Kuriosa-året som gått

December 30th, 2007

Mitt musei-år har inte varit. Jag har inte jobbat i branschen (om jag nu någonsin har det). Jag har varit föräldraledig (och skitlat och folkskygg, ska tilläggas) och påbörjat min forskarutbildning. Den mest spännande (och typ enda) museirelaterade händelsen 2006 inträffade i februari (tror jag). Man kan säga att jag blev involverad utan att ha lyft ett finger, förutom de fingrar man använder när man bloggar. Jag blev kontaktad av dåvarade ordförande för gamla goda, fina Museiföreningen. I egenskap av Kuriosakabinettsbloggare! Jag blev inbjuden att delta vid ett möte där man skulle dryfta Museiföreningens framtid. Som alla säkert redan vet var det någon slags debacle för ett par år sedan då Riksförbundet Sveriges Museer bildades och liksom sög musten – och i praktiken alla stadiga medlemmar – ur Museiföreningen. Det här var innan jag var inne i det hela. Men man kan säga att skiftet från Museiförening till Riksförbund gjorde att mina chanser att delta i en museivecka (eller ”Vårmöte” som det heter nu) minimerades ännu mer. Det samma borde gälla de flesta frilansare, studenter och projektanställda. Museiföreningen var öppen för institutionella medlemmar likväl som enskilda. Ingen frågade om du hade fast anställning, intresset (och viljan att betala medlemsavgift) fick styra. Riksförbundet är en intresseförening för museer: central- ansvars- läns- och övriga som vill betala årsavgiften. Riksförbundet verkar utåt som en lobbyorganisation som driver museernas gemensamma intressen. Eftersom museernas gemensamma intressen nästan alltid handlar om ekonomi (och bristen på den) och nästan alla museer har offentliga finansiärer är det inte svårt att räkna ut varthän man riktar kraften.

Det viktigaste är inte mina och andras trampade frilansar-tår för att vi inte får vara med på Vårmötet. Den stora frågan är: gör denna organisationsform museivärlden smartare? På ett sätt är snåla anslag ett sätt att hålla en hel yrkeskår feg och korkad, oavsett om och hur man organiserar sig. En yrkeskår som bara hinner göra det nödvändigaste, släcka bränder och inte ser framåt. (Nu tar jag i, och om det är någon som läser det här kommer jag säkert att få skit.) Jag såg en trailer-dokumentär om min favoritserie The Wire. Nästa säsong ska handla om dagstidningsvärlden, som ju befinner sig i kris, mellan papper, webb, prenumeranter och annonsörer. Universalmedicinen har varit att avskeda journalister. Färre och färre timmar får gå till att skriva reportage. Tidskrävande researcharbete är ett minne blott. Blir den journalistiska kvalitetet lidande? Ja. Är annonsörerna intresserade av att sponsra ett projekt som ingen längre vill läsa? Det kanske inte framgår, men det finns paralleller till museivärlden där man förväntas göra fantastiska utställningar till inga pengar alls.

Mitt slutbudskap är: visst, museerna har gemensamma intressen och viss centralisering är inte av ondo utan ett smart sätt att förvalta skattebetalarnas pengar. Men det är väl en uppgift för staten? Att se till att varje länsmuseum inte lägger ut dyra pengar på ett alldeles eget föremålshateringssystem eller betalar en dyr jurist för att lösa en upphovsrättslig tvist? Ska inte en ideell förening för museibranschen vara visionär och rikta sig utåt? Där publiken finns? I samhället? Det här är ett problem och vi kommer inte se några utställningsmässiga stordåd så länge situationen ser ut som den gör. En museivärld som inte bjuder in sin publik blir inte angelägen för sin publik. Det kan inga personalutbildningar i tillgänglighet ändra på.

Varför var den gamla Museiföreningen bättre skaffad att spegla samhället? Nja, det var den väl inte, den hade säkert behövt reformeras en hel del. Men grundprincipen att alla var välkomna, den är sympatisk och nödvändig. Antag att en museologistudent med ett utländskt klingade namn har svårt att få jobb på museum efter examen. Antag att denna person ändå, mellan vårdvikariaten deltar i en branschförenings aktiviteter och till slut får kontakter som leder till en projektanställning. Antag att denna person sitter på erfarenheter som är ovärderliga vid ett museum där endast helsvenska m-tanter (det förbjudna klass-ordet) arbetar. Oj, det här var en fiktiv historia. Jag glömde bort att ungdomar med utländska namn undviker branscher som är så öppet protektionistiska som museerna. Bättre att söka sig till branscher där meriter och förmåga räknas, vilket är vanligare inom t.ex. medicin och teknik. Men De Yrkesverksamma, Museianställda vill inte vara med i B-laget, där det går omkring en massa studenter och frilansare och tigger jobb halva tiden. Sånt vill man ju slippa, därför är det bättre att förskansa sig i en egen förening.

Hur gick det med den gamla Museiföreningen? Jo, den ska efter utredning läggas ned, vilket kommer att ta ett par årsmöten till, men det var också kontentan av det diskussionsmöte jag var med på.

Fram för ett roligare museiår 2008! Hoppas att debatten kan fördjupas och taket höjas! Kuriosakabinettet ser det som sin absoluta uppgift att vara den pinsamma släktingen som säger fel saker – de få gånger hon nu tar bladet från munnen – någon måste ju sänka nivån också!

Mer skåpmat: liquid architecture

December 21st, 2007

Det finns de som säger att det kommer en 1990-talsrevival snart (nu?). Vad gammal man känner sig! Här kommer nåt jag skrev i somras på temat.
Ibland förundras man över sin egen kvickhet i tidigare inlägg. Jag kommer ihåg att jag skrev att ”liquid architecture” känns ungefär lika hett som drum’n’bass för ett tag sedan. Eller lika kul som YBA – Young British Artists. På sommarreorna gick det att hitta ett och annat. Vad sägs om The Rise and Fall of Young British Art? Eller superdaterade muggar med 90-talsmönster av Karim Rashid? Jag känner mig i själva verket väldigt träffad av allt det här. Att man har hunnit bli så gammal att man hunnit se trender komma och gå, ja man har till och med hakat på och släppt taget några gånger om grejer som har visat sig börja suga. Jag förnekar gärna att jag har gillat saker som inte är Bestående och Universella (till exempel svarta kläder), men visst har det smugit sig in en del skit i skiv- och boksamlingen genom åren. Jag påmindes om allt detta när jag läste Fredrik Nilssons avhandling Konstruerandet av verkligheter. Gilles Deleuze, tänkande och arkitektur. Det var inget fel på den, eller inte som jag tänker gå in på här i alla fall. Bara det att det känns så länge sedan man kunde börja en argumentation med ”vi sköljs över av enorma mängder information varje sekund i det nya informationssamhället” (så har Fredrik Nilsson inte skrivit, obs), eller, ”flöden av information blir viktigare än fast infrastruktur”. Deleuze och Guttaris Mille Plateaux blev IT-bubblans favoritverk, för det är öppet för så många tolkningar, speciellt sådant som har med nätverk och flyktighet att göra. I den del som översatts och publicerats i KAIROS-seriens ”Nomadologin” 1998 refereras det till och med till Sturmarks kvalificerade dravel om den nya ekonomins nya renässansmänniska i förordet, skrivet av en uppburen konstteoretiker. Mycket vatten har flutit sedan dess…

Vad jag till slut ville komma till var att termen Liquid Architecture enligt nederländska U N Architects faktiskt missuppfattats en aning. Istället för att handla om att hantera flöden av information och funktioner har det blivit exempel på hur kul man kan ha med 3D-program när man kommit bort från fyrkantiga klossar-stadiet.

Skåpmat: konst och politik

December 19th, 2007

Typiskt slutet-på-året-aktivitet: rensa bland gamla bloggutkast. Den här posten har jag inte vågat publicera eftersom den liksom inte blev färdig, och för att den därmed hänger ut mig som oseriös konstvetardoktorand. Men, det bjuder jag på!

Kairos-seriens senaste del, nr 12 i ordningen, heter Konst, makt och politik. Den är sammanställd av Simon Sheikh. Jag gillar verkligen konceptet med Kairos-serien och har haft en massa nytta av att alla dessa texter finns översatta. Någon slags känsla för aktualitet brukar finnas i utgivningarna. Delarna om design och konsthantverk, liksom det postkoloniala kom precis (eller lite efter) ”alla” pratade om sånt. Det råkar också vara de enda två delar jag inte äger, kanske just för att jag hade hunnit bli trött på ämnena i fråga. Politik-delen däremot passar som handen i handsken, och jag skiter i om det är sellout. (Hur nu texter om konst, politik och estetik kan vara sellout.) Jag gillar att böckerna är affordable, någonting alla texter som ska användas av studenter borde vara.

Jag har/hade höga förväntningar på den här utgåvan. Kanske har jag blivit lite besviken på språkbehandlingen och översättningarna. Inledningarna brukar vara jättebra översikter, men här kände jag plötsligt ett språkligt motstånd. Det kändes styltigt och lite taffligt. Som när man som student tar på sig en för stor begrepps- och språkkostym och inte fyller ut den. Det påminner också lite för mycket om curator-språk, när förbindande länkar ska skapas mellan abstrakta och vittförgrenade begrepp på ett ganska krystat och konstruerat sätt, vilket bara resulterar i cikelresonemang.

Ja, jag har sett ljuset. Curatorer är inte akademiska forskare och skyndar alldeles för lätt över begreppsliga svårigheter, liksom att alla konstverk som ställs ut i ett sammanhang inte nödvändigtvis MÅSTE ha gemensamma nämnare. Det går att hitta eller konstruera gemensamma faktorer i allt, men då blir det också urvattant tillslut, typ ”alla de här konstverken behandlar frågor om RUMMET och TIDEN”. Näha? No shit! Till och med mina favoritcuratorer Latour och Weibel förenklar rätt hårt, men de har gjort förbannat intressanta utställningar: Iconoclash och Making Things PublicZKM. Bruno Latour är fö. mer känd som teknikhistorier, en riktig superstar.
Men en text i ”Konst och Politik”, den av Brian Holmes, ledde mig vidare till Boltanski och Chiapellos intressanta ”The Spirit of Capitalism” som innehöll spår av intressanta bakgrundsbeskrivningar av 60- och 70-talet. Det är helt ok. Så i det här fallet: läs antologitexterna men skumma inledningen!

Mörker i Skåne

December 6th, 2007

Sent uppvaknande som alltid: ondskan sprider sig i de södra länen. Först Dunkers kulturhus. Nu Ystads vackra konstmuseum. Hur kan politiker vara så korttänkta och dumsnåla! Visste ni att konstmuseichefen har en blogg? Läs och förfasas.

Trendbrott i DN

December 6th, 2007

Jag tänkte bara kommentera Lars Linders artikel i tisdagens DN om några nyproducerade basutställningar. Det är ett präktigt trendbrott när den stora dagstidningen tar bladet från munnen och kommer med en analys av dagsläget på museerna, bara sådär. Jag tycker att artikeln i sig är väldigt intressant och skulle vilja redan ut några begrepp. För Linder har både rätt och fel. För det första frågar man sig var de stora dagstidningarna har hållit hus (OK, SvD har sin Bäckstedt) när det gäller att följa ”sakmuseernas” utställningar. Om de hade varit med de senaste tio åren kanske de dels hade förstått varför hela tre av de nya basutställningarna ser ut som de gör, dels hade man kunnat göra skillnad (om man nu vore intresserad av det). En stor dagstidnings kultursida är en mäktig debattplats i ett litet land.

Själv har jag sett Sameland (detta inlägg skapade en väldigt rolig debatt om efterblivnas (sic) tillträde till museerna, men det var inte det som utställningen handlade om) och är övervägande positiv. Jag har kollat nya delen av Forntider så hastigt att jag inte tänkter säga så mycket om den. Polismuseet har ännu inte förärats något besök.

OK, vad säger egentligen Linder? Att museerna är osäkra, lämnar för mycket öppet, har glömt De Stora Berättelserna. Avlutningsvis är detta ”en farlig utveckling” för museerna. Jag tycker nästan precis tvärt om. Visst är det många utställningar som blir lite tafatta och veliga i sin vilja att omfamna allt och alla, men det är en viktig utveckling och när den äntligen kommer någon vart så kommer det inte alls att vara ”farligt”. Äntligen kan vi få ett medbestämmande, medskapande museum. Problemet är att de nämnda utställningarna är fångna i en traditionell form – transithallar eller ej. De har inte kunnat eller lyckats ta steget fullt ut. Det är så raljant att kalla detta för misslyckanden och förespråka en återgång till tidigare Ordnung. En basutställning ska öppna dörren till tusentals historier, inte berätta En Enda. Tycker jag. Men jag är ju ett barn av flumskolan. Däremot kan även jag önska mig ett tilltal som är mindre opersonligt, som vågar ta ut svängarna, ta ställning, vara avsändare. Men allt detta är oerhört svårt, en basutställning får inte ha en Röst. Det är ett gammalt problem. Gundula Adolfsson har skrivit om 70-talets basutställningar vid länsmuseer i sin arkeologie doktorsavhandling ”Människa och objekt i smyckeskrin”. Fortfarande läsvärd.

Och diskussionen om upplevelse kontra utställning och att använda den senaste formgivningen är så trött så jag baxnar. Det är väl klart att ett museum använder sig av ett samtida forspråk? Det har museer gjort i alla tider (den förhållandevis korta tid vi haft museiinstitutioner). Skansen var väldigt samtida en gång i tiden.

DN:s publiceringsstrategi fick en ny dimension idag då förstasida i kulturdelen helt upptogs av det nya ABBA-museet.  Vad kan det bero på? Att personerna bakom ABBA-museet kan PR, till skillnad från de traditionella museerna? Att DN gör det lätt för sig? Att DN skiter fulständigt i vanliga ”sakmuseer”? Ett vanligt argument, som dels yttrades av Sveriges enda fast anställda kulturrecensent Ingela Lind (ryktas det) vid en debatt jag bevistade för några år sedan, dels i en gammal och klassisk debatt på 70-talet med Arne Ruth är: ”om ni (”sakmuseer”) gör intressanta utställningar så ska vi (stora dagstidningar) recensera dem.” Jag tror att DN fortfarande lever efter denna devis. Det som gör den så vanhedrande är att den glömmer bort en viktig grupp, nämligen publiken. Museers utställningar besöks av tusentals människor varje vecka. För skolorna är de en ofta använd komplettering till ordnarie undervisning. Man ska inte heller glömma att brukarna själva har varit med och betalat kalaset genom skatter. (och det är en bra sak, jag är inget högerspöke, även om det kan verka så ibland). Då är det väl oerhört oförskämt av en dagstidning som recenserar en hel del sk-t att säga att ”det här angår inte oss”. Om man nu tycker att museiutställningar är så inihelvete dåliga så ska de i så fall hängas ut och granskas, inte tigas ihjäl.