Här kommer fragment ur ett pm jag skrev om Bodemuseet i Berlin. Kan vara lite osammanhängande, både före och efter blogg-redigeringen.

Bodemuseum är det mest nyrenoverade och nyss återöppnade av museerna på Museumsinsel i Berlin. Efter en lång period på mer än sju år då det var helt stängt för allmänheten öppnade det åter 2006, vissa salar öppnar 2008. Museerna på Museumsinsel sov en törnrosasömn under DDR-tiden, mer eller mindre tilltygade efter andra världskriget. Den vilhelminska barocken stod inte högt i kurs under DDR-regimen, och mycket renoveringskraft i Bodemuseets fall gick åt till att rädda interiören från okänsliga övermålningar och limmade linoleummattor. Staden Berlin fortsätter att satsa stora pengar på att återuppväcka Museumsinsel som ett kulturellt centrum i forma Östberlin. Det finns exempelvis planer på att göra en underjordisk förbindelsegång mellan alla museer, en ”arkeologisk promenad”, för att understryka tanken om ”ett nationalgalleri”, trots att det är uppdelat på flera institutionella byggnader. (Varav betydande delar ligger vid Kulturforum vid Potsdamer Platz och i anslutning till Charlottenburg på den forma västsidan.) När de stora renoveringarna är gjorda kan det bli möjligt att se en tydligare samlings- och ansvarsfördelning mellan museerna, eftersom många konstverk och samlingar flyttats runt mellan olika lokaliteter under renoveringarna. I Bodemuseums fall är det första gången sedan andra världskriget som den bysantinska samlingen och skulptursamlingen är återförenade under samma tak.
Bodemuseet, då Kaiser Wilhelm Museum, ritat av hovarkitekten Ernst Eberhard von Ihne, invigdes 1904, för att rymma museimannen Wilhelm von Bodes (1845-1929) stora samlingar av europeiskt och bysantinskt måleri, skulptur och konsthantverk. Arkitekturen har fått utså en del spott och spe, som svulstig och överlastad. Bodes utställningsrum var installationer av hela miljöer: konstverken visades i rum med autentiska renässansportaler, eldstäder, vapensköldar, kassettak och hela interiörer hämtade från historiska i Italien och Tyskland.
De samlingar och konstverk man idag kan uppleva på Bodemuseum är mynt- och medaljsamlingen, skulptursamlingen och den bysantinska samlingen, den senare av både måleri och skulptur. Uppdelningen är att Gemäldegalerie och Altes Museum har målerisamlingarna medan europeisk skulptur från tidig medeltid till 1800-tal finns i Bodemuseet. Den italienska skulptursamlingen med skulptur och relief av Donatello, Pisano, Vittoria, Maiano och Canova sägs vara den förnämsta utanför Italien.
Vid en restaurering som denna går det att mycket förenklat säga att det finns två poler. Den ena är att i möjligaste mån återställa till något slags ursprung, om ett sådant finns dokumenterat. Vi vet alla att det ofta inte går, och hur ska man visa vad som är nytillskott, hur undviker man att det blir en idealbild av en tid, eller stil, en pastisch? Ännu svårare kan vara att försöka återskapa en ”upphovsmannens önskan”, särskilt problematiskt i fallet med Bodemuseet där Bodes konceptuella rum i sig är iscensättningar av en idealtypisk tid, exempelvis den italienska renässansen. Bodemuseet erbjuder kort sagt många olika lager av iscensättningar att tolka för den samtida, upplysta besökaren. Den andra polen är att vara så samtida som möjligt inom de ramar som finns, där den yttersta extremen skulle vara att riva och bygga nytt. Det finns dock sätt att kringgå bevarandekrav: en gammal byggnad kan användas som ett ”skal”, interiören kan blåsas ut. Se Musée d’Orsay där arkitekten Gae Aulenti nästan helt byggt upp utställningsrum med hjälp av moderna kulisser.
Renoveringsuppdraget tilldelades två arkitekter: Berlinbaserade Christoph Fischer, som hamnat i skymundan bakom den österrikiska arkitekten Heinz Tesar (f 1939). Museiledningen har valt att inte återskapa Bodes kontextuella rum, men jag tyckte ändå att många rester fanns kvar i den fast inredning såsom portiker, tak och eldstäder, men även medeltids- och renässansmöbler, strategiskt utplacerade. Om det är Bode-spår eller modernisering, skapar ändå ganska märkliga museisalar. Framför allt Basilikan, plan 1, i mittaxeln mellan lilla och stora kupolhallen som till sin form är en rekonstruktion av Michelangelos San Salvatore i Florens. Rumsformen är som ett vitt skal och här visas olika italienska renässansaltare i nischer som i en kyrka. Ändå stämmer det inte. Det är som om rummet är en vit modell som arkitekten använder sig av för att visa ett samband, men utan att understryka färg eller detaljer.
Men det mest bisarra händer i källaren i ett hisschakt nära det sorgligt tomma barnpedagogikrummet. Här måste det gode Tesar ha fått alldeles för fria tyglar, för här har man installerat en konstig postmodernistisk krypta med romanska gravskulpturer liggande på svarta block. Jag brukar gilla överraskningar, men det här känns som att någon har tagit i med alldeles för stora gester och så blir det bara pannkaka.

40-talisterna har fortfarande ett stort finger med i skrivandet av det sena 1900-talets konsthistoria. Och när, i det här fallet, Moderna museet försöker revidera så är kritikerna snabba att reducera. – Tänker jag konspiratoriskt när jag läser det här:
Serien Tid och plats handlar om att visa det som vårt nationella moderna museum av olika skäl medvetet och omedvetet valde bort att visa, och köpa in till samlingarna. Ett lite torrt och gnetigt projekt, kanske, men sympatiskt. På tal om att välja bort så väljer Mats Arvidsson i just den här kortrecensionen att inte nämna konstverk som faktiskt var med i utställningen för att den helt och hållet ska framstå som full av ytfixering och hårklyverier utan like. Konst kan nämligen vara för elegant, då tappar den politisk potential i mångas ögon. Arvidsson kommenterar knappt ens arte povera-rummet, där visas bl.a. Piero Manzonis paketeringar, mest kända är förstås burkarna med Merda d’artista. Osmakligt och fult, javisst, men en magspark i konstetablissemanget i konceptkonstens gryning. Jag har en kollega som är vädigt duktig på området konstkritik och nationell identitet, så med risk för att bli illa underbyggd kan jag inte låta bli att förundras över hur de allra billigaste fördomar vi har om Italien och italienare speglas i recensionerna. Dyra kostymer, strömlinjefomad design, macho-attityd.

För övrigt är jag väldigt förtjust i arte povera, och det härrör från ett besök på Göteborgs konsthall för sådär 10 år sedan. (Nu får Göteborg upprättelse!) En ganska undanskymd och inte så välbesökt utställning, kändes det som. Jag visste ingenting, hade inte läst någon katalog, men slogs av konstverkens förmåga att främmadegöra välbekanta objekt och material. Utställningen hade någonting som jag älskar med äldre 1900-talskonst: närvaron av åldrande materia: sprickande gummi, plast, trä, en säregen doft. Det lite skitiga, låga, men ändå så skört, sprött och omsorgsfullt.

Berlin

May 12th, 2008

Jag har inte uppdaterat på ett bra tag, men jag har Massor att skriva om, bland annat en konst- museispäckad Berlinexkursion. Synd bara att maj månad är så stressig med 60-årskalas och tentarättning och gud vet allt. Och så skulle man hinna med sin forskning också. To be continued.