Ja, jag har också ägnat en del tid åt att grubbla över män som testar konstens gränser. Dessa har kanske inte gjort det på lika spektakulära och mediala sätt som de som nedan följer, och de har definitivt inte blivit förmögna på kuppen. Men ändå. Jag kommer säkert att fortsätta med detta, om inte annat för att fåfängt försöka urskilja huruvida detta måste vara en typiskt manlig aktivitet, eller om det bara är så som historieskrivningen vill ha det. Om historieskrivningen (som naturligtvis inte är ett könlöst, neutralt subjekt) går på spaltmeter och medieuppmärksamhet så kommer framtidens män som undersöker konstens gränser också att vara män. Jag tänker just nu på dem som fyller kulturdelarna idag: Pontus Hulténs Brilloboxar och Lars ”jag-är beredd att-få migrän-för-din-rätt-att-uttrycka-dig” Vilks. Det är klart att han har rätt att göra det han gör, det är klart att han har rätt till beskydd. Bra. Kan vi gå vidare nu?

Förhärligandet av Pontus Hultén och Moderna museets guldålder blir jag dock lite provocerad av. Det räcker nu med getter och skoj och Blandaren och spontanitet och betraktaren gör verket och Tinguely och happenings och Duchamp-kopior. Han var en konstuppköpare av guds nåde och det är fint att ett statligt museum har fått en så fin 1900-talssamling. Synd att vi inte kan adla folk längre i Sverige. Men varför måste helgonglorian putsas så fort den fått sig en liten fläck? Natalia Kazmierska säger det bättre. Anders Rydell i DN sväljer hela betet. ”Ett gapskratt åt popkonsten.” Jag tror jag storknar.

Ett förändrat landskap

October 13th, 2010

Det är faktiskt helt otroligt vad mycket som har hänt sedan då jag började med Kuriosakabinettet i januari 2006, alltså nästan fem (!) år sedan. Mycket som jag störde mig på då – för det handlade mycket om att störa sig ska jag erkänna – har faktiskt gått ur tiden. Nu talar jag i och för sig mest om den kunskap som läcker ut och blir tillgängligt för den intresserade allmänhet dit jag räknar mig själv. Vem hade t.ex. i sin vildaste fantasi kunnat ana att den statliga myndigheten Riksutställningar för fem år sedan hade kunnat producera en så högkvalitativ produkt som Future Exhibitions? Jag ser det som ett bevis på att flytten till Gotland på något bakvänt sätt behövdes. Inte för att det är särskilt klimatsmart, men att man äntligen har fått ett mer vässat uppdrag, och att omvärldsbevakning om utställningsmediet måste göras med hela världen som arena. Riksutställningar var tidigare, vilket jag bloggat om, hopplöst nationellt (nationalistiskt?), men det hörde väl ihop med det dåvarande uppdraget, antar jag.

UE-Forum lever vidare och publicerar intressanta recensioner och betraktelser med ojämna mellanrum. Sedan har vi det här med bloggande museer och museimän och -kvinnor. Till denna kategori räknar jag alltså museiunderstödd bloggning, dvs. bloggande som sker på arbetstid av en museianställd. Riktigt bra blir det dock först när någon person står för sina poster. Ett generiskt anonymt museibloggande är ungefär lika kul som att läsa telefonkatalogen. Vissa verkar tycka att det är så kul att blogga att de postar lite när som helst på dygnet. Biomedicine on Display/Medical Museion och museum nu under Historiska museet är kul att följa! (Fast ”museum nu” är ett hopplöst namn på en kvalitativ och personlig blogg.)

Museer och Twitter… don’t get me started. Men innan gnälltanten kommer fram vill jag säga att här har det hänt otroligt mycket. Men är det bara bra? Och vem twittrar för vem?

Sociala medier, ehm, Twitter är så märkligt och liksom ojämställt. Lite som kommentatorsfält på dagstidningarnas hemsidor som kidnappats av högerextrema förtidspensionärer och långtidsarbetslösa, fast sådana åsiktsbärare följer man naturligtvis inte. För dem som har som uppdrag att Twittra på sin arbetstid blir det ett jädra flöde ibland, speciellt när det är nån typ konferens. Typ ”nu pratar xxx om sociala medier på museer” och en uppdatering i minuten. Man avföljer lätt sådana personer. Alla andra som måste jobba för brödföda hinner oftast inte twittra så mycket, men det finns lysande undantag, oftast frilansande skribenter, som oftast är guld att följa. Fast jag har ju inte fattat det här med Twitter. Jag vill ju oftast läsa ikapp det jag har missat under dagen tex. Vilket får den kusliga känslan att man känner sig som en stalker. En bekant till mig sade att man ska se twitterflödet som ett vattenflöde. Ibland vrider man på kranen och kollar, resten missar man.

Nu svarade jag absolut inte på mina egna frågeställningar. Kanske en annan dag. Bättre posta än älta för länge – mitt nya motto!