40-talisterna har fortfarande ett stort finger med i skrivandet av det sena 1900-talets konsthistoria. Och när, i det här fallet, Moderna museet försöker revidera så är kritikerna snabba att reducera. – Tänker jag konspiratoriskt när jag läser det här:
Serien Tid och plats handlar om att visa det som vårt nationella moderna museum av olika skäl medvetet och omedvetet valde bort att visa, och köpa in till samlingarna. Ett lite torrt och gnetigt projekt, kanske, men sympatiskt. På tal om att välja bort så väljer Mats Arvidsson i just den här kortrecensionen att inte nämna konstverk som faktiskt var med i utställningen för att den helt och hållet ska framstå som full av ytfixering och hårklyverier utan like. Konst kan nämligen vara för elegant, då tappar den politisk potential i mångas ögon. Arvidsson kommenterar knappt ens arte povera-rummet, där visas bl.a. Piero Manzonis paketeringar, mest kända är förstås burkarna med Merda d’artista. Osmakligt och fult, javisst, men en magspark i konstetablissemanget i konceptkonstens gryning. Jag har en kollega som är vädigt duktig på området konstkritik och nationell identitet, så med risk för att bli illa underbyggd kan jag inte låta bli att förundras över hur de allra billigaste fördomar vi har om Italien och italienare speglas i recensionerna. Dyra kostymer, strömlinjefomad design, macho-attityd.

För övrigt är jag väldigt förtjust i arte povera, och det härrör från ett besök på Göteborgs konsthall för sådär 10 år sedan. (Nu får Göteborg upprättelse!) En ganska undanskymd och inte så välbesökt utställning, kändes det som. Jag visste ingenting, hade inte läst någon katalog, men slogs av konstverkens förmåga att främmadegöra välbekanta objekt och material. Utställningen hade någonting som jag älskar med äldre 1900-talskonst: närvaron av åldrande materia: sprickande gummi, plast, trä, en säregen doft. Det lite skitiga, låga, men ändå så skört, sprött och omsorgsfullt.

Leave a Reply