Färdigforskat

October 23rd, 2008

Förra helgen var det Historiebokssymposium på Moderna museet. Museet firar 50 år och i samband med detta avslutas och publiceras ett 4 (?) år långt forskningsprojekt, dedikerat museets historia och samlingar. Redan i inledningen förstår man att här är det någonting som är knepigt. Dels ska man framhålla sin egen historia, slå sig för bröstet, berikas av inspireras av, tradera godbitar om och om igen. Å andra sidan släppa in kritiska granskare, dels från universitetsvärlden, dels från konstvärlden (konstnärer som håller på sk institutionell kritik). Inte lätt. Och de som fått vara med i projektet, beforskat museet, har trots sin akademiska kritikalitet en viss vördnad gentemot den stora institutionen med den fina historien. Och ju fler gånger man nämner och upprepar den oerhörda betydelsen hos en utställning som Rörelse i konsten – även om man kritiskt granskar myterna, kanon och museets eget historieberättande – så växer denna ikon i betydelse, för en obetydlig utställning genererar inte kritisk granskning. Och det är tråkigt att kritiskt granska små obetydliga smulor som ingen bryr sig om. Då är det bättre att ta tag i stormogulen Hultén eller Rauschenbergs get.

Historieboken själv, kostar 500 pix. Dels är den en lyxig coffee-table book (trots att den inte “skulle” vara det, enligt en röst) med bildgodis från museets oerhört härliga bildarkiv. Dels innehåller den texter och projekt med potentiell sprängkraft. För nu är det “färdigforskat”. Historieboksprojektet möjliggjordes tack vare en privat/stiftelse-donation. Märk väl. Forskning om sig själv ingår inte i det som museet anser vara sitt eget uppdrag. Trots att man traderar och visar upp sin historia jämt och ständigt i nya utställningar, fasta utställningar som den nu aktuella Max Ernst-utställningen. Men man kan inte fråga sig varför man gör det, på vilket sätt, med vilket tolkningsföreträde. Puh, tur att 50-årsjubileet är färdigt, nu behöver vi inte forska än på 10 år verkar vara en stämning i luften.

Fredagen var lite kul, det var roligt att höra trotjänare inom och utom museet tala om sina minnen. Det man minst anade skulle vara det mest intressanta. Lördagen var den Internationella dagen, då alla De Stora Internationella Museifrågorna skulle beröras. Institutionskritik, Det Politiska, Det Postkoloniala och Mega-museiarkitektur. Intet nytt under solen. Framför allt kändes det väldigt detatched från värdinstiutionen. Internationella namn som var vana att prata om sina respektiva ämnen rev av sina papers och visade snygga bilder. Enda undantaget och min stora favorit, Mary-Anne Staniszewski, anknöt till utställningen Poesi måste göras av alla! Förändra världen! från 1969. Det var kul, den är annars lite undangömd bara för att den verkar så otäckt vänsterpolitisk, i den förra historieboken för 25-årsjubileet från 1983 lägger Hultén och Granath ut texten om hur all poesi försvann i och med det dogmatiska 70-talet. Det blir en lång essä om jag ska gå in mer på detta.

I alla fall, Mary Anne drog snabbt igenom huvudtesterna i sin mycket intressanta MoMa-granskning The Power of Display, där hon visar att den kliniska, modernistiska konstutställningen växte fram under efterkrigstiden och har fortsatt att karikeras av just MoMa på 90- och 00-talen. Jag kommer ihåg att jag tyckte boken var väldigt uppfriskande när jag läste den, att det som vi tar som absolut självklart om konstmuseirummet idag, föddes under 60-talet. O’Doherty skrev White Cube-essäerna… Bauhaus-skolan hade ren experimentverkstad på 20- och 30-talen med kinetiska utställningselement: gränsen mellan konstobjekt och rum var utsuddad. Kommersialismen fick också fritt spelrum, på 50-talet var flera utställningar bara illa kamouflerade showrooms för exklusiva varor. Inte bra men annorlunda…

Vad Staniszewski i alla fall, till alla kritiska surpuppors (moi) besvikelse, fick fram var att MM inte alls var sämst i klassen utan hade ställt ut fler kvinnor, hade fler experimentella utställningar, än det västerländska genomsnittet. Och då förlåter man henne gärna en ganska långrandig genomgång av hela hennes kompisgalleris 90-talshistoria.

Sedan måste jag tyvärr säga att anförandena om 1) modern museiarktiektur med lite lagom kritisk vinkling kändes passé  och sömnframkallande och 2) den egentligen intressanta postkoloniala problematiken i ett australiensiskt perspektiv anfört av en sval, duktig, vit medelklassakademiker som på något sätt personifierade frågan om det här med tolkningsföreträde. Sedan orkade jag bara halva diskussionsstunden.

Leave a Reply