Den övermäktiga resan

April 12th, 2008

Förra helgen besökte vi en Mycket Problematisk Utställning. Mycket av det problematiska ligger i att ingen verkar hålla med om att den är problematisk. DN:s Lars Linder är inne på det spåret, men i övrigt har media, vad jag har märkt i alla fall, svalt den med hull och hår. Hull och hår är vad det handlar om, nämligen NRM:s Mänskliga resa. Dealen är den gamla vanliga. Man har satsat så mycket ekonomiskt och visuellt krut på modeller att man glömt bort helheten.

Jag tolkar greppet såhär: NRM är rädda för ett totalt kunskapsmässigt förfall och tror att alla som växer upp är tokkristna och tutas i ”intelligent design” med modersmjölken. – ”Någonting måste göras! Men vad – folk är ju så korkade nuförtiden att man måste möta dem på deras låga intelligensnivå med referensramar bestående av dataspel och hollywoodfilmer. Om vi får människans urfäder att likna den hollywoodska idelabilden av hominider kanske det funkar, med lite suggestiv ljussättning?”

Om man ser Den mänskliga resan som ett analyserbart visuellt-kultur-föremål blir det också intressant. Urfädernas huvuden står som något slags tredimensionellt, hologramlikanande porträtt som träder fram ur dunklet, som ett rembrandtskt självporträtt. Vad vill man med detta? Att det är viktigt att stå öga mot öga, att känna samhörighet med Lucy över eonerna? Precis som Lars Linder i DN skriver är det också synd att  hominiderna gjorts så vita och västerländska som möjligt. Sedan blir jag alltid – och här är jag beredd på både stryk och däng – misstänksam när aldrig så skickliga konsthantverkare kallar sig konstnärer. Här lyfts modellerna fram som konstverk, och i media har de marknadsförts som konstverk. Jag förstår inte varför det ska vara så viktigt. Konservatorer kallar sig inte konstnärer. Det finns skickliga modellmakare som gör uppdrag åt konstnärer, de kan vara hur skickliga som helst på sitt hantverk, men varför måste konstnärsrollen framhävas? Detta berör det komplicerade förhållandet mellan ”konst och (natur)vetenskap”, ett ältande om naturvetenskapernas ohämmade tillväxt på konsternas bekostnad. En konstnär skulle aldrig få för sig att på blodigt allvar kalla sig paleontolog, men för naturvetenskapare, om man avsubjektifierar den gruppering aktörer som givit upphov till ”Den mänskliga resans” modeller, som högre stående är det alltid ok i oförstånd eller med berått mod, annektera alla humanistiska kunskapsområden.

Det här lät ogint och revirpinkande, och det var inte riktigt meningen. Men jag skulle önska att man på NRM blev bättre på och vågade står för sina egna kunskapsområden, sina konstarter, i en utställning. NRM:s konstarter torde vara biologi med alla dess undergrupperingar och i hög grad lärande och pedagogik om biologi. Av detta märks inte mycket i utställningen. Den är, förutom modellerna, knappast mer än en ordinär skolbok. Massor av taxonomiska träd i jätteformat. Om de ändå hade fått vara tredimensionella! Tryckskärmar som i sin innehålls- och interaktivitetsfattigdom borde ha varit enkla prints istället.

Rent designmässigt är det ingen som har tagit något rumsligt grepp. Grafiken var rätt snygg, men det hjälper inte när det inte finns några smarta ytor att fästa texten på. Heltäckningsmattor med generiska skogsmönster hoppas jag att jag slipper se i fler utställningar snart. Och det panikartade interaktivetitesgreppet ”mata djurmodellen med en träkloss” vill jag inte ens kommentera.