Vad händer när vi vill någoting annat som inte ryms inom våra referensramar, som inte ryms inom de institutionella strukturer skapade av, med och för män, där de kvinnor som verkar måste bli ”intellektuella transvestieter”? Det där sista, slagkraftigt tragikomiska sade Griselda Pollock vid sin föreläsning på Moderna museet inom ramen för symposiet Feminisms, Historiography and Curatorial Pracitices i fredags. Jag såg bara hennes föreläsning, liksom ett gästseminarium som Amelia Jones höll tidigare under dagen på SU. Vilken tur att Griselda finns! Symposiet på Moderna inleddes av en intendent (nu måste jag bli kryptisk om jag vill ha något slags jobb när jag disputerat…) och handlade om det andra önskemuseet: viljan att få tag i 50 mille för att komplettera samlingen med kvinnliga konstnärers verk. (Den ständigt lika visionära regeringen bidrog med 5) Men privata donatorer har visat stort intresse. Självklart tycker jag att det här är glädjande och lovvärt. Men jag har skrivit om det här tidigare, och min bild av ett oproblematiskt förhållningssätt till det här med samlingar och kvinnliga konstnärer förstärktes. Strukturerna, alltet är detsamma, bara det att nu gäller att passa på innan det blir för dyrt! Det handlar om att snygga till, putsa upp, komplettera, vara rätt i tiden, inte att förändra, ifrågasätta själva grunden för samlingarnas existensberättigande. Ingen diskussion om varför epitetet ”kvinnlig” konstnär (konstnärinna har de lärt sig att man inte får säga) över huvud taget behövs, vad är representation, vilka är villkoren för skapande. Inget ont om symposiet som sådant, här satte man verkligen luppen på dessa frågor, det var bara märkligt att inledningen var så konsthandlarkapitalistiskt naiv.

Därför var det så uppfriskande när Griselda tog till orda och hänvisade till The Virtual Feminist Museum, som ett icke- varande, någonting som inte ännu finns och som inte ryms inom de traditionella musei- och samlingsramarna. Griselda är en av få feminister som vågar vara lite essentialistisk, typ ”vi måste uppvärdera det kvinnliga”. Det kändes helt ok när det kom från henne. Amelia Jones artikel om hur vi ska ta hand om bodyart, performance, slutade också i det obestämda: hon tog till Artauds Theatre of Cruelty. En ursinnig skrift, en teater som är som själva livet, bort med ramarna mellan publik och aktörer. En teater som inte finns och som är ogenomförbar som ”teater” i de former vi känner den. Det går alltid att ta till i en estetisk diskussion när gränserna för det vi kan omfatta har nåtts. Det är bara så synd att vi inte kan komma längre. Samma frustration känner jag när det gäller utställningsmediet. Jag har hamnat i diskussioner om varför jag tycker alla utställningar är bajs, även de som skulle kunna betraktas som nyskapande. Probelmet är att jag inte vill se ett ”utställningsmedium”, utan någonting helt nytt. Det går inte att förbättra ”utställningsmediet” inom de för oss givna ramarna, lika lite som att det går att göra någonting för jämställdheten inom ett manligt ramverk. Grymhetens utställning? Atrocity exhibition?

Leave a Reply