Färdigforskat

October 23rd, 2008

Förra helgen var det Historiebokssymposium på Moderna museet. Museet firar 50 år och i samband med detta avslutas och publiceras ett 4 (?) år långt forskningsprojekt, dedikerat museets historia och samlingar. Redan i inledningen förstår man att här är det någonting som är knepigt. Dels ska man framhålla sin egen historia, slå sig för bröstet, berikas av inspireras av, tradera godbitar om och om igen. Å andra sidan släppa in kritiska granskare, dels från universitetsvärlden, dels från konstvärlden (konstnärer som håller på sk institutionell kritik). Inte lätt. Och de som fått vara med i projektet, beforskat museet, har trots sin akademiska kritikalitet en viss vördnad gentemot den stora institutionen med den fina historien. Och ju fler gånger man nämner och upprepar den oerhörda betydelsen hos en utställning som Rörelse i konsten – även om man kritiskt granskar myterna, kanon och museets eget historieberättande – så växer denna ikon i betydelse, för en obetydlig utställning genererar inte kritisk granskning. Och det är tråkigt att kritiskt granska små obetydliga smulor som ingen bryr sig om. Då är det bättre att ta tag i stormogulen Hultén eller Rauschenbergs get.

Historieboken själv, kostar 500 pix. Dels är den en lyxig coffee-table book (trots att den inte “skulle” vara det, enligt en röst) med bildgodis från museets oerhört härliga bildarkiv. Dels innehåller den texter och projekt med potentiell sprängkraft. För nu är det “färdigforskat”. Historieboksprojektet möjliggjordes tack vare en privat/stiftelse-donation. Märk väl. Forskning om sig själv ingår inte i det som museet anser vara sitt eget uppdrag. Trots att man traderar och visar upp sin historia jämt och ständigt i nya utställningar, fasta utställningar som den nu aktuella Max Ernst-utställningen. Men man kan inte fråga sig varför man gör det, på vilket sätt, med vilket tolkningsföreträde. Puh, tur att 50-årsjubileet är färdigt, nu behöver vi inte forska än på 10 år verkar vara en stämning i luften.

Fredagen var lite kul, det var roligt att höra trotjänare inom och utom museet tala om sina minnen. Det man minst anade skulle vara det mest intressanta. Lördagen var den Internationella dagen, då alla De Stora Internationella Museifrågorna skulle beröras. Institutionskritik, Det Politiska, Det Postkoloniala och Mega-museiarkitektur. Intet nytt under solen. Framför allt kändes det väldigt detatched från värdinstiutionen. Internationella namn som var vana att prata om sina respektiva ämnen rev av sina papers och visade snygga bilder. Enda undantaget och min stora favorit, Mary-Anne Staniszewski, anknöt till utställningen Poesi måste göras av alla! Förändra världen! från 1969. Det var kul, den är annars lite undangömd bara för att den verkar så otäckt vänsterpolitisk, i den förra historieboken för 25-årsjubileet från 1983 lägger Hultén och Granath ut texten om hur all poesi försvann i och med det dogmatiska 70-talet. Det blir en lång essä om jag ska gå in mer på detta.

I alla fall, Mary Anne drog snabbt igenom huvudtesterna i sin mycket intressanta MoMa-granskning The Power of Display, där hon visar att den kliniska, modernistiska konstutställningen växte fram under efterkrigstiden och har fortsatt att karikeras av just MoMa på 90- och 00-talen. Jag kommer ihåg att jag tyckte boken var väldigt uppfriskande när jag läste den, att det som vi tar som absolut självklart om konstmuseirummet idag, föddes under 60-talet. O’Doherty skrev White Cube-essäerna… Bauhaus-skolan hade ren experimentverkstad på 20- och 30-talen med kinetiska utställningselement: gränsen mellan konstobjekt och rum var utsuddad. Kommersialismen fick också fritt spelrum, på 50-talet var flera utställningar bara illa kamouflerade showrooms för exklusiva varor. Inte bra men annorlunda…

Vad Staniszewski i alla fall, till alla kritiska surpuppors (moi) besvikelse, fick fram var att MM inte alls var sämst i klassen utan hade ställt ut fler kvinnor, hade fler experimentella utställningar, än det västerländska genomsnittet. Och då förlåter man henne gärna en ganska långrandig genomgång av hela hennes kompisgalleris 90-talshistoria.

Sedan måste jag tyvärr säga att anförandena om 1) modern museiarktiektur med lite lagom kritisk vinkling kändes passé  och sömnframkallande och 2) den egentligen intressanta postkoloniala problematiken i ett australiensiskt perspektiv anfört av en sval, duktig, vit medelklassakademiker som på något sätt personifierade frågan om det här med tolkningsföreträde. Sedan orkade jag bara halva diskussionsstunden.

Hennatatueringar

October 6th, 2008

För ca en vecka sedan var jag på en dagstripp till staden där det alltid regnar. Rätt gissat: Götebörg! (Jag får skriva såhär för jag har västsvenskt påbrå på både fädernet, morföräldrernet och svärmödernet) I alla fall: Fick chans att glida in på Världskulturmuseet. Det är förstås ingen nyhet att här finns det Mycket som är Problematiskt. Var är samlingarna, varför dessa samlingar här och vilket är uppdraget, typ. Jag kan inte ge någon kvalificerad postkolonial kritik, för jag har missat hela det där tåget: men jag måste börja med namnet. Världskultur-museet. Hela världens kultur. Då måste det handla om ALLT. Alla folks kultur överallt hela tiden. Är det så? Nej, för definitionen av världs i VKM är ungeför densamma som den i world music. Det ska vara lagom främmande för västerländska ögon och öron: exotiskt, gärna alternativt. Hellre curry och henna än…bryggkaffe. Huvudsaken är att dessa världs-objekt har en air av annan-het och passar in i bilden av det exotiska, för att inte säga koloniala landet. Som konsumentkedjan Indiska, ungefär, som friskt blandar indiska smaker med lite annat smått och gott från Asien. En sista ingrediens som måste uppfyllas är alternativtitet, den unkna lukten av otvättade dreads och söderspelad Manu Chao-CD. Nu känner jag att jag kommer att bli missförstådd. Jag älskar alternativitet och subversivitet och alternativa livsstilar. Men låt oss få ha dem ifred! Och det kan bli för mycket nycirkusartisten Katla (se rubriken). För VKM:s utställning Take Action är very disturbing. 1. Vad har den med världskultur att göra (föruom inom det utvidgade begreppet som man inte kan hänföra sig till för då har man ju inget uppdrag längre) mer än att passa den fluffiga målgrupp av övervintrad 68 eller 14-årig aktivist eller möjligen 32-årig konstvetardoktorand som försöker handla ekologiskt och drömmer om en rättvisare värld (där fick jag in mig själv, så att alla fattar att man kan både dissa och vara en del i soppan). Det känns som att definitionen, den minsta gemensamma nämnaren för att platsa i ett VKM-sammanhang snarare handlar om skivbutiken MultiKulti (och Indiska för den mindre priviligerade).Motiveringen varför Take Action finns i samma hus som den i sig fantastiska En stulen värld måste tydliggöras. Inte bara ngt svammel om gränslöshet och tillåtande attityd utan på riktigt. Självklart fanns en dödstrött betraktelse över HipHop-kultur också. Jag dör av tristess.

Nu ska jag säga några snälla ord: En stulen värld var en jättefin utställning. Ett fantastiskt material, en spännande historia, där man inte väjer för den koloniala problematiken och Snygga rum! Det kändes för en gångs skull som att det var en utställning av internationell klass. (Så passande eftersom det är världskulturmuseet vi talar om). Det jag gillar med VKM är skalan. Byggnaden är schysst (men inte så välandvänd som jag trodde), många fina detaljer att upptäcka. Utställningsbyggena är väldigt påkostade och storskaliga och utnyttjar faktiskt rummets potential. I det sammanhanget kändes därför Kongospår lite som en lågbudgetutställning hopsatt av ngt länsmuseum. Nu vet jag att det inte är så, men Kongospårs styrka var väl ändå texterna: den historia som berättas. Det tog lång tid att ta in en bråkdel, och det var intressant. Det ska bli spännande att se (med fasa och förväntan) vad som händer med VKM framöver. På något sätt känns det som att det liksom den nu pågående finanskrisen behöver ske ett armageddon vid den instiutionen där allt behöver ifrågasättas – för att spara sådant som visar sig vara av bestående värde.