men.kom.igen.nu.rå

April 29th, 2007

I fredags var vi på vernissage på Tekniska museets nya kom.nu.då som handlar om kommunikation eller IT. Jonas Birgersson invigningstalade, så jag antar att ambitionen var att det skulle handla om ”det svenska IT-undret”. Det gick inte att höra någonting eftersom akustiken i maskinhallen är svår. Fast museets tekniska personal borde vara välbekant med den akustiken vid det här laget… Det här är inte någon regelrätt recension av utställningen för vi gick igenom ganska snabbt och det var mycket folk. Men några tyckanden kan jag ju inte låta bli att komma med.

För det första hade jag rätt höga förväntningar. Ola Larsmo som textförfattare kändes som ett bra val, han har kunskaperna och kan konsten att berätta en historia. Mikael Varhelyi och en till som jag inte minns namnet på stod för formen. Också bra val, de är inte helt utslitna som formgivare i utställningssammanhang och åtminstone Varhelyi känns som ett någorlunda modernt val då han står med ena foten i reklam och underhållningsvärlden med melodifestivalscenografier och film- och reklamfilmsjobb. Jag tycker att grundtanken med formen var god med ett slags modulsystem. Den rumsliga helheten var däremot ganska tråkig. För det är bara att fejsa fakta: det är en tråkig utställning. Det är lååånga texter och föremål bakom glas och ram. Punkt. Någon hade försökt med något slags spelspår, ungefär som i riksbekanta Spelet om Maya, men det gick hopplöst förbi en vanlig besökare.

Någonting som hade blivit rätt fint var studion och radioentusiasternas krypin. Där har Tekniska en interaktiv fördel. Mycket tråkigt att man inte vågade vara mer interaktiv i kom.nu.då. Några små spelkonsoller fanns inklämda. Det gick att spela Pacman och Pong med dåliga verktyg. Men, som de äkta nördarna sade (och dom kommer man inte undan om man gör en utställning som säger sig handla om IT), varför var det inte ett äkta gammalt original-Pong? Eller åtminstone ett försök att efterlikna, istället för en b-version från 80-talet? Är inte det själva poängen med museer? Kraften hos äkta gamla föremål som varit med på den gamla goda tiden?

Tekniska borde ta sig till ZKM i Karlsruhe och kolla hur de hanterar gammal teknik som är fri för alla besökare att använda. I en annan bemärkelse känns Tekniska tyskt på ett ganska fantasilöst sätt. Lite som delar av Technikmuseum i Berlin där det också finns föremål i montrar i långa banor. Så tyvärr var helhetsintrycket en besvikelse, men någon gång ska jag gå dit och verkligen läsa texterna, kanske blir slutomdömet då något bättre. Synd, för Tekniska museet hade precis som en avdankad tysk schlagersångare verkligen behövt en hit.

De som var med

April 29th, 2007

Det har varit lite dåligt med skriverierna här eftersom jag börjat ”jobba”, eller det limbotillstånd mellan jobb och studier som är forskarstudier, på halvtid. Och det är lite mycket nu. Uppmuntrande ord på välkomstdagen för nya doktorander (som nästan ingen gick på för att de hade viktigare saker för sig, det hade nog jag också egentligen) som sade att kvinnliga doktorander på humfak är de som är mest sjukskrivna och att det hör till att gå in i väggen och sånt. Och att man redan nu ska förbereda sig för en tuff arbetsmarknad när och om man blir klar. Men eftersom det var så få närvarande så fick vi som var där många gratismackor så det gick att jobba in lunchen…
Jag bara kom att tänka på en sak. Just nu läser jag en supermysig bok om Svensk Fluxus av Bengt af Klintberg. Den är så himla mysigt och trevlig. Och i vintras läste jag Anders Wahlgrens Pistolteatern 1964-1967, ett bokreafynd. Också trivsamt. Men någonting har böckerna gemensamt, förutom att de handlar om relaterade kulturyttringar, samma tidsperiod och är utgivna på samma förlag. Nämligen att de är skrivna delvis i memoarform av sköna killar som var så himla orädda och mysiga att de Var Med Där Det Hände, för de var liksom så hyvens att de slog sig i slang med de coola grabbarna och vips var de kompisar allihop och vips blev de delaktiga i tidens viktigaste kulturhändelser. Nu låter det här bittert, och det är det delvis, från en som har haft jättesvårt att snacka med främligar, i synnerhet sådana som verklar hålla på med någonting ballt. Det är jättefint att de här männen delar med sig av sina erfarenheter och det är trevliga, välskrivna böcker (shit vad många gånger jag använt ”trevlig” i den här postningen), MEN så slog det mig: måste man ha varit med på den tiden för att få skriva om 60-70-talet? Det är alltid OK att Ulf Linde och Pontus Hultén skriver om sina konsterfarenheter, men hur är det när denna tid blir föremål för historiskt studieobjekt? Högst aktuell fundering med tanke på blivande avhandlingsämne. Eventuellt.

Musei-bloggosfären

April 1st, 2007

Ideum, ett vad jag förstår kommersiellt företag som ägnar sig åt utveckling av utställningar, pedagogik och utredningar på uppdrag av den amerikanska museisektorn, har gjort en enkät om museibloggar (museum blogs). Det betyder alltså museianställda som bloggar, museiinstitutioner som har bloggar och bloggar som handlar om museirelaterade frågor. Till de senare hör Kuriosakabinettet. Eftersom jag gillar att fylla i enkäter och gärna ville hjälpa till fyllde jag i den. Och blev citerad (inte vetenskapligt citerad, alltså) under ”Successes and Challenges” för den som orkar läsa. Undersökningen resulterade i en artikel som kommer att presenteras på konferensen Museums and the Web i San Francisco april.
Antalet museibloggar world wide har ökat lavinartat det senaste året, men är fortfarande en förhållandevis liten del av bloggosfären. Det är lite konstigt eftersom exempelvis flera av journalist- och mediebloggarna här i Sverige ses som allmänintressanta trots att de mest närsynt betraktar mediesfären. Museisfären ses förstås inte som allmänintressant vilket antagligen är både museernas och mediernas fel.
Jag skulle förstås kunna utöka mitt rapporterande – som varit lite skralt den senaste tiden – med off-topic-kåserier av den typ man hemfaller åt när man är hemma med en bebis. Rafflande ämnen som varför shoppa barnkläder på KappAhl med rabattkupong känns som att köa på arbetsförmedlingen, liksom allmänt gnäll över samhällets syn på småbarnstiden som ett undantagstillståd. I jämställdhetens namn är jag mycket snart tillbaka i den vanliga världen, åtminstone på halvtid. Då kanske det blir fler museibesök att oja sig över!