Kuriosakabinettet i koma

March 22nd, 2009

Det har väl inte undgått någon av de få läsare jag har att Kuriosakabinettet ytterst sällan uppdateras. Jag har inte gjort någon större grej av det heller, typ ”nu ska jag ta en bloggpaus” eller ”nu har jag inte tid med sånt här längre”. Faktum är förstås att jag inte haft ork, att de kvällar när knodden somnar i rimlig tid måste man jobba eller helt enkelt bara slappa. Men blogguppehållet speglar också en liten identitetskris som jag inte riktigt kan sätta ord på. Kuriosakabinettet föddes ur ett minimalt forskningsprojekt jag hade på MDH för flera år sedan. Jag hade slav… arbetat i några år med mässutställningar och evenemang, och kortare perioder som utställningsassistent på Arbetes museum och Riksutställningar när jag fick chansen att söka en liten slant från en lokal Sparbanksstiftelse, fick en liten lön i tre månader och ville sturvulet Ta Tag i Det här med utställningar. Den dolda agendan var förstås ”varför är detta underbara medium så missbrukat av museerna” och ”vems fel är det”? Under denna korta tid då jag plöjde en massa litteratur från ämnen jag tidigare undvikit (museologi, etnologi och arkeologi) och genomförde några intervjuer, föddes väldigt många frustrerade tankar som jag sedan strösslat ut i Kuriosakabinettet, blandat med min inte odelat posititva erfarenhet från pre-Gotland-Riksutställningar och senare erfarenhet av arbete i den kommunala kultursvängen. 

Det jag vill säga är att jag inte är där längre. Jag arbetar inte med utställningar för tillfället utan måste försöka förstå att jag är doktorand. Visst, jag kan recensera utställningar jag besöker som privatperson, men det händer rätt sällan, och jag känner inte samma engagemang. Och då kommer vi till det svåra – om jag ska fortsätta vara en engagerad bloggare  borde Kuriosakabinettet stöpas om till nån slags doktorand-, vetenskaps- eller humaniorablogg, eftersom min verklighet kretsar kring helt andra saker än en eller annan o-ödmjuk utställningsformgivare. Om jag skulle ha bloggat idag (vilket möjliggörs genom att mina föräldrar tagit med sig G ut i skogen eftersom maken är i San Fran för tillfället) – eller twittrat, vilket jag inte riktigt begriper – skulle jag ha skrivit någonting om att det var härligt att upptäcka Marjorie Perloffs Wittgenstein’s Ladder eftersom det sätter in det sena 1900-talets tolkningar av Wittgenstein inom konst och poesi i ett sammanhang och dessutom reder ut de franska strukturalisternas, och även de ryska formalisternas och Frankfurtskolans (icke-) förhållande till Wittgenstein. Precis vad jag har letat efter. Kul att läsa? Varför bryr jag mig om Wittgenstein? För att Sten Eklund gjorde de mest förunderliga Tractatus-tolkningar vid slutet av 60-talet som jag ska försöka få till ett paper om alldeles för snart. 

I denna identitetskris ligger det faktum att åtminstone jag som doktorand känner mig som en alldeles för stor bluff för att kunna blogga frimodigt om allt jag genomgår. Jag vet inte om det hjälper att vara disputerad. För i så fall får vi vänta några år på ett återuppståndet Kuriosakabinett. 

Men snart ska jag gå en stresshanteringskurs för doktorander. Inte nog med att man bara har fyra år på sig, man ska lära sig vara effektiv också.

Läs Claes nya blogg!  (Han har disputerat!)