Inte klia på kulturarvet!

September 16th, 2007

Jäkla kossor! Ja, vad ska man säga? Får är försiktigare än kor.

Tunbjörks utställning

September 15th, 2007

såg jag nyligen. Först var jag lite tveksam, för jag har tidigare tyckt att det är lite för billiga poänger i Landet utom sig, eller vad nu hans kända bok heter. För Sverige är sådär fult och tragiskt. Man behöver inte vända på särkskilt många stenar eller vara särskilt misantropisk för att se liknande ögonblicksbilder som Tunbjörk. Och alla kan känna igen sig. Vilket är bra, förstås. För det finns konstigt nog ingen större elitism i hans projekt. Även om man kan känna att han skildrar de som inte har det för fett så kan samtidigt alla som bott i Sverige känna igen sig. Vilket är demokratiskt. Jag undrar dock hur han mottas av de människor som potentiellt skulle kunna komma med på hans bilder, i Avesta och Norberg. Fast nu var jag sådär von oben igen. Själv skulle man lätt kunna platsa på en Tunbjörk-bild. Det är det som är grejen. Det roligaste är när man känner igen miljöer. Jag kände igen det groteskt fula ”medborgarservicehuset”, innehållande arbetsförmedling och Försäkringskassa mitt i det lilla samhället Norberg. Och så tror jag att jag skymtade det rutiga huset, en vägkrog som snyggats till med olikfärgade eternitplattor, någonstans på vägen mot södra Dalarna.

Tillgänglighet, öppenhet

September 15th, 2007

Museisamlingars tillgänglighet är ett område som engagerar mig. I alla fall när det gäller statliga museers samlingar. Vet inte vilka krav man kan ställa på privata, men det finns säkert ICOM-regler för det. Jag tycker att allt (OK, inte de värdefulla objekten, men all data) ska vara tillgängligt jättemycket hela tiden. För alla, men i synnerhet för forskare. Punkt. På vissa ställen har det skett försämringar alldeles nyligen och ingen verkar veta när det ska bli bättre. Ingen nämnd ingen glömd. Hoppas på skärpning.

Industriminnen och Kampen

September 2nd, 2007

Nu har sommarlunken gått så långt att jag till sist besökte Bläse Kalkbruksmuseum. Jag har varit i Bläse om somrarna de senaste tio åren och faktiskt inte tagit mig tid att lösa biljett och gå in. Har varit utanför såklart, ätit glass och åkt stentåg. Att jag inte har gjort det beror faktiskt bara på en sak. Jag kan tycka att det är så fruktansvärt deprimerande med industriminnen som bara en liten utdöende krets bryr sig om och deras illa ihopsatta utställningar. Och då menar jag inte att det är dåligt att de håller liv i miljöer och engagerar sig, det är behjärtansvärt. Jag menar bara att jag inte vill bevittna det. Not in my back yard. NIMBY-fenomenet, alla tycker det är bra med bostäder för hemlösa, men ingen vill vara granne – ungefär så känner jag för industriminnen, ekomuseer och hembygdsgårdar. Oaktat att det kan vara vackra miljöer och byggnader, men utställningsförsöken vill jag helst slippa se. Nu överdriver jag förstå en smula, men bara lite.

Nu har jag varit där, och visst kliade det i fingrarna att sätta ihop en projektgrupp, söka EU-pengar och göra om hela skiten. Men det skulle aldrig kunna göras på något annat sätt. För museet är en riktig vänsterbastion. Och jag gillar det.

Här finns dessutom en samling av träsnidaren och kalkarbetaren Georg Moberg – bara det värt ett besök.

Arbetar- och fackföreningsrörelsen är beroende av att visa under vilka jävliga förhållanden människor levde och arbetade för bara ett par generationer sedan. Att man inte gör det mer och bättre säger väl en del om hur lost SAP och LO är. Här har man verkligen chansen att visa hur det var, hur det fortfarande är i låglöneländer, hur det skulle kunna vara om alliansen får fortsätta. Ursäkta, mitt patos, jag blev lite uppeldad. Så kära parti- och fackkassor: sluta slänga pengar i sjön på värdelösa annonskampanjer. Satsa på att utveckla utställningarna på ideella industrimuseer istället.

Revolution och hundar

September 2nd, 2007

Jag vågra knappt posta någonting längre, för jag känner mig så civilisationskritisk. Mot massbilismen, rättssamhällets behandling av våldtäktsoffer, bostadspriserna, all idioti. Dessutom läser jag alldeles för mycket 1968-historia just nu, och känner att det var någonting som gick fel. Varför blev det ingen revolution? Inte i den bokstavliga bemärkelsen med kommunistisk diktatur, men någon slags omstörtande samhällsförändring? Det jävla skitsamhälle man opponerade sig mot då är kvar idag fast sju resor värre. Om man vill gråta lite till så kan man läsa om jakten på den sista matfisken.

Eftersom jag känner mig så revolutionär men improduktiv kanske jag ska posta en text jag skrev i somras (kommer sen). Eller läs den här fina bloggen. Det är så nära livsstilsläsning jag kommer, förutom De:Bug. (Så fina tidskrifter görs bara i Tyskland.)

En grej till, det känns så trött att ens kommentera Lars Vilks och hans hundar, men kan inte låta bli när jag hörde nån ledaskribentspanel i Godmorgon världen i P1 idag svamla någonting om Konsten som måste få vara mystisk och obegriplig. Det enda som är obegripligt är att dessa visa stadsvetare och journalister tror att Konstverket i fråga består av pennteckningen, när det i själva verket är det faktum att de själva sitter i radio och snackar om teckningarna som utgör själva Verket. Konstverk behöver inte vara materiella, liksom. Det var ganska länge sedan. Sedan kan jag tycka att Vilks är rätt mossig, men det är en annan historia.