Cybernetiska irrfärder

November 26th, 2008

Helt plötsligt överfaller cybernetiken mig från alla håll. Har knappt hämtat mig från konferensen Cybernetic Heritage i förra veckan, så publicerar Art Journal värsta numret med en lång artikel om utställningen Cybernetic Serendipity. (Fast det tog ett tag att posta det här inlägget eftersom jag letade efter en massa länkar. Just nu är det bara snön som överfaller!)

Konferensen, ja, Tomas uttryckte viss tveksamhet tidigare, jag kan rapportera att den attraherade två läger, och diverse blandformer. Dels, företrädesvis äldre herrar, och deras adepter, som på fullaste allvar ville ta med cybernetiken in i 2000-talet. Som var indignerade över att cybernetik inte är namnet på någon universitetsinstitution (men dessa herrar hankar sig fram vid lite olika universitet ändå, bildar olika work-groups och har annual conferences). De kom som sagt i många olika former, en del var intressanta att lyssna på, andra inte, milt sagt. Den andra polen var alla som på något sätt såg cybernetik som historisk materia, vars arv man kan studera och ha nytta av för förståelsen av vissa kulturella företeelser, från 1900-talets mitt till samtiden. Denna snäva kategorisering är säkert inte rättvis, men jag kan inte gå in på detaljer ändå.

Det som var lite udda var att de hade bjudit in Jasia Reichardt, curator och upphovskvinnan bakom de tidiga datorkonstutställningen Cybernetic Serendipity på ICA i London 1968. Jag har ju kollat katalogen och publikationen tidigare och förundrats över hur ”enkel” den kändes. Ingen risk för över-teoretiseringar här inte! Det handlar om kreativitet och datorer. Punkt. Visst är det anakronistiskt att kräva att utställningar och curator-intentioner måste vara minutiöst utarbetade, men när så mycket annat vid den tiden (strukturalism, semiotik) känns teoritungt, så är CS det inte, trots flertalet publikationer. Utställningens produktionstid var lång, hela 5 år och om man ska följa de berömda troperna (klyschorna) som reproduceras om 60-talet så inträffade naturligtvis värsta brytningstiden mellan 1963 och 68. Och vem vet, kanske var det inte bara för att så många verk gick sönder vid visning och transport, som gjorde att intresset för den tänkta vandringsutställningen svalnade ganska snabbt. Resterna lagras någonstans i Japan. Det här var den sortens uttryck man inte ville ta i post-68. Naiv fascination, teknologiska irrfärder…

Jag var såklart tvungen att byta några ord med Jasia vid middagen, fast sådant tenderar ju att bli antiklimax. Hon hade glömt bort varför hon valt ut en viss svensk konstnär till sin utställning, vilket var synd eftersom dessa verk framstår som rätt aparta i sammanhanget.

Äldre, excentrisk dam vars ambitiösa gärning kanske inte fått det eftermäle de borde. Själv är jag kluven. CS är självklart ett stort achievement, men jag har svårt att vara den där yngre doktoranden som står förundrad och bara gapar, jag kan inte bortse från att CS förmedlar bilden av att datorer är härliga, datorer kan rita, ingenjörer är också människor. Javisst, man ska inte döma, fel tids glasögon osv (kulturrelativism?). Det lät på henne som att “ingen” gjorde någonting för att återuppväcka, eller forska på CS”, men Maria Fernandez hade ju intervjuat henne. I artikeln i Art Journal står det mesta om Reichardt och Cybernetic Serendipity, reception och eftermäle, om Reichardts nära förhållande till sina släktingar i London, makarna Stefan och Franciszka Themerson, vars litterära/intellektuella kvällar Gabberbocchus Commom Room hade stor inverkan på Reichardt. Franciszka Themerson var ansvarig för utställningens scenografi liksom ett verk med ljud av Gordon Pask.

Jasia berättade att hon under sitt Stockholmsbesök passat på att hälsa på Marionetteaterns förre konstnärlige ledare Michael Meschke, eftersom Franciszka Themerson gjort dekor, masker, dockor till en uppsättning av Kung Ubu i Stockholm, med bla. Allan Edwall på scen. Filmupptagning finns på SLBA, har jag sett. Reichardt jobbar just nu med ett arkiv över Themersons liv och verk, det mesta finns på nätet.

På tal om Marionetteatern är det ju ett museipolitiskt skelett i garderoben. SvD skrev att den stora Museiutredningen skulle ta itu med den infekterade och ofinansierade frågan. Det ska jag kolla. Det kanske är dags att jag läser den där utredningen? Fortsättning följer.

Efter som jag är så narcissistisk måste jag få kommentera ett litet menlöst uttalande jag har med i senaste Riksutställningar-nyhetsbrevet. Det här med museernas roll i samhällsutvecklingen, aktör, opinionsbildare eller arena för diskussion är en så stor fråga att den kräver ett långt svar. Och det går naturligtvis inte att dra alla museer över en kam, det säger sig självt. Det låter ungefär som att jag vill lyfta upp VKM till någon slags hjältenivå. Alls icke. Vad jag menar är att jag, efter ett enda besök där, fick uppfattningen om att de faktiskt försöker vara delaktiga i den unga befolkningens samtid och fritid. De verkar ha spännande och välbesökt programverksamhet – check. Gratis/lågt inträde? – nix. Education – att arbeta nära skolans läromål och vara en naturlig del i undervisningen? Vet ej, tror det.

Vad jag slogs av, och ju också mådde lite illa av var det närmast desperata försöket i utställningen Take Action, att samla in och representera ett urval av samtiden. Vad är det för fel med det, kan man fråga sig. Är det inte det som museer alltid måstat göra? Antagligen, det blir bara så tydligt just här. Hur 17 har man valt ut de ”viktigaste” protest-subkulturerna? Eller har det råkat bli så att de som fått mest media, alternativt är mest visuella, roligast att ställa ut (som anarkistclowner och strumpor runt lyktstolpar) fått mest utrymme? I det som skulle handla om maktkritik och protest lämnas en präktig och tillrättalagd bild av vilka som är de rätta alternativen om man nu vill protestera sådär lite lagom.Och hur roligt är det att protestera på ett sätt som föräldrarna godkänner?

Och vad har allt det här med klimat att göra? Jag vet inte. Jag tappade bort mig någonstans. Men jag protesterar mot att klimatfrågan främst skulle vara individens ansvar. För om förändra klimatet är upp till individer, som ska använda sin oerhöra konsumentmakt – då blire inget klimat för någon om några år. Fast jag har funderat på att gå med i en grupp som pyser däck på stadsjeepar, lagom till att dessa monster faktiskt gått och blivit omoderna. Ibland framträder någon slags ekonomistisk, rättvis evolution.

Geniernas tid

November 13th, 2008

I dagens SvD (ej på nätet) intervjuas Dan Wolgers. Det är inte honom jag vill klämma dit, utan det förhoppningsvis medvetet provocerande uttalandet från det offentliga konst-Stockholms mäktigaste man, Mårten Castenfors. ”-Jag har alltid sagt att Dan Wolgers är ett geni.”, avslutar intervjun/reportaget och står helt okommenterat. Kanske ett medvetet val det med, som ett sätta-kaffet-i-halsen-trick. Jag tänker inte kritisera personen, eller ens positionen Castenfors. Vad jag känner är en känsla av backlash. Som om det plötsligt blivit ok att strunta i strukturer, diskurser och faktiskt också kön. Nu är vi trötta på det där tjafset om den döde upphovsmannen. Eller att problematisera det där med genus och maktstrukturer. Ha! Finns det konstnärer som inte klarar sig ekonomiskt och inte får offentliga utsmyckninguppdrag? Oj, synd för dem, de kanske inte är tillräckligt begåvade. En del är födda genier, andra inte.