Kaos är ingen ursäkt

July 26th, 2007

Nu blir det – kors i taket – nästan-recensioner mitt i sommarlovet. Först en bra sak, sedan en dålig. Jag börjar med det som är bra. Gotlands fornsal har fått sig en ansiktslyftning. Inte bara på webben, man har fimpat det idiotiska www.gotmus.i.se och övergått till lansmuseetgotland.se istället. Den reformen har nog inget med husrenoveringen att göra, men jag var tvungen att nämna den, för de där länsbokstäverna i url:er är verkligen för ömkliga. Tur att de är på väg bort, eller hoppas de är det.

Utställningsrenoveringen är långt ifrån klar, så jag låter bli att gnälla över typsnittsförvirring och hafsigt skyltarbete. Det som har blivit bra är innergården, reception, toaletter (jäpp!) och café. Ej att förakta. Missbrukade klyschor som Mötesplats känns nära till hands. Det är ett subtilt och fint landskapsarkitektjobb på den lilla trånga innergården. En liten gräsplätt med amfiteaterliknande samlingsplats bredvid fiket. Jag önskar verkligen att fler museer vågade flytta ut delar av sin verksamhet utanför huset. Här är det förstås i blygsam skala, men idén är god.

Utställningarna då? Jo, det till stora delar fantastiska material museet sitter på hade lyfts fram med hjälp av bättre belysning. Lite belysning kan verkligen göra underverk, kan inte sägas nog många gånger. Det är lite svårt att veta vilka utställningar som är nya och vilka som återstår att göra vid. För nog förtjänar rummet med de fantastiska medeltida träskulpturerna mer av analys. Var kommer de ifrån? Varför ser de ut som de gör? Vad får jag som kyrkoturist på Gotland se om jag besöker Öja kyrka? Kopia eller ingenting alls? Jag vill förstås inte ha lappar med Majestatis och andra gamla bekanta från attributionstiden på a-kursen i konstvetenskap. De är inte analys, det är en historieskrivning som i sig är intressant att ta del av. Annars hoppas jag att uppfräschningen fortskrider, att en och annan skönhetsfläck åtgärdas.

Någonting som däremot inte är en skönhetsfläck utan ett rent och skärt totalhaveri är Kaos von Linné. Bara titeln får det att vända sig i magen. Egentligen borde man bli glad över en Linnésatsning som knappt handlar om personen Linné, i ett jubileumsår där biografismen är den största vinnaren. Man använder på något sätt kaosbegreppet som ursäkt för att göra en utställning som är dålig. Kaos kan vara vackert: fantasieggande, inspirerande, skrämmande, myllrande, glimrande, oväntat. Men här är det bara fult, korkat och dumt. Utställningen ser ut som fan. En massa kanalplastskärmar av billigaste slag, där belysningsspottarna är det mest smickrande. Dumma luckor man ska öppna där det står någonting förnumstigt om ordning som säkert ska vara tänkvärt. Nåt slags misslyckat credo i mitten med uppstoppade djur. ”Stor kub med 1700-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Linné.” Jaha. Texten om utställningen på webben är en pinsam förkortad version av nåt förstastadiessynopsis: ”III. Jättekaos
Slumpmässigt valda delar av en ännu större kub bestående av 2000-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Besökaren”. Himmel och pannkaka.

Det är inte alls fel att flera konstnärer är inblandade. Fast jag vet inte vilka deras bidrag är och hur de kommer till sin rätt. För det är absolut ingenting som kommer till sin rätt i den här utställningen. Det finns risk att någon upphovsman sitter och skrockar förnöjt och tycker att det är bra att besökarna hatar utställningen, för då har den lyckats. ”Den ska vara rörig.” Rörighet är ingen ursäkt. Kaos är ingen ursäkt för att göra en kass utställning. Om någon tycker att jag är ovanligt surfittig och taskig nu så är det ingenting mot vad jag känner inombords. För utställningens tema är ju något av det vackraste och mest intressanta man kan tänka sig. Och så har de förstört alltihop. Herregud, det är bara att öppna valfri bok av Foucault så har man fått de mesta gratis. Jag tror kanske att det har funnits goda tankar och intentioner någon stans, någon gång. Men det går inte fram. Ingenting går fram.