Ljus i mörkret

February 27th, 2008

Tänd mörkret – just nu på Millesgården – tycker jag att man ska gå och se. Det är skönt att jag inte behöver vara det minsta objektiv på den här bloggen, för i det här fallet känner jag bara ren och skär sympati, på samma sätt som jag alldeles för ofta känner någon slags antipati då jag går på museum. ”Hjärtat sitter till vänster” var ju också en riktigt schysst utställning, så visst hade man höga förväntningar när curator-konstnärsdoun Åstrand och Kihlander gjorde en uppföljare. Jag tycker helt subjektivt att utställningen lyckas med någonting så klyschigt som att förmedla en känsla. Om den sedan är artificiell så har man lyckats ändå, eller desto mer. Mina minnen av 80-talet är inte alls så ”coola” som utställningen låter visa. För mig var början i bästa fall proggig (genom föräldragenerationen) och slutet en tid med för mycket Trance Dance och för lite Neubauten, sammanfattningsvis. (själv hade jag väl inte koll på något av det, jag var ju ett nördigt barn). Mot slutet av 80-talet, på högstadiet började man vända sina blickar utåt, och jag började nära en dröm om coola saker. Man gillade serier. Allt som platsade i Galago. En mycket spännande händelse i högstadiet som sammanfattar känslan var när jag, som löst knuten till nätverket SEG – Syntare mot EG (ja, det var strax innan folkomröstningen, och nu tycker jag lite annorlunda) av någon anledning åkte till Stockholm (vilket var coolt, allt med Stockholm var coolt när man kom från Uppsala) på ett anti-EG-möte i Ung vänsters lokaler som även hyste Tago förlag. Jag minns inte så mycket, för jag var nog så till mig och rodnande av hur spännande allt var, men att det var en genuin känsla av fint. Det känns som att man fick se en liten spillra som var kvar av det tidiga 80-tal som Tänd mörkret visar. Om det förekommer fler musik- än konstreferenser så beror det på att det tillhörande CD:n till utställningen har gått varm här hemma!

Leave a Reply