Vill man se museer som museer var förr (när jag var barn, i början av 80-talet) ska man gå till Spårvägsmuseet. Här har tiden banne mig stått still. Och det är inte alls av ondo. Det tycktes finnas hur mycket yta som helst att ställa upp gamla tågvagnar på. Utställningshall och arkiv integrerat. Det är på ett skönt sätt befriat från en massa försök till hippa interaktiviteter. Det fanns ett och annat 70-tals lo-tech-exempel som VHS-band med trafik som rullar framför en bussförarhytt så att det känns som att man kör buss i Stockholmstrafiken förr-i-tiden. Man kan klippa biljetter, rita och bygga med Brio-tåg också. Det är såhär jag minns att det var på museer när jag var i barn. Som för att banka nostalgin i huvudet på mig hade Leksaksmuseet också inrymts i sama lokaler som Spårvägsmuseet. Leksaksmuseet var av någon anledning The Museum när jag var i förskoleåldern. Vi åkte alltid dit med trefamiljssytemet (en barnpassningsform som existerade på 70-talet och början av 80-talet) och hade kungligt kul. Nu tyckte jag inte att det var lika kul, mest för att det kändes att lokalerna var undermåliga och tillfälliga i norra hammarbyhamnen. På hemvägen var vi tvungna att handla middagsmat på Konsum Slussen och passerade Slussengallerian – Stockhoms absolut fulaste underjordiska galleria. Här har tiden också stått stilla, men på ett kanske mindre smickrande sätt. Slutresultatet blev att man kände sig som tidsresenär i sin egen stad. Nästa gång jag vill uppleva museinostalgi får det bli Tullmuseum. Det här kanske blir en ny museinostalgis genre? Museer över museer värda att bevara spänner från 1600-talets kuriosakabinett till dioramamuseet (still going strong på NRM) till – vad ska vi kalla det? 70-talets tillåtande och lustfyllda sakmuseum. Observera de härliga 40-talistiska museologiska adjektiven.