Sameland

November 11th, 2007

Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, men… efter en hektisk dag i konsumtionshetsens citykärna gick vi och kollade in Nordiska museets färskaste utställning: Sápmi.

Först måste jag säga någonting generellt om Nordiska. De har anammat Världens Sämsta informationsdesign i sitt vägvisningssystem. Någon har kommit på att olika delar av byggnaden ska ha olika siffor. Det absolut vanligaste i stora offentliga byggnader är att siffror = våningsplan. Det är lika etablerat som att rött ljus betyder stopp i trafiken. Alltså tar man glatt hissen till den siffra som står framör den utställning man vill besöka (att skyltarna står precis utanför hissarna gör inte saken bättre), och kommer helt fel. Det är ett jättedåligt system. De kunde ha använt bokstäver, färgkoder eller vad som helst. Eller djur eller landskapssvampar.

Jag är ju på tok för fokuserad på formfrågor, men i utställningen Sápmi tycker jag att man hade lyckats bra. Det var schysst utställningsform, med moduler, gradänger inklädda i någon slags plastmatta. (Fast det var nästan lite trångt att röra sig med barnvagn.) Sedan gillade jag föremålsbelysningen som ingen hade försökt dölja. Det såg ganska roligt, ut, som sugrör, men kommer kanske att mötas av kritik. Jag insåg, trots att jag min vana trogen inte trängt särskilt djupt in i alla texter, att det är oerhört svåra och brännande frågor som utställningen (försöker) behandla. Det är inte som antagligen många förväntar sig, en uppvisning av Nordiska museets samiska kulturskatter. Det är en vilja att diskutera de svåra frågorna. Plats, folk, ras, minoritet och tolkningsföreträde. Ett mört kaba i centrum av utställningen tar upp rasbiologin. Fast väl därinne förstod jag inte. Det var uppbyggt kring en filmad intervju som jag (hemska människa) inte hann titta på. Så mycket mer gick inte att läsa sig till. Formen lovade mer information (eller dramatik) än vad en stressad besökare kunde ta till sig. Ett annat grepp, för att problematisera det här med museisamlandet var ett kartotekssystem med alla dessa föremål i Nordiska museets samlingar. Jag gillade det, men mitt sällskap som inte är museinörd förstod ingenting. Jag gillade att korten var så fula och olika, att de verkade komma från olika tider, varit framplockade, ändrats och rättats. Det som av någon anledning har etsat sig fast är ändå ett föremål, som fått en särskild plats i utställningen, en handgjord vit ren, i typ skala 1:10. Så exakt och minutiöst gjord. Jag vet inte varför, men det var någonting hyperrealistiskt med den. Och om jag inte minns/läste fel köptes den in så sent som på 70-talet. Den hade tillverkats av en man som enligt berättelsen blivit av med alla sin renar. Genom at tillverka och sälja sina fantastiska miniatyrrenar fick han så småningom råd att köpa en ny renhjord.

Det är tur att Sapmi inte är en upprepning av den teoribefriade Folkkonst-utställningen. Antagligen kommer man att få viss kritik för att den inte är ett formfrosseri i tennslöjd och kåsor.  Så jag vill verkligen mena att det här är modigare. Men absolut inte lättare, och frågan är om det går fram. På ett sätt kan det kännas lite opersonligt, avskalat, som att göra om den egentligen avgrundsdjupa minoritetsproblamtiken till ett formexperiment. Fast, jag gillar ju formexperiment, så det är inte en kritik som ska komma från mig. Sapmi är en Duktig utställning. Jag ska inte säga politiskt korrekt, för det är ett talesätt jag genuint hatar, men något opersonlig och ängsligt rätt känns den. Som sagt, det är ett modigt grepp i det anrika huset, och hästlängder bättre än det uppradande av trivsamma föremål som museet så gärna ägnar sig åt.

Märklig koppling

November 2nd, 2007

Det är lite lustigt, för jag har råkat se precis samma utställningar som en känd recensent på den stora morgontidningen gjorde för några veckor sedan. Jag tyckte redan då jag läste artikeln att kopplingen kändes lite krystad. Det kanske var en slump för henne också? Typ höstweekend i Amsterdam, och Roslin aktuell på Nationalmuseum? Kopplingen kanske funkar i teorin, men den aktuella Warhol-utställningens främsta fokus är rörlig bild, inte porträtt.

När jag sett Warhol-utställningen på på Stedelijk Museum frågar jag mig om vi sett samma utställning. Visst, jag hade med mig en otålig ettåring och kunde inte försjunka i all video som utställningen huvudsakligen var uppbyggd av. Jag är så kluven till Warhol och hans konst ändå. Jag är så svårt drabbad av sjukdomen ”vit-man-amerikan-modernist-ikon-blockbuster-exhibition = kritisk inställning” att jag inte kan se det hela klart. Valerie Solanas är en bra mycket mer intressant vinkling på Warhol-personan än den glada och tokiga och lite lagom konsumtionskritiska popkonsten som begrepp. Och så tyckte jag för några år sedan att Hal Fosters tolkning av Deaths in America var intressant. Eftersom jag liksom inte kunde ta för mig av utställningens rika videomaterial blev det inte så mycket kvar. Det som var lite kul, som jag inte sett förut var Warhols tidiga teckningar och skivomslag, då han verkligen var reklamtecknare. Drömmen om ett flärdfyllt liv – före LSD:n – skymtade fram: Audrey Hepburn, Truman Capote, jazz. Och teckningar av vackra män.

Men intrycket blev för mig ändå negativt. Jag är så trött på ”15 minutes of fame” and all that crap. Det kändes så trött att utställningens lilla hörna som vände sig till ungdomar och skolor bestod av en Idol-mikrofon med kamera. Snark! Den mest grunda tolkningen av alla. Utställningen är något av en internationell blockbuster – den kommer till Moderna i februari. Ska bli intressant att se vad de gör av den. Gärna något klokare än ett mini-Idol.

För att återgå till den sökta Roslin kopplingen: det är inte direkt ovanligt att konstnärer i olika tider har sysslat med att avporträttera samhällets grädda, liksom (de som har råd med och vars status kräver att bli avporträtterade). Att Roslin gjorde sig ett gott levebröd på detta är inte särkilt märkligt, men ovanligt, han var mycket skicklig både som konstnär och affärsman. Warhols porträtt är tillkomna i en helt annan kontext, och jag vet inte om jag tycker att det är jämförbart. En tid då det inte alls var självklart att bli avporträtterad.

Roslin-utställningen imponerade i högre grad. Kanske gör att jag inte hade samma förväntningar. Halva nöjet med att kolla utställningar på Nationalmuseum är att tjuvlyssna på sina med-publik. Damer som diskuterade porträtt av Gustav III med ”nämen, där är han inte alls sig lik!”, och ”han ser ju helkonstig ut tycker jag”. Nej, jag tyckte det var genuint härligt. Roslins porträtt är så välbekanta, nu får man se dem på riktigt. Det finns en väldig massa intressanta frågor som väcks, om konstnärligt entreprenörskap, porträttkonstens speciella betingelser (rekvisita, priser, modeller och mannekänger), måeriteknik, makarna Roslins gemensamma business, gravörernas roll… gå och se!

Mats Leiderstam har kanske inte gjort någonting efter just Roslin i sitt Grand Tour-projekt, men skulle kunna ha gjort. Det androgyna mansidealet och Roslins levande porträttstil med glansiga munnar och röda kinder lånar sig väl tillnutida fantasier… Och ja, Sofia Coppolas Marie Antoinette finns med som referens i utställningen. Såklart.