Slaktband

March 24th, 2007

Höll på att tappa kaffekoppen när några röster ur radion började prata om museer, kulturarv och wiki-funktioner. Jag befann mig inte i något kulturradioprogram utan i alla pensionärers älsklingsprogram efter Trädgårdsdags: Släktband! Det är iof inget nytt att sr:s ordinarie kulturprogram nogsamt ignorerar museirelaterade frågor, även om det jag hörde av Bildrutans reportage om Biedermeier var intressant och välgjort. Nej, veckans Släktband tog upp kulturarvsportaler med Västernorrland som exempel. Länsmuseet Västernorrland har en stilig hemsida där man bl.a. kan vrida och vända på objekt i 3D. Till min stora förvåning fungerade allt tekniskt utan knussel. Det är nog första gången webbläsaren inte frågar efter okända plugins och Internet Explorer från 1995 när det ska tittas på 3D på webben.
Poängen var i alla fall att portaler av detta slag i förlängningen kan göra Brukarna (det värsta ordet, men jag tar det ändå) delaktiga i samlingar och arkiv på ett helt nytt sätt. En wikipedia-liknande funktion knuten till en föremåls- , dokuent- eller fotodatabas kan samla på sig mängder av initierad information från lokala hobbyhistoriker, släktforskare och människor som minns. Man ska kanske inte tro allt som står på Wikipedia, men granskningsfunktionen verkar fungera hyfsat bra, åtminstone i den engelska versionen. Ett museum skulle dessutom kunna använda sig av en variant där bidragslämnaren får identifiera sig, så att det framgår vem som lämnat uppgifterna. Detta skulle inte konkurrera ut några museimän eftersom de ändå inte hinner med den detaljforskning som privatpersoner gör. Det gäller bara att släppa arkiven lösa. Vad är det värsta som kan hända? Att någon skor sig på att sälja T-shirts med fotot av Bockstensmannenns originalstruthätta?

Man kanske inte ska ägna sig år Arkitekturmuseet-bashing. För de har fortfarande fritt inträde på fredagar, det är mycket bra. Jag har ju tex. skrivit om Stadsbiblioteket-tävlingen, och den fördjupas på Arkitekturmuseet. Det bästa med den utställningen är bakgrundsteckningen, att man visar originalritningar, -möbler och -detaljer från byggnaden. Ett gulligt barnprojekt trängs också in i ett hörn. För av någon anledning har man gömt undan allt intressant material i mörka snedtaksgågnar i utställningsrummet. Mitten öppnas upp för de sex finalistförslagen. Och det är ett redigt antiklimax. Man har man försökt suga ut så mycket som möjligt av tävlingsmaterialet genom att projicera det, ställa ut det på podium etc. Resultatet blir tyvär lite torftigt. Man vill ha mer, inte upprepningar av samma gamla presentationsritningar. Men att vända på steken och placera den historiska byggnaden i centrum och förslagen för förändring i underordnad position hade varit mer än lovligt reaktionärt. Det hade inte varit en lösning. Så varför dela upp det gamla och det nya på ett så rumsligt fantasilöst sätt?
Sedan är jag lite sur på att miniutställningen Ab-norm verkligen var så mini. Ämnet är såpass intressant att det borde getts större utrymme, både rumsligt och resursmässigt. Nu känns det verkligen som en exjobbsutställning — inget fel i det, och det är vad det är — men man hade velat att detta idéfrö hade fått växa till sig. Uppmärksamheten har det inte varit något fel på.

Konst för frusna själar

March 3rd, 2007

Jag är glad att jag tog mig till Magasin 3 igår, det var väldigt uppiggande. Det känns verkligen som en oas i den fula slaskvintern. Och omgivningarna i Frihamnen må vara helt rätt industri-skitiga för en hipp konsthall, men den tunga trafiken på regnvåta vägbanor som grävs upp och byggs om precis där man ska gå (missade precis en buss) ökar inte charmen på ditvägen. Men väl framme var det lön för mödan! Visst har jag besökt Magasin 3 ett antal gånger de senaste åren, men då har man alltid känt sig ensam i lokalerna, som solitärt konstpretto. Men igår var det ett jäkla drag! Det var nästan på gränsen till trångt! Unga, gamla, dagis, rullstolsburna, bebisar. Alla tog för sig, tog in rummet, om man får vara så klyschig! Det klättrades på Pipillottis oversize-möbler, gjordes skuggor i projektioner, krälades i trappan för att få syn på den minimala film som visades i en springa i golvet. I den stora salen fick man ta av sig skorna och ligga på puffar som liknade uthälld karamell. Det är vad jag kallar interaktion. Det är totalkonst. Pipillotti-utställningen var mysig, medhårs, mild och meditativ.
Motvikten är Chapmans och Currin i rummet intill, kolsvarta. Chapamans rätt outhärdliga i sin utstuderade wanna-be-artists-strategi, men på något sätt berör samtalet med Goya.
Hela stället andades tolerant stämning med lånebarnvagnar och gott fika. Det lilla referensbiblioteket är en favorit! Alla som är intresserade av samtidskonst vet att aktuella publikationer varken är billiga eller lätta att få tag i. Det är mycket generöst av Magasin 3 att upplåta ett rum med detta bokgodis. Med en mindre otålig bebis hade jag kunnat stanna riktigt länge. Och det här skriver jag inte bara för att mitt ego växte av att min gamla C-uppsats låg framme!
Folkligt, festligt, fulsatt och konst = sant.

Gråtrist vårvinter

March 1st, 2007

Egentligen är museiklimatet skittråkigt just nu. Kuriosakabinettets livsluft är ilska och indignation, det ska inte förnekas. Just därför har det varit så förbannat svårt att få inspiration till bloggande på sistone. För museisverige är så vattentätt skitpräktigt att det knappt går att andas. Jag skyller en del på moderaternas kulturminister. Hon verkar ju så god och rar och ursäktar sig hela tiden för att ingenting har hänt därför att hon ju måste ”sätta sig in i” frågor, ”reda ut” och ta saker ”i tur och ordning”. Ett fegt sätt att gömma sig bakom tjänstemän och utredningar är att tillsätta en ”nationell museikoordinator” som bl.a. ska öka samarbete mellan museiinstitutioner på en rad olika områden. Ska vänta med omdömen tills det finns någonting att bedöma. Det är alldeles utmärkt att få museerna att samarbeta mer, varje institution ska väl inte uppfinna hjulet varje gång man står inför exempelvis lagrings- och digitaliseringsproblematik. Men hoppas innerligt att visionerna inte glöms bort! Hur ska museer bli angelägna (igen)? Hur ska museernas position i kunskapssamhället stärkas (eller befästas)?
En rundringning (Fin substantivering egentligen. Kan man säga så? Tidningarna gör det. ) som DN gjort bekräftar det alla redan visste: de museer som fråntagits fritt inträde har fått minskat antal besökare. Arkitekturmuseet med hela 83%. Men det kan ha andra orsaker. Museet har utmärkt sig genom att använda anslag till att göra sig av med personal istället för konstruktiv, framåtblickande verksamhet.
Smeds, Persson och Lundahl får sista ordet i designmuseums-debatten i SvD. De avslutar med en mycket viktig fråga som jag tänker citera här: ”Det är emellertid anmärkningsvärt hur tyst det är på själva musei­fronten i dessa viktiga frågor. Har museisverige ingen åsikt?!”
– Nä, tydligen inte. Det är ett stort problem. Museerna håller på att tråka ihjäl sig själva och alla andra i sin självgoda präktighet. Tack för mig. Idag ska jag – om jag orkar ge mig ut i det förjävliga vädret – bege mig till ett privatfinansierat konstgalleri och njuta av Pipillotti Rist.