Det har kommit ut två (eller flera) rasande intressanta artiklar på UEforum. Dels recenserar författaren Tomas Tidholm Den mänskliga resan på Riksmuseet, med välvilligare ögon än Kuriosakabinettet. Jag tycker, som jag försökte antyda tidigare att det faktum att utställningen andas ”saklighet” och är ”okontroversiell” höjer mina kritiska känselspröt. Att den satsar på illusionism och förförande visualitet med vedertagna och beprövade grepp hämtade från den traditionella konstsfären gör den inte automatiskt till en bra och invändningsfri utställning. Att den struntar i att berätta de stora berättelserna om det vaxdocke-befriade taxonomiska kunskapens träd och bäddar in historien i ett myspysigt ”naturligt” velour. Att den inte gör vad ett naturvetenskapligt museum borde ha som sin främsta gren: förklara vetenskapliga landvinningar på ett lättöverskådligt sätt med utställningsmediets hjälp. Istället är man kvar i diorama-åldern men med ännu bättre modelleringsverkyg.

Mest intressant på UEforum just nu är Mattias Bäckströms långa och kloka artikel Den snygga utställningen. Nordiska museets Sapmi – Sameland är ett av objekten i teoribygget. Jag tror att producenterna för denna utställning kommer att få vänja sig vid att agera exempel. Helt plötsligt hade en ny typ av utställningsproduktion letat sig in i de fulmysiga, intetsägande utställningarnas högborg. Jag tycker det finns vissa problem med Sapmi. Men att den skulle vara för snygg håller jag inte med om. Hur förklarar man i så fall belysningssugrören? Är de till för att skapa en Brechtskt Verfremdungseffekt? Teatermaskineriet materialiserat och synliggjort, illusionen spräckt? Jag tror (och hoppas) att det mesta är medvetet gjort och därför så provocerande. Det blir för Ytligt. Formgivningen är för samtida. Den påminner för mycket om övrig rumslig design: kontor, showroom och TV-studior. Javisst är det så. Det vore fantastiskt om utställningsdesign fick en alldeles egen nisch, sina egna högkvalitativa formvillkor. Men kom igen – skulle Nordiska Museet – som byggnad och det lilla som finns kvar (om ens något) av dess ursprungliga rumsuppställning se ut som det gör utan att vara typisk för sin tids formgivning och ideal? Att museiutställningen plötsligt skulle hoppa av tåget och göra någonting eget som blir bättre skulle vara kul, men jag tror helt krasst inte att det finns några sådana resurser i museivärlden. Det skulle bli som vanligt: lite sämre, lite efter.

Jag tycker att Bäckström har rätt i denna tes: ”Man kan något förenklat säga att utifrån museernas synvinkel och engagemang är utställningarnas innehåll medvetet medan formen är godtycklig.” Det har jag försökt förmedla i ett tidigare inlägg när jag var trött på sakernas tillstånd. Jag tror att det delvis är vad Kerstin Smeds vill åt i kritiken av Nobelmuseum. Museerna vet, grovt generaliserat, inte med vilka redskap de arbetar när de betäller form. Alltför ofta får formgivaren lösa berättartekniska problem. Och de utställningsformgivare som är ofta anlitade vet att detta sagt eller outsagt förväntas av dem. Nämnda Appelbaum-kontorets storhet är inte bara att göra ”snygg utställningsform”. De har (uppenbarligen) förmågan att hantera och strukturera och förtydliga stora mängder information. Där finns också konservatorisk kompetens nödvändig för att kunna föreslå djärva lösningar som uppstoppade djur utan glas och ram i ett rent rum.

Problemet är inte om resultatet blir ”snyggt” – för det är alla museer skyldiga sin publik. Problemet är att det kan saknas förmedande länkar mellan ett faktadigert innehållssynopsis och expertgrupper och en formgivare/designbyrå som är van att arbeta med kommersiella kunder.

Jag hoppas att museerna ska fortsätta att göra ännu snyggare och mer ”formstarka” (sugigt ord) utställningar, och gärna våga experimentera mer. Sidoeffekterna kommer att leva kvar: ingen behöver oroa sig. Vi kommer att se hemgjorda skärmar och föremålsstaplande i fortsättningen, var så säkra.

Nu när jag nagelfarit UEforums spännande arkiv såg jag återigen svepande uttalanden om ”disputerade akademiker” som kommer till museerna och förstör. Ungefär samma textsnutt som DN i ett obevakat ögonblick publicerade på Essä. Såpass allvarliga anklagelser bör specificeras ytterligare!

Leave a Reply