… på de problem jag skisserat i de närmast föregående posterna. Här svamlar man om Artaud och så kommer Uppsala Stadsteater och drämmer till med en riktig femetta i mailboxen – Dr K. Eller, jag utgår bara från att det blir toppklass när exempelvis C M von Hausswolff samtalar med Arne Weise om EVP-pionjären Friedrich Jürgenson. (EVP = Electric Voice Phenomena, att spela in och höra “de dödas” röster på olika inspelningsmedia!) Kolla antiworld.se!

Musealt spam på DN Essä?

March 3rd, 2008

Vad är detta… en helsida ”Bildningstemplens förvandling” på DN essä idag. Vid närmare läsning visar det sig att artikeln inte säger någonting nytt över huvud taget. Det är den gamla vanliga ramsan om att museerna var bättre på 70-talet, för då hade vi en mer ”tillåtande historiesyn” och att utställningsmediet måste utnyttjas bättre, ty ”den kan skapa rum och miljöer som förmår fånga, förflytta och lyfta oss mot något tidigare okänt. … I resor genom tiden och möten med andra erfarenheter kan något sättas på spel, vi kan förstå annorlunda.” (sic). Undrar om ”förstå annorlunda” är det som artikelförfattaren menade när hon jämställde hobbyastrolog-arkeologen Bob Linds tolkning av Ales stenar med den samlade forskning som bedrivits av arkeologer vid universitet. För en bra översikt över av förra sommarens Ale-soppa läs här.

Det som upprör mig mest med den här ”essän” är följande: artikelförfattaren befarar att allt fler forskarutbildade inom humaniora kommer att söka sig till museerna då arbetsmarknaden vid universiteten inte är den mest gynnsamma. Detta kommer tydligen att vara förödande för museernas roll som fantastiskt och unikt folkrörelse-substitut då ”ett svagt samhällsengagemang, en förlegad bildningssyn och anställda med yrkesroller formade för och av akademierna kan försvaga museerna och försvåra utvekclingen mot bildande, aktiva aktörer i kulturliv och samhällsdebatt. För att föra folkbildningskulturen vidare in i 2000-talet behöver museerna tvärtom både stärka sina samhällsanalyser och vässa sina kulturhistoriska synteser.” Jag slutar citera där. Det är så frestande att fortsätta, men…

Sedan när blev forskningsanknytning förödande för museerna? Jag tror att det råder skriande brist på forskarutbildade på dessa samhällets viktiga poster. Och då menar jag forskarutbildade inom allehanda museiankutna discipliner, inte bara de föremålsnära, som det brukar ropas om stup i kvarten. Vem har sagt att förmedling måste skötas av amatörer när det finns högskoleutbildningar och forskning inom sådana discipliner? Vässade kulturhistoriska synteser (vad nu det är) görs inte i brådrasket, men i samarbete med den akademiska världen kanske museerna kan komma en bit på vägen. Artikelförfattarens lösning verkar vara att museerna ska bli mer som Riksutställningar var på 70-talet. Men det är inte 70-tal längre. Riksutställningar kommer äntligen att behöva förnya sig efter en påtvingad Gotlandsflytt. Över huvud taget svävar argumentationen fram och tillbaka. Är det bra med fri entré eller inte? En del utställningar är för snygga, andra för fega (där är jag böjd att hålla med).

Jag tror att det är bra med akademisk utbildning. Om inte annat för att man blir tränad i att uttrycka sig i skrift och att ta fram det meningsfulla i eventuella källor. Till den här artikeln anges tre källor, som man förväntar sig någon sorts referens till. Det förekommer bara i ett fall. De övriga verkar bara stå där för att det ska se bra ut. Språkbehandlingen är under all kritik. Smaka på den här meningen: ”(Nordiska) Museet lyfte fram en försvinnande allmogekultur, tryfferad med fiskare, samer och hantverkare.”

När en artikel av det här slaget publiceras frågar man sig vilka motiven är. Lars Linder är redaktör och har själv skrivit tämligen mossbelupna utställningsrecensioner det senaste året, då DN vaknade upp och började recensera sakmuseers utställningar lite då och då. Men han verkade inte vara en vän av historierelativism. Det är museivecka, förlåt, vårmöte snart. Kanske dags att rikta käglan mot museerna, hoppas på välvilligare stadsmakter, all publicitet är god publicitet. Låt oss inte störa ordningen vid museerna, vi har det så bra här utan en massa forskarutbildade huliganer som snart kommer ut från universiteten och snor våra jobb.

Vad händer när vi vill någoting annat som inte ryms inom våra referensramar, som inte ryms inom de institutionella strukturer skapade av, med och för män, där de kvinnor som verkar måste bli ”intellektuella transvestieter”? Det där sista, slagkraftigt tragikomiska sade Griselda Pollock vid sin föreläsning på Moderna museet inom ramen för symposiet Feminisms, Historiography and Curatorial Pracitices i fredags. Jag såg bara hennes föreläsning, liksom ett gästseminarium som Amelia Jones höll tidigare under dagen på SU. Vilken tur att Griselda finns! Symposiet på Moderna inleddes av en intendent (nu måste jag bli kryptisk om jag vill ha något slags jobb när jag disputerat…) och handlade om det andra önskemuseet: viljan att få tag i 50 mille för att komplettera samlingen med kvinnliga konstnärers verk. (Den ständigt lika visionära regeringen bidrog med 5) Men privata donatorer har visat stort intresse. Självklart tycker jag att det här är glädjande och lovvärt. Men jag har skrivit om det här tidigare, och min bild av ett oproblematiskt förhållningssätt till det här med samlingar och kvinnliga konstnärer förstärktes. Strukturerna, alltet är detsamma, bara det att nu gäller att passa på innan det blir för dyrt! Det handlar om att snygga till, putsa upp, komplettera, vara rätt i tiden, inte att förändra, ifrågasätta själva grunden för samlingarnas existensberättigande. Ingen diskussion om varför epitetet ”kvinnlig” konstnär (konstnärinna har de lärt sig att man inte får säga) över huvud taget behövs, vad är representation, vilka är villkoren för skapande. Inget ont om symposiet som sådant, här satte man verkligen luppen på dessa frågor, det var bara märkligt att inledningen var så konsthandlarkapitalistiskt naiv.

Därför var det så uppfriskande när Griselda tog till orda och hänvisade till The Virtual Feminist Museum, som ett icke- varande, någonting som inte ännu finns och som inte ryms inom de traditionella musei- och samlingsramarna. Griselda är en av få feminister som vågar vara lite essentialistisk, typ ”vi måste uppvärdera det kvinnliga”. Det kändes helt ok när det kom från henne. Amelia Jones artikel om hur vi ska ta hand om bodyart, performance, slutade också i det obestämda: hon tog till Artauds Theatre of Cruelty. En ursinnig skrift, en teater som är som själva livet, bort med ramarna mellan publik och aktörer. En teater som inte finns och som är ogenomförbar som ”teater” i de former vi känner den. Det går alltid att ta till i en estetisk diskussion när gränserna för det vi kan omfatta har nåtts. Det är bara så synd att vi inte kan komma längre. Samma frustration känner jag när det gäller utställningsmediet. Jag har hamnat i diskussioner om varför jag tycker alla utställningar är bajs, även de som skulle kunna betraktas som nyskapande. Probelmet är att jag inte vill se ett ”utställningsmedium”, utan någonting helt nytt. Det går inte att förbättra ”utställningsmediet” inom de för oss givna ramarna, lika lite som att det går att göra någonting för jämställdheten inom ett manligt ramverk. Grymhetens utställning? Atrocity exhibition?