Historien och tolkningen

July 5th, 2011

Jag var och såg en utställning som gjorde mig nyfiken när den öppnade för flera månader sedan. Resan fram och tillbaka, en vandringsutställning producerad av Riksutställningar och Historiska museet i samarbete med Institutet för framtidsstudier. Se nu inte detta jag skriver nu som en recension, för jag går inte på utställningar på det sättet (på min fritid). Jag hade tex med mig två barn som nog var lite under den tilltänkta målgruppens ålder. De (4 och 1 år) tyckte förstås att utställningen var toppen, sprang omkring, gömde sig, klättrade, joxade med interaktiva element som varken de eller jag riktigt begrep.

Först måste jag säga att det här är en ganska djärv utställning. Det är synd att inte de stora dagstidningarna har uppmärksammat den. Den kanske inte ses som tillräckligt storskalig, är inte permanent (utställning av bas-typ) och har barn som målgrupp. Tråkigt. För jag tror att den här utställningen bjuder in till ett samtal och reflektioner om vad en historisk utställning kan och bör vara. Man har en ganska grundmurad föreställning om hur det förflutna skildras på museum. Trots diverse försök till förändring sitter åtminstone hos mig bilden av den generiska länsmuseiutställningen som fastetsad. Kronologisk, med tematiska försök. Det började med istiden. Sen kom jägare, samlare, sen bosättare. Föremål integreras mer eller mindre estetiskt i glasmontrar. Småmiljöer i olika skalor, ibland t.o.m. interaktivitet. Lyssna i en lur, tryck på en knapp, känn på en sälhud. Avsändare och tilltal anonymt, grundbudskapet positivistiskt, ibland industrikritiskt, om tidsodysséen hinner så långt. Grovt generaliserat och säkert orättvist, ja. Men i Resan fram och tillbaka är liksom dåtid, samtid och framtidskorten sammanblandade på ett ganska roligt sätt. Inga pekpinnar om hur det faktiskt var förritiden, utan fria tolkningar och fantasier om historiebilder och -tolkningar. Egentligen är Resan… ett slags svar på funderingar jag haft ganska länge, om hur utställningsmediet och berättelsen om historien egentligen kan sägas vara i kris. Det är fast i ingenmanslandet mellan ett oreflekterat wie es gewesen war – berättande och subjektiv tolkning. Men det brukar ignoreras när en utställning väl ska byggas. Då måste man ju ta i och berätta berättelsen, och sedan kan man göra lite tillägg och brasklappar om att det finns minsann flera tolkningsmöjligheter osv. Om jag gör en fri tolkning ur minnet av Eva Perssons bok Utställningsform – i kroppen på en utställare från 1993 så tror jag att hon är inne på denna problematik i sitt sökande efter konstens plats i föremålsutställningen. Konstnärliga samarbeten och tolkningar tar man gärna till när man vill närma sig berättartekniska problem. Konstnären är de där lite perifera figurerna som kan stå lite vid sidan av det hegemoniska historieberättarsystemet. Detta är förstås både bra och dåligt. Bra (tycker jag) att konst och konstnärer är närvarande i alla möjliga sammanhang. Dåligt, om konstnärer ses som någon slags gycklare och utsmyckare och lånas in för att lösa berättartekniska problem som producenter inte vågar ta tag i.

En sak undrar jag ändå. Den här utställningen kändes tom, som om det skulle pågått aktiviteter, “visningar” i de olika rumsligheterna. Den fungerade visserligen ändå, men känslan dröjer sig kvar att den är ett slags skal, en projektionsyta för tankar. Det är besökaren som är skapare av historien och framtiden är ett nästan övertydligt budskap.

Man skulle mycket väl kunna vara elak mot en sådan här utställning. Hellre fälla än fria, liksom. Men nu väljer jag att se med blida ögon på alla försök. Det värsta jag vet, det som stör mig mest i samtiden, alla kategorier, är feghet. Feghet hos museiinstitutioner och myndigheter att inte våga ta ut svängarna, att satsa på s.k. säkra kort, slapphet i research och idéarbete, slapphet i form – helt enkelt att upprätthålla status quo och inte utmana mediet med vilket man jobbar. Resultatet för den som försöker annorlunda kanske inte alltid blir tydligt, kanske inte alltid vackert (fast Resan… är en i mitt tycke en väldigt snygg utställning), men ärliga försök ska alltid uppmuntras!