– vad är det? Kärleken, döden eller framtidstron? Nej, det är Designen, förstås, om man ska tro männen bakom Rådet för arkitektur, form och design i en debattartikel i SvD angående ett nytt formmuseum. Artikeln är ett svar på Smeds, Persson och Lundahl den 10/1.
Sedan fortsatte det med Svensk Forms Ewa Kumlin den 24/1, som anser att Sverige visst behöver ett nytt designmuseum, samt ett form- och designcenter eftersom de flesta andra europeiska huvudstäder har ett (eller flera). Det är självklart bra att allt detta debatteras, men det finns många viktiga aspekter i Smeds, Perssons och Lundahls artikel som försvararna av ett nytt designmuseum viftar bort eller missförstår. Vi måste på allvar börja diskutera museet som institution: vilken roll den har i nuet och i framtiden. Har man planer på att starta ett nytt statligt museum bör det föra med sig en större utredning om hur, när, var och varför. Är det rädslan att trampa på ömma tår som man låter kolosser som Nordiska museet och Historiska museet sova en törnrosasömn utan att involveras? Är inte det lite väl dyrt?
Sen så undrar jag vilka designmuseer eller centra i europeiska huvudstäder Kumlin avser i sin jämförelse. Jag är bara en vanlig turist, men en stad jag har besökt ett stort antal museer i är Berlin. Där finns det ekande tomma och det privatsamlingsmysiga Bodemuseum och Kunstgewerbemuseum, Bauhausmuseet (dedikerat en stilrikning). Kunstgewerbemuseum är ett typiskt “tråkigt museum” (när jag var där för tre år sedan – det kanske har uppdaterats?). Långa rader av föremål i montrar, kronologiskt och stilhistoriskt uppställt. OBS! Detta är inte alltid ett problem, alla museiutställningar behöver inte vara käckt scenograferade och upplevelsebetonade. MEN var finns förebilderna som Kumlin talar om? För jag är helt säker på att Svensk Form anser sig vara alldeles för “samtida” för att skapa ännu ett katalogmuseum. Köpenhamn har DDC. Ett trivsamt och gemytligt showroom för aktuell dansk formgivning. Ett sådant borde Svensk form kunna åstadkomma utan alltför stora åthävor. Om det nu är så viktigt med svensk design, varför inryms till exempel världens trashigaste icke-svenska pryl- och möbelbutik i Sverige-huset vid Kungsträdgården? Och vad är det som är så bra med det avskalade, nordiska, ljusa anyway? Lever Svensk Form kvar i denna storhetsvansinniga världsbild? Är inte den förbehållen Svenska institutet?
Det blev rörigt det här. Slutligen: Kuriosakbinettet är försiktigt positiv till form- och designcentrum vid Telefonplan och för gränsöverskridande samarbete och viss omorganisation av Nordiska, Historiska och Nationalmuseum. Ingen ny museiinstitution bör behövas, bara lite förändrade uppdrag och ett centralt skyltfönster för aktuell formgivning i nytt eller gammalt hus. Sedan är det såklart viktigt att dessa instanser blir modiga, vilande på vetenskaplig grund såväl i sitt föremålskunnande som i sin förmedling.

Vill du också uppnå ketchup-effekt i ditt bloggnade? Använd publiceringsverktyget Performancing så kan du ha ännu fler utkast liggande i veckor utan att publicera!

Vilken historia?

January 29th, 2007

Idag ger Södertörns högskola i samarbete med ett antal museer ett seminarium som heter ”Vilken historia visas på museerna?”. För alla som inte har möjlighet att gå dit (det är gratis och ingen föranmälan krävs) finns rapporten att läsa, se föregående länk. Jag stannar hemma, men rapporten har jag läst. För det första är det föredömligt att så tydligt visa projektets ekonomi i en rapport. Jag blir alltid lika modfälld när jag ser dessa hopskramlade projektledar- och forskartimmar. Inte konstigt att museivärlden är förändringsobenägen när rejäla forsknings- och utvecklingsprojekt får så lite pengar/inga pengar alls. Det är nog Kulturrådets, dvs regeringsmaktens fel, som hellre lutar åt att öppna nya museiinstitutioner än utveckla och förändra dem som redan finns i samarbete med forskare vid universitet och högskolor. Det är alltså ett lovvärt projekt som presenteras. Museernas roll i det demokratiska samhället. Hur ska kulturarvet tillgängliggörs? Pedagogernas roll lyfts fram. Här växer förstås mina djävulshorn fram eftersom jag är av den bestämda uppfattningen att inga pedaoger i världen kan rädda ett redan besökarfientligt museibygge. Någonstans i rapporten står det att det hittills har varit museernas utställnignar som utvärderats, men att ett visningsperspektiv saknats. Visst är det jättebra att en undersökning görs av visningssituationen, som ju visar hur en utställning används, men jag undrar var alla dessa talrika utvärderingar av utställningar finns? Författaren kanske känner till hyllmetrar av undersökningar som inte vi andra har sett.
”Historiebruksperspektiv” är ett museernas corporate bullshit-ord som i rapporten definieras som att man bryr sig om vem som berättar historien och varför vissa föremål har bevarats, valts ut och exponerats. Ett vanligt poststrukturalistiskt perspektiv alltså, som borde vara alldeles självklart. Inte ens museiännen själva går väl på att deras museiberättelser är neutrala eller objektiva. Det är en gammal diskussion. ”Historiebruk”-ordet är nästan lika töntigt som ”tidsresa” eller ”SAMDOK”. Det där sista var en parentes, inte meningen att lasta ett lovvärt projekt som detta med min allmänna floskel-ilska.

Arkitekturbloggar

January 29th, 2007

Jag är rätt trött på alla medie- och journalistikbloggar. Eftersom Sverige är ett litet land och de som har till yrke att skriva även skriver på sin fritid så är de flesta populärare bloggarna av, med och för journalister. De skriver om massmedier (tv, radio, tidningar) och är oftare reaktiva än nyskapande. Misstanken att det handlar om att visa upp sig för potentiella arbetsgivare är slående. Inget fel i det, men det är kul om man har ngt att berätta också. Har tipsat om museibloggar tidigare, men saknar ibland det lustfyllda på dessa. Då föredrar jag arkitekturbloggar, särkskilt de som utforskar det rumsliga mediets gränser, till exempel Metaverse, Anarchitecture, Pruned och BLDGBlog.
Här, och på bloggar som Information Aesthetics och Interactive Architecture har alla utställningsintresserade mycket mer att hämta än på de ganska torra amerikanska museibloggarna. Nu finns det äntligen en intressant blogg på svenska: Arkitekturbloggen. Hoppas skaparna orkar hålla ångan uppe!

Uppdatering: Arkitekturbloggen är inte alls någon ideell stackas kämpande instans utan tidskriften Arkitekturs blogg. Det gör den inte mindre intressant, men det är inte skribenterna som ska önskas lycka till utan ledningens goda initiativ.

Asplunds bibliotek

January 13th, 2007


Jag besöker inte särskilt många utställningar numera, men igår var jag på en bortglömd typ av utställning, eller ska man kalla det medborgarinformation? I alla fall så ställs alla 1100 inkomna förslag till ett förnyat stadsbibliotek i Stockholm just nu ut i en lokal på Klarabergsviadukten. Det var så sjukt många bidrag att man blev alldeles snurrig. Efter några ögonblick slutade i varje fall jag att försöka bedöma hur förslagen löste uppgiften och började titta på presentationssätt istället. Det var nog så intressant. Det gick att urskilja några röda trådar, grupperingar eller allmänna drag, naturligtvis tar jag bara fasta på det taskiga på den här bloggen, i vanlig ordning. Testar att bildblogga för en gångs skull, se det som ett experiment. Jag är en usel och motvillig fotograf, så jag tar inget ansvar för bildkvalitet. Hoppas ingen stämmer mig för intrång i någon jäkla upphovsrätt…

Iakttagelse nummer ett: arkitekter är inte grafiska formgivare. Somliga borde inte fuska i denna konst, utan ta hjälp från proffs. Se exempel nedan.

Iakttagelse nummer två: arkitekter är inte copywriters. Varför måste förslagen ha namn? Det ena mer patetiskt än det andra. Några axplock följer nedan. Avses Majakowskijs A Cloud in Trousers? I så fall är trousers en stiligare översättning än pants. Men så är förslaget lika trist som presentationen.

Det är tydligen coolt att visa funktioner med färger. Detta är inget diss, jag gillar verkligen sånt. Nedan följer två exempel ur mängden med olika appoaches till att avbilda funktioner och rörelse i byggnaden:


Det var roligt att kolla in olika skolor eller generationer. Det märktes att en del var gamla gubbar. Teknokratiska ritningar, en del för hand. En del såg amerikanskt ut (har inget belägg för att detta är en amerikansk style, det bara känns så) med softade bildcollage. Dyrt och tekniskt väl genomfört men tacky. Se nedan.

Sedan fanns det några få exempel på 90-talstrenden liquid architecture, som känns ungefär lika het som drum’n’bass. Det mesta kändes dock ganska präktigt och tråkigt, men som sagt, svårt att bilda sig en ordentlig uppfattning med så många förslag. Ska bli spännande att se vilka som går vidare till finalen. Det var ett rätt schysst utställningsrum. Vidsträckt och lite industri-skitigt. Det var också kul att lyssna på andra besökare. Jag hörde många lärda och engagerade samtal bland de pensionärer, arkitetstuderande och barnlediga som flanerade omkring.