontakt med Umeå-museologin var Per-Uno Ågrens (eller vem det nu var) ”Museologisk grammatik”, denna populär-semiotiska smörja. Eller gubbarnas studieresa till USA och Canada i början av 80-talet, som resulterade i den ganska rara och oförargliga ”Utställningsspråk”. Eller varför inte Lundberg och Ågrens ”Historiebilder”. Jag säger som Eilean Hooper-Greenhill: intention is irrelevant! Det kanske var vad gubarna också hade i syfte att visa, men i så fall framgick det inte. Länsmuseernas utställningar som de skriver om är inte värda den tid och respekt som de lägger ned på att försöka utröna deras budskap, intention och reception.
Alltså kändes det som att jag inte kunde bry mig mindre om vad de höll på med däruppe, ännu en självbekräftande, opraktisk icke-vetenskap. Kerstin Smeds debattinlägg i DIK-forum 2005 fladdrade förbi, jag tyckte att det verkade vettigt och rev ut några sidor. När jag sedan fick höra från klantskallen i Uppsala att Smeds var kontroversiell och ”inte bra” för att hon gav utställningsmediet för stort utrymme i museologin, var jag tvungen att spetsa öronen.
Och nu har jag skrivit ut och noggrant gått igenom DIK-debatten, inklusive Smeds längre artikel om Nobelmuseum. It the real shit. Det är bara en sak jag inte håller med om, nämligen det där idolisernadet av Utställningsproducenten, som man kan känna igen på vår statliga myndighet. Att en utställning skulle springa ur en persons kreativitet som deus ex machina (eller kuriosakabinettet) måste det bli ändring på. En utställning måste vara en produkt av flera människors ansträngningar, och där är den tänka användaren bra mycket viktigare än producenten. Men producentens uppgift bör vara att tillgodose användarens önskemål, helst genom tester, så på det sättet kan man väl säga att allt samlas hos denna gudomliga gestalt.
Det är i DIK Forum 5/05 som hon skriver att ”Gestaltning och innehåll ska sitta som hand i handske, och styras av en och samma person.” Visst står det senare att det handlar om ett teamarbete, men jag är ändå tveksam till upplägget. Annars, all cred till Kerstin!

One Response to “en förebild”

  1. Kuriosakabinettet » Blog Archive » Form eller innehåll eller mittemellan Says:

    […] jag var trött på sakernas tillstånd. Jag tror att det delvis är vad Kerstin Smeds vill åt i kritiken av Nobelmuseum. Museerna vet, grovt generaliserat, inte med vilka redskap de arbetar när de […]

Leave a Reply