Museimannakortet

January 25th, 2011

Igår gick DIK ut med att man slutar med det s.k. museimannakortet, ett årligt kort som ger fritt eller rabatterat inträde till många museer. Jag skriver ”många”, för mot slutet var det där kortet ganska urvattnat och gav inte alls den flashiga gräddfil som man skulle kunna hoppats på. Så att kortet tas ur bruk är ganska logiskt – det var inte mycket att ha längre. Den här posten ska egentligen inte handla så mycket om kort hit och dit, utan om den kraftiga reaktion borttagandet gav från medlemmarna. Mig veterligen är det ytterst sällan som fackanslutna museimän och -kvinnor kollektivt ryter till och slår näven i bordet på det där viset. Jag skulle verkligen önska att så var fallet lite oftare och att föremålet för ilskan kunde vara exempelvis den nuvarande regeringens brist på kulturpolitik. Av många av kommentarerna att döma är museimannakortet en av anledningarna till att man är med i facket. Facket ses som en slags förening som ger utdelning i form av erbjudanden och rabatter. Denna kortsiktiga och egoistiska syn känns ju lite unken. Jag tror och hoppas att facket kan göra viktigare saker för mig och min arbetsmarknad än så. Men den andra huvuddelen av reaktionerna känner jag starkt för. Nämligen den att väldigt många – kanske fler än DIK vill kännas vid – har osäkra eller inga anställningar alls inom museisektorn. Ändå vill man gärna in och behöver kortet för att hålla sig au jour med dess verksamhet. Sammansättningen av denna grupp är blandad. Allt från ålderspensionärer till arbetslösa, studenter till arbetande inom annan sektor.

Det är nämligen så att det redan finns ett VIP-kort inom museisektorn och det är Riksförbundet Sveriges Museers kort som delas ut till anställda vid medlemsmuseer. Visst finns det möjlighet även för visstids- och timanställda att få ta del av denna förmån, men det kanske inte är det första man som nyutexminerad på rullande vikariat går in och begär av sin chef.

Museisektorn har blivit en stentuff bransch att ta sig in i. Ett fackförbund kan däremot alla med adekvat utbildning vara med i bara men betalar sin medlemsavgift. DIK:s kort har ”även nått medlemmar som i ärlighetens namn inte arbetar på museum” – hu så hemskt. Riksförbundet Sveriges Museer är en klubb för alla som är på insidan. Jag vet inte om det här med kort spelar någon större roll, men det blir smärtsamt tydligt att en dialog med museer inte är öppen för alla, även om man brinner aldrig så mycket och tycker sig ha någonting att bidra med. Istället ska alla som uttrycker sitt intresse bli konsumenter, mottagare av museernas utställningar. Svaret blir: ställ dig sist i kön och fram med pengarna! Visst kan vi få delta lite lagom, svara på enkätfrågor, prata med en museivärd, om vi har tur till och med delta i en fokusgrupp. Men aldrig har det slagit mig så tydligt hur patetiskt borttagandet av det fria inträdet har blivit. Jag har ändrat mig – det fria inträdet är en oerhört viktig symbolfråga om museer ska bli angelägna för det samhälle de är satta att förvalta minnen åt och av. Om allt innehåll i en utopisk framtid gör tillgängligt på Internet – varför ska det då kosta pengar att gå in i byggnaden? Jovisst, det produceras blockbusters för att locka besökare, förstås. Men om vi kunde få slippa det, bara få känna, lukta och smaka lite på vanliga tråkiga samlingar? Om DIK ska göra någonting så är det att (fortsätta?) driva opinionen för fri entré. Kanske ska de där stipendierna som man säger sig ha skapat utrymme för gå till några som inte är anställda vid museer, men som brinner för museernas utveckling ändå, exempelvis studenter?