En bild…

June 23rd, 2009

bild-1

Det här med IKEA och Liljevalchs är egentligen inte ens värt att kommentera. Ändå går det bara inte att hålla sig borta från syltburken. Det är fel på så många sätt. Precis som SvD:s kritiker säger så har IKEA knappast gjort fel. De har fått en extremt billig annonsplats. Möjligen skulle de krävt att få en proffsigare produktion. För en okritisk produkt gynnar inte ett multinationellt bolag, de hade i detta sammanhang marknadsföringsmässigt gynnats av en lite mer kritisk granskning, paradoxalt nog. Eftersom jag inte sett utställningen ännu, och eftersom den ligger långt ner på min lista över saker jag vill se i sommar, kommer här bara reflektioner kring upptakten till hur Stockholms kommunala konsthall blev annonsutrymme till lägstbjudande. Det är väldigt svårt att göra detta inlägg utan att gå till personangrepp. Om det verkar kryptiskt är det för att jag tassar runt den problematiken.

Konsthallschefen gillar, som jag skrev tidigare, redan etablerade, svenska, medelålders män: ”–Jag brukar säga att Dan Wolgers är ett geni.” Som jag skrev då handlar det snarast om att det är ett uttalande som vem som helst gärna får stöta ur sig när som helst. Men när en person med så stor makt över Stockholms konst- och kulturliv gör det offentligt är det magstarkt. Det enda försonande draget är att det tyder på antingen stor humor eller aningslöshet.

Men liknande svågerpolitik (och naivitet till tusen) tonar fram här:

”På en middag hemma i februari i fjol spånade Mårten Castenfors kring sitt nya jobb som Liljevalchschef: Vad skulle han hitta på? Kultur­journalisten, författaren med mera Staffan Bengtsson, som satt med vid matbordet, utbrast: – Ikea – du måste göra Ikea! Det tyckte chefen var en bra idé, och bad Bengtsson utarbeta ett förslag som skickades till Ikea. Som, när de väl svarade, sa ja.”

Alla chefer är också mäniskor och människor har kompisar som man gärna vill samarbeta med eller gynna på olika sätt. För Kamprad går det exempelvis alldeles utmärkt att välja precis vilka förmågor han vill ha med i sitt familjeimperium. När det gäller offentlig, skattefinansierad verksamhet tycker i alla fall jag att urvalsprocesser i så hög grad som möjligt skall präglas av transparens och om möjligt konkurrens för att säkra bästa möjliga kvalitet. Ja, Kvalitet.

Vad ska vi säga om samarbetspartnern Bengtsson? VD för Svensk Form och redaktör för tidskiften FORM, vars bottenkänning behandlas elegant här. Svensk form håller på att försvinna. Deras uppdrag ska inlemmas i Arkitekturmuseets verksamhet, efter utredning från Rådet för design form och arkitektur, och den kritiserade kulturutredningen.

Sällan framträder ett s.k. paradigmskifte, i begreppets populära bemärkelse, upplevt under ens egna livslopp, så tydligt. För bara typ 5 årsedan var design och formgivning ashett. Det var designens år med den glada uppochnedvända D-munnen som symbol. Och det var väl i den vevan som det gick utför, också. Men jag minns hur det var innan, för jag var i högsta grad drabbad. Jag gick en utbildning om stoppade in ordet design i sitt namn, inte för att det handlade så mycket om att designa vackrare vardagsvara, utan (i min tolkning) informationsflöden. För bara man sade design om saker: tjänster, bilar, maskiner, produktionsprocesser, så blev det en positiv laddning. Designa möten och mötesplatser, tex. Olle Eksells ögonkakao var det finast man kunde ha på väggen.

Till Svensk Forms försvar skall sägas att de nog inte var skyldiga till det svenska designundret. Som alla svenska pop- mode och andra –under betyder det att det är en dagslända. Men som sagt, ett tag var det hett med Svensk Form. Politiker slogs om att lokalisera och ge dem schyssta lokaler vid Telefonplan. Man avböjde och en ganska initierad debatt om varför man ska ha ett formmuseum och vad ett sådant ska visa fram tog vid.

Och Svensk Form ville inte flytta ut i förorten. Deras tidning byter skepnad minst en gång om året, en produkt totalt ointresserad av allt vad god formgivning heter. Det är nog i och för sig meningen. För målgruppen för medlemsavgifter är inte de unga och hippa Konstfacks-wannabeerna. Det är pensionärerna som tycker att det är rätt fräckt med en ”designhistoriker” som har höjt deras barndoms sportstugor av masonit och eternit till skyarna.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad som hade hänt om Svensk Form hade varit med på tåget till Telefonplan. Kanske hade de blå rivit upp hela rasket vid maktskiftet. Men kanske hade SF fått till en bra dialog med Konstfack. Kanske hade utredare inte ifrågasatt föreningens (eller stiftelsens) existensberättigande. Existensberättigande har de ju förstås. Men inte något uppdrag eller statsbidrag från typ 2010. Och så börjar jag fundera på det här med intresseföreningar som blir remissinstans som blir statsunderstödda och en hybrid mellan lobbyorganisation och organ med myndighetsansvar.

Och sedan finns ju hela den nu också daterade debatten om Den ”Svenska” Formen, exempelvis i debattboken Svensk Smak av Sandra Ahl och Emma Olsson.

Jag vet att det här är ett rörigt inlägg, min mening var att diskutera huruvida Svensk Form överhuvud taget är skickade att producera utställningar i en kommunalt finansierad konsthall. IKEA eller ej.