Sjunkbomber???

July 7th, 2008

Skåpmat: några rader om den inte alls nyligen avslutade Berlinbiennalen. Jag är helt rudis på biennalkultur. Fast jag har svårt att tänka mig att det hände så värst mycket runt just Berlinbiennalen. På gott och ont. Den kändes lite för efterbliven (som i icke-trendsättande) och anspråkslös för det. Vilket är sympatiskt, förstås. Jag har ju blivit kallad efterbliven här på bloggen och det är ett epitet jag bär med stolthet. Den del av biennalen som inrymts på entréplan av Neue Nationalgalerie stämplades träffande av en kollega som ”lite b. Som en examensutställning ungefär”. Man hade tyvärr misslyckats kapitalt med att fylla rummet. Det var som om verken trivdes bättre i de små nischerna avsedda för garderob – den riktiga garderomsfunktionen var utlokaliserad till flyttbara bunkrar utanför, till viss olägenhet för besökaren. Jag kan inte nämna något enskilt verk, för det var inget som fastnade. Jag fastnade desto längre tid på nedervåningen med 1900-talssamlingarna istället, sån är jag.

Härligare var det i så fall i KunstWerkes labyrintiska lokaler. En schysst känsla av närhet. Även så i flera av konstverkens karaktär. Pushwagners Soft City från sent 60-tal och Patricia Esquivias galet förnumstiga monologer. Men jag kan ändå inte komma förbi känslan av att detta inte är det “senaste”. Att det är en trivsam plock-utställning som kunde varit gjord av en konsthall i en mellanstor svensk stad med tillräckligt stora resurser med en lagom pigg och rätt insatt intendent. Vilket också bevisar det sympatiska med staden Berlin, en stor småstad. Men i konstsammanhang Ska ju Berlin ha bättre koll. Avsaknad av röd tråd, om en sådan nu ska finnas på en biennal.

Bäst var i så fall Skulpturpark på några ödetomter i en anonym del av Kreutzberg. Först trodde jag verkligen att jag kommit fel, att skulpturerna plocktas ned och att det enda som var kvar var skräp, lämningar och upptrampade stigar i gräset. Sådan var karaktären hos verken av Luciana Lamothe och Ulrike Mohr (se bilder – Kuriosakabinettet goes fotografering).

Sedan kom jag till det redan sönderpratade videoverket av Lars Laumann om ”murkvinnan” Eija-Riitta Berliner-Mauer. En typisk Filip och Fredrik-höjdare. Ändå kändes det helt rätt att placera verket i sin rätta miljö i det ännu kvarvarande ingenmanslandet efter murens forna sträckning. A total case of genius loci. Historien visade sig dessutom ha flera vändningar än 100 Höjdare-reprotaget, den var också respektfull och känslosam gentemot reprtageobjektet utan att bli pekoral.

Tankeväckande sjunkbomber. Vilken jävla rubrik!

Leave a Reply