Cybernetiska irrfärder

November 26th, 2008

Helt plötsligt överfaller cybernetiken mig från alla håll. Har knappt hämtat mig från konferensen Cybernetic Heritage i förra veckan, så publicerar Art Journal värsta numret med en lång artikel om utställningen Cybernetic Serendipity. (Fast det tog ett tag att posta det här inlägget eftersom jag letade efter en massa länkar. Just nu är det bara snön som överfaller!)

Konferensen, ja, Tomas uttryckte viss tveksamhet tidigare, jag kan rapportera att den attraherade två läger, och diverse blandformer. Dels, företrädesvis äldre herrar, och deras adepter, som på fullaste allvar ville ta med cybernetiken in i 2000-talet. Som var indignerade över att cybernetik inte är namnet på någon universitetsinstitution (men dessa herrar hankar sig fram vid lite olika universitet ändå, bildar olika work-groups och har annual conferences). De kom som sagt i många olika former, en del var intressanta att lyssna på, andra inte, milt sagt. Den andra polen var alla som på något sätt såg cybernetik som historisk materia, vars arv man kan studera och ha nytta av för förståelsen av vissa kulturella företeelser, från 1900-talets mitt till samtiden. Denna snäva kategorisering är säkert inte rättvis, men jag kan inte gå in på detaljer ändå.

Det som var lite udda var att de hade bjudit in Jasia Reichardt, curator och upphovskvinnan bakom de tidiga datorkonstutställningen Cybernetic Serendipity på ICA i London 1968. Jag har ju kollat katalogen och publikationen tidigare och förundrats över hur ”enkel” den kändes. Ingen risk för över-teoretiseringar här inte! Det handlar om kreativitet och datorer. Punkt. Visst är det anakronistiskt att kräva att utställningar och curator-intentioner måste vara minutiöst utarbetade, men när så mycket annat vid den tiden (strukturalism, semiotik) känns teoritungt, så är CS det inte, trots flertalet publikationer. Utställningens produktionstid var lång, hela 5 år och om man ska följa de berömda troperna (klyschorna) som reproduceras om 60-talet så inträffade naturligtvis värsta brytningstiden mellan 1963 och 68. Och vem vet, kanske var det inte bara för att så många verk gick sönder vid visning och transport, som gjorde att intresset för den tänkta vandringsutställningen svalnade ganska snabbt. Resterna lagras någonstans i Japan. Det här var den sortens uttryck man inte ville ta i post-68. Naiv fascination, teknologiska irrfärder…

Jag var såklart tvungen att byta några ord med Jasia vid middagen, fast sådant tenderar ju att bli antiklimax. Hon hade glömt bort varför hon valt ut en viss svensk konstnär till sin utställning, vilket var synd eftersom dessa verk framstår som rätt aparta i sammanhanget.

Äldre, excentrisk dam vars ambitiösa gärning kanske inte fått det eftermäle de borde. Själv är jag kluven. CS är självklart ett stort achievement, men jag har svårt att vara den där yngre doktoranden som står förundrad och bara gapar, jag kan inte bortse från att CS förmedlar bilden av att datorer är härliga, datorer kan rita, ingenjörer är också människor. Javisst, man ska inte döma, fel tids glasögon osv (kulturrelativism?). Det lät på henne som att “ingen” gjorde någonting för att återuppväcka, eller forska på CS”, men Maria Fernandez hade ju intervjuat henne. I artikeln i Art Journal står det mesta om Reichardt och Cybernetic Serendipity, reception och eftermäle, om Reichardts nära förhållande till sina släktingar i London, makarna Stefan och Franciszka Themerson, vars litterära/intellektuella kvällar Gabberbocchus Commom Room hade stor inverkan på Reichardt. Franciszka Themerson var ansvarig för utställningens scenografi liksom ett verk med ljud av Gordon Pask.

Jasia berättade att hon under sitt Stockholmsbesök passat på att hälsa på Marionetteaterns förre konstnärlige ledare Michael Meschke, eftersom Franciszka Themerson gjort dekor, masker, dockor till en uppsättning av Kung Ubu i Stockholm, med bla. Allan Edwall på scen. Filmupptagning finns på SLBA, har jag sett. Reichardt jobbar just nu med ett arkiv över Themersons liv och verk, det mesta finns på nätet.

På tal om Marionetteatern är det ju ett museipolitiskt skelett i garderoben. SvD skrev att den stora Museiutredningen skulle ta itu med den infekterade och ofinansierade frågan. Det ska jag kolla. Det kanske är dags att jag läser den där utredningen? Fortsättning följer.

Leave a Reply