Utan titel

May 24th, 2009

Man reagerar på vissa saker som doktorand, när man känner igen sig. Nyligen reagerade jag på den här rubriken i Sulf-tidningen:

– Att vara handledare för doktorander är nog lite som att vara förläggare och upptäcka en ny författare, någon som man ska lotsa fram till ett färdigt verk, någon som kommer att åstadkomma något speciellt.”

Det är inte viktigt vem som har sagt det och varför, det kan vara ett lösryckt citat som inte gör personen bakom rättvisa. Men just den här synen sitter i väggarna där jag går min forskarutbildning. Eller utbildning på forskarnivå. Det är på ett sätt en väldigt sympatisk syn på doktoranden: stor frihet, stor möjlighet att själv utveckla sitt projekt, och gärna projekt som är nära sammanflätade med den person man är. Handledningstillfällen blir till lärda samtal. Sånt där tjafs om formalia, kurser och datainsamling får doktoranden sköta på fritiden. Men med risk för att låta som en paragrafryttare och rättshaverist så funkar inte den där synen idag. Den borde ha konserverats tillsammans med den ”fria antagningen” (doktorander kunde antas på sk egen finansiering, dvs. stipendier eller oftare kombinationen välbeställda släktingar, deltidsjobb och små levnadsomkostnader, vilket resulterade i avhandlingsprojekt som kunde pågå i decennier).

Jag ska tala om en sak, hur mycket jag än älskar mitt ämne och hur mycket jag än har kämpat för att komma hit: en doktorand är inte en författare utan en forskare. Hur mycket av min tid som än går åt till att skriva så blir jag galen varje gång någon välment kollega eller tyvärr, handledare, talar om den mystiska och uppslukande skrivandeprocessen, där texten liksom ”föds fram”. Sorry, avhandlingen plus kurser ska vara klara inom fyra år. Avhandlingen är inget metafysiskt dravel, det är forskningsresultat presenterade i textform. Och den handledare som inte är villig att jobba mer än en förläggare för att förlösa den där jävla texten borde jobba med någonting annat.
Tyvärr så konkurrerar vi alla efter disputation med personer som av olika skäl kunna ägna obegränsat med tid på en tegelsten, och vi har sakkunniga som mäter avhandlingens vetenskapliga kvalitet medelst tumstock, inte vad som är rimligt att åstadkomma inom Bolognaprocessens fyra år.

Beror det här sura på att jag är stressad och har skrivkramp? Jotack.