Vadå vikingar? (sic)

July 18th, 2008

Häromdagen var jag på en familjevänlig dagsutflykt, nämligen Birka/Björkö. Har aldrig kommit iväg dit, men nu gjordes det slag i saken. Man åkte från Strömkajen 9.30, framme ca 11.00, hemresa 14.45. Alltså fick man ca två och en halv timme på ön. Det var möjligen lite snålt eftersom det fanns så mycket fin natur att hänga i. Jag hade stekt pannkakor halva natten, vis från den likaledes familjära Skansen-utflykten tidigare i sommar där vi åt världens äckligaste, minst prisvärda och lång-köiga lunch. Detta skulle icke upprepas! Tack för att vi slapp Restaurang Särimner (som kanske är en kulinarisk höjdpunkt, vad vet jag?). Men på tillbakavägen fick vi sitta och sukta efter pensionärernas ångbåtsbiff med lök.

Jag hade förväntat mig att Birka på sommaren skulle vara Värsta Pådraget. Typ Medeltidsveckan i kubik (fast med vikingatema). Men det var ganska modest. En liten vikingaby med en och annan lajvare som lufsade omkring. Ett museum som snarare borde kallas visitors center. Det innehöll dels det man kunde förvänta sig: rekonstruktioner, modeller och dockor. Dels en utseendemässigt och därmed också berättartekniskt tafflig inledande utställning med det ungdomstuffa namnet ”Vadå vikingar?”. Det kändes som ett desperat försök att berätta att det här med vikingar, förstår ni, det är bara en Konstruktion och en Berättelse. Och det är Mer Komplicerat än så. Som att man blivit allvarligt oroad över kommersiella vikingaby-tendenser och fått order uppifrån – men inte resurser – att Nyansera. Jag tycker självklart att det är vikigt att nyansera, men det måste göras bra och ordentligt om det ska gå fram och det blir uddlöst när det vägg i vägg huserar en utställning som just okomplicerat visar en modell- och dockorgie över ”hur det verkligen var”. Det blir ännu mer uddlöst när utställningen är så taffligt och billigt producerad att man knappt kan följa berättelsen utan att irritera sig på häftstiften som textlapparna är upphängda med. Och mest irriterande är ändå von oben-perspektivet. Såhär skriver RAÄ om ”Vadå vikingar?” på sin webb: ”Genom utställningen “Vadå vikingar?” i Birkamuseet vill Riksantikvarieämbetet belysa den omoderna bild, med rötter främst i det sena 1800-talets nationalism, som till stora delar fortfarande är förhärskande hos allmänheten.”

Allmänheten går alltså fortfarande omkring med helt fel blid av vikingarna. Shit! Alla dras över en kam. Alla, från historielärare till sjuksköterskor är potentiella nassar som tror att vikingen är en stor stark man med hjälm med horn på huvudet. Med den människosynen, och oviljan att lyssna på sin publik, är det inte så att RAÄ lämnar fältet vidöppet för spekulativa vikingabyar och kommersiell vikingaturism, kanske till och med för hobbyarkeologer som pressen lyssnar på?

Åk till Birka för natur-kulturupplevelsens skull. Men inte för de arrangerade mötena med ”vikingakulturen”. Med den nivå den höll hade jag nöjt mig med toaletter, matsäcksplats och några skyltar. Till saken hör att jag har svårt för vuxna människor som klär ut sig till vikingar/riddare/trälar/förritiden-bönder. På det viset är jag kanske inte rätt person att fälla omdömen om ett sånt här arrangemang. Den som vill se ett hideous exempel på vikinga-nationalromantisk vurm kan besöka Ansgars kapell en bit in på ön. Allt som är ”gammalt” är inte automatiskt ”fint”. 1930 års arkitektoniska tolkning av platsen känns på något vis inte tilltalande. Fast Svenska Kyrkan bjöd på gratis kaffe och några spanska utbytesstudenter spelade helt hädiskt boll på gräsplanen utanför.

Det har kommit ut två (eller flera) rasande intressanta artiklar på UEforum. Dels recenserar författaren Tomas Tidholm Den mänskliga resan på Riksmuseet, med välvilligare ögon än Kuriosakabinettet. Jag tycker, som jag försökte antyda tidigare att det faktum att utställningen andas ”saklighet” och är ”okontroversiell” höjer mina kritiska känselspröt. Att den satsar på illusionism och förförande visualitet med vedertagna och beprövade grepp hämtade från den traditionella konstsfären gör den inte automatiskt till en bra och invändningsfri utställning. Att den struntar i att berätta de stora berättelserna om det vaxdocke-befriade taxonomiska kunskapens träd och bäddar in historien i ett myspysigt ”naturligt” velour. Att den inte gör vad ett naturvetenskapligt museum borde ha som sin främsta gren: förklara vetenskapliga landvinningar på ett lättöverskådligt sätt med utställningsmediets hjälp. Istället är man kvar i diorama-åldern men med ännu bättre modelleringsverkyg.

Mest intressant på UEforum just nu är Mattias Bäckströms långa och kloka artikel Den snygga utställningen. Nordiska museets Sapmi – Sameland är ett av objekten i teoribygget. Jag tror att producenterna för denna utställning kommer att få vänja sig vid att agera exempel. Helt plötsligt hade en ny typ av utställningsproduktion letat sig in i de fulmysiga, intetsägande utställningarnas högborg. Jag tycker det finns vissa problem med Sapmi. Men att den skulle vara för snygg håller jag inte med om. Hur förklarar man i så fall belysningssugrören? Är de till för att skapa en Brechtskt Verfremdungseffekt? Teatermaskineriet materialiserat och synliggjort, illusionen spräckt? Jag tror (och hoppas) att det mesta är medvetet gjort och därför så provocerande. Det blir för Ytligt. Formgivningen är för samtida. Den påminner för mycket om övrig rumslig design: kontor, showroom och TV-studior. Javisst är det så. Det vore fantastiskt om utställningsdesign fick en alldeles egen nisch, sina egna högkvalitativa formvillkor. Men kom igen – skulle Nordiska Museet – som byggnad och det lilla som finns kvar (om ens något) av dess ursprungliga rumsuppställning se ut som det gör utan att vara typisk för sin tids formgivning och ideal? Att museiutställningen plötsligt skulle hoppa av tåget och göra någonting eget som blir bättre skulle vara kul, men jag tror helt krasst inte att det finns några sådana resurser i museivärlden. Det skulle bli som vanligt: lite sämre, lite efter.

Jag tycker att Bäckström har rätt i denna tes: ”Man kan något förenklat säga att utifrån museernas synvinkel och engagemang är utställningarnas innehåll medvetet medan formen är godtycklig.” Det har jag försökt förmedla i ett tidigare inlägg när jag var trött på sakernas tillstånd. Jag tror att det delvis är vad Kerstin Smeds vill åt i kritiken av Nobelmuseum. Museerna vet, grovt generaliserat, inte med vilka redskap de arbetar när de betäller form. Alltför ofta får formgivaren lösa berättartekniska problem. Och de utställningsformgivare som är ofta anlitade vet att detta sagt eller outsagt förväntas av dem. Nämnda Appelbaum-kontorets storhet är inte bara att göra ”snygg utställningsform”. De har (uppenbarligen) förmågan att hantera och strukturera och förtydliga stora mängder information. Där finns också konservatorisk kompetens nödvändig för att kunna föreslå djärva lösningar som uppstoppade djur utan glas och ram i ett rent rum.

Problemet är inte om resultatet blir ”snyggt” – för det är alla museer skyldiga sin publik. Problemet är att det kan saknas förmedande länkar mellan ett faktadigert innehållssynopsis och expertgrupper och en formgivare/designbyrå som är van att arbeta med kommersiella kunder.

Jag hoppas att museerna ska fortsätta att göra ännu snyggare och mer ”formstarka” (sugigt ord) utställningar, och gärna våga experimentera mer. Sidoeffekterna kommer att leva kvar: ingen behöver oroa sig. Vi kommer att se hemgjorda skärmar och föremålsstaplande i fortsättningen, var så säkra.

Nu när jag nagelfarit UEforums spännande arkiv såg jag återigen svepande uttalanden om ”disputerade akademiker” som kommer till museerna och förstör. Ungefär samma textsnutt som DN i ett obevakat ögonblick publicerade på Essä. Såpass allvarliga anklagelser bör specificeras ytterligare!

Sjunkbomber???

July 7th, 2008

Skåpmat: några rader om den inte alls nyligen avslutade Berlinbiennalen. Jag är helt rudis på biennalkultur. Fast jag har svårt att tänka mig att det hände så värst mycket runt just Berlinbiennalen. På gott och ont. Den kändes lite för efterbliven (som i icke-trendsättande) och anspråkslös för det. Vilket är sympatiskt, förstås. Jag har ju blivit kallad efterbliven här på bloggen och det är ett epitet jag bär med stolthet. Den del av biennalen som inrymts på entréplan av Neue Nationalgalerie stämplades träffande av en kollega som ”lite b. Som en examensutställning ungefär”. Man hade tyvärr misslyckats kapitalt med att fylla rummet. Det var som om verken trivdes bättre i de små nischerna avsedda för garderob – den riktiga garderomsfunktionen var utlokaliserad till flyttbara bunkrar utanför, till viss olägenhet för besökaren. Jag kan inte nämna något enskilt verk, för det var inget som fastnade. Jag fastnade desto längre tid på nedervåningen med 1900-talssamlingarna istället, sån är jag.

Härligare var det i så fall i KunstWerkes labyrintiska lokaler. En schysst känsla av närhet. Även så i flera av konstverkens karaktär. Pushwagners Soft City från sent 60-tal och Patricia Esquivias galet förnumstiga monologer. Men jag kan ändå inte komma förbi känslan av att detta inte är det “senaste”. Att det är en trivsam plock-utställning som kunde varit gjord av en konsthall i en mellanstor svensk stad med tillräckligt stora resurser med en lagom pigg och rätt insatt intendent. Vilket också bevisar det sympatiska med staden Berlin, en stor småstad. Men i konstsammanhang Ska ju Berlin ha bättre koll. Avsaknad av röd tråd, om en sådan nu ska finnas på en biennal.

Bäst var i så fall Skulpturpark på några ödetomter i en anonym del av Kreutzberg. Först trodde jag verkligen att jag kommit fel, att skulpturerna plocktas ned och att det enda som var kvar var skräp, lämningar och upptrampade stigar i gräset. Sådan var karaktären hos verken av Luciana Lamothe och Ulrike Mohr (se bilder – Kuriosakabinettet goes fotografering).

Sedan kom jag till det redan sönderpratade videoverket av Lars Laumann om ”murkvinnan” Eija-Riitta Berliner-Mauer. En typisk Filip och Fredrik-höjdare. Ändå kändes det helt rätt att placera verket i sin rätta miljö i det ännu kvarvarande ingenmanslandet efter murens forna sträckning. A total case of genius loci. Historien visade sig dessutom ha flera vändningar än 100 Höjdare-reprotaget, den var också respektfull och känslosam gentemot reprtageobjektet utan att bli pekoral.

Tankeväckande sjunkbomber. Vilken jävla rubrik!

Datorer i skorna

July 1st, 2008

En av anledningarna till att jag på något sätt vill gå till botten med art&science-klyschan i min forskning är därför att den är just en klyscha. Jag vill kunna göra upp med en massa dynga som letade sig in i humanistiska ämnen och i kulturvärlden i stort i IT-bubblans släptåg, naturligtvis med rätt rejäl eftersläpning, det hör ju till sakens natur. Jag och min vän har ett samlingsnamn för detta: ”datorer i skorna”. Det handlar om när hysterin över ”nya” användningsområden för s.k. ”smarta” applikationer blev för stor. När man skulle göra ”smarta” kylskåp som talade om när mjölken var slut. När dojjorna kunde tala om hur många steg det var til affären, eller när bäraren behövde banta. Eller ha inbyggd gps eller radar. Datorer i skorna helt enkelt. Det är hårdvarusidan av fenomenet. Mjukvarusidan, eller ”teorierna” som skodatorerna följdes av är om möjligt ännu mer outhärdliga, och för min del har en del oskyldiga skribenter blivit nedsmutsade, guilt by association, helt enkelt. Det hela kan väl i svenska sammahang sammanfattas med ”renässansmänniskan” Christer Sturmarks förord till William J Mitchell (turligt nog inte WJT, somjag gillar) City of Bits OCH källreferens i den annars så utmärkta KAIROS-seriens förord (av Tom Sandqvist) till Från 60-tal till cyberspace. Det handlar om någon slags Deleuze&Guttari-tolkningar, och uppbärs kanske framför allt inom arkitekturforskningen. Rhizome är och var en bra webbsajt. Det är också ett D&G-begrepp som datorer-i-skorna-människor älskar. Att jag måste häva ur mig detta är för att jag för att städa upp i den här gröten ändå måste ta mig igenom vissa nyckelverk som jag tidigare undvikit. Lev Manovitchs Language of New Media (namnet säger allt. Den som snackar om ”nya” medier, ekonomi förtjänar ingen respekt) håller jag på med nu och det är tragiskt att min dyrbara arbetstid ska gå åt till sånt. Jag stör mig på den skenstruktur boken har, när det egentligen bara handlar om ett slags flow- of-consciousness-skrivande och spridda ”konkreta” referenser till Photoshop, CD-ROM, Lingo, VRML, Alias/Wavefront (OK, det är alldeles för enkelt att göra sig lustig över antik teknik, boken kom 2000). Finns det något syfte förutom att tala om hur nytt allting är och hur mycket vår perception, sätta att tänka och till syvende och sidst: våra samhällen kommer att förändras genom dessa fantastiska datorer i skorna? Oj, jag känner att jag tar i lite väl hårt kommer säkert att få äta upp det här. En man som jag också ska ge en chans nu över sommaren är Bruno Latour. Fast till honom är jag mycket mer positivt inställd eftersom jag älskar ZKM.