Storskandinavism

December 26th, 2006

Den här betraktelsen är inte enkel att få ned på pränt. För den ska inte uppfattas som en sågning, eller ens ett försök till recension av den underbart välgjorda utställningen Naturens spegel, nu på Nationalmuseum. Det var en ren njutning att gå igenom salarna. Skönhet upplevdes, allmänbildning utökades (man är pinsamt dålig på norsk konsthistoria), intellektet utmanades lite lagom (hur var det med det sublima enligt Burke egentligen?). Man började tänka storvulna tankar som ”det är såna här utställningar Nationalmuseum ska syssla med” och ”fan vad Sverige är vackert”. Och så börjar man undra varför man plötsligt blivit så inihelvete värdekonservativ. Man kanske ska låta bli att måla storsvenska fan på väggen, men eftersom Kuriosakabinettet är en plats för problematisering så ska här problematiseras. Plötsligt inser man att man befinner sig mitt i den nationalromantiska dröm som själva museibyggnaden är ett uttryck för, bara teoretiserad och förklädd att passa vår samtid. Samtidsanpassningen märks i den duktiga tematiseringen av utställningen. Det går tydligen inte att göra en utställning idag utan att skapa ett teoretiskt ramverk eller tematik. I det här fallet ordnas landskapsskildringarna i fem grupper, vissa tids- och stilbundna och rätt självklara, som det sublima, till lite mer godtyckliga, tolkningsbara som ”Inre landskap” och ”Stämningslandskapet”, som flyter in i varandra. Om utställningen ”bara” hade visat snygga landskap från Norden enligt simpel kronologi hade den säkert blivit en enkel måltavla för poststruktiralistisk kritik. Nu är den inte det. Teoretisk tematik (om den är någolunda väl genomförd) i utställningssalar är som ett pansar mot ilskna kritik-pilar.
Utställningen säger sig vilja ”undersöka det nordiska förhållningssättet till naturen”. I utställningen stör det inte, men begreppet om man ser det utanför utställningens sammanhang skaver på minst två olika sätt. Dels är det bilden av oss nordbor som ett slags oförstört och naivt naturfolk, ett med naturen, mitt i naturen. Dels undrar man ju då vilka nordbor? Vilka är det som inkluderas i begreppet, som har levt här mitt i naturen genom årundraden. Jag hör dit, jag är en knallvit medelklasskäring, och det är därför jag skäms över hur stolt jag blir när jag befinner mig i Naturens spegel.

I ett projekt jag nyligen arbetade med tvingades jag fundera över, och i viss mån undersöka hur olika grupper förhåller sig till sin närmiljö, närnatur och allemansrätt. Och insett att det handlar om klass, utbildning och urspung. Det är självklart för vissa grupper (framför allt akademisk medelklass) att ta med sig svampkorgen ut i snårskogen, medan andra aldrig tar sig längre än till stadsparken. Och väl där ägnar man sig åt så låga aktiviteter som att grilla, eller ännu värre, sitta hela sommaren på en husvagnscamping! Den vilda, orörda naturen är till för den utbildade och priviligerade klassen, för alla som har nycklar till den i form av floran eller överlevnadskitet. Så var det för hundra år sedan och så är det idag.
Det är förvånande att ingen av de stora dagstidningarnas recensenter har nappat på det här i mångfaldsåret så lätta betet när de recenserat Naturens spegel. Anna Brodow i SvD går steget längre och förstärker det i utställningens eventuella intention som känns märkligt genom att avsluta recensionen med:

”Naturens spegel är en utställning som säger mycket om oss nordbor, det handlar om vår nordiska identitet och det vi älskar djupast – naturen.”

Precis som namnet antyder är vår syn på naturen en spegling av våra värderingar och vårt samhälle. Och vilka är då ”vi”? Vilka känner igen sig och vilka står utanför? Självklart är Naturens spegel en utmärkt introduktion till nordiskt landskapsmåleri för alla turister och mer eller mindre nyblivna svenskar, med då ska utställningsarrangören se denna målgrupp med vidöppna ögon och välkomna den med öppna armar. Om Nationalmuseum redan gör det kan de bortse från detta nålstick, och som sagt: det är en underbar utställning, gå och se innan den slutar!

Borgerlig kulturpolitik

December 23rd, 2006

Har väntat ett tag för att se vad alliansen hittar på när det gäller museiområdet. Än så länge är det den misslyckade utnämningen av Stegö-Chilò, som nästan kändes som en skenmanöver för att kulturvärlden skulle kunna dra en lättnadens suck över den till synes vettiga Adelsohn Liljeroth. Hon ville riva upp beslutet om RAÄ:s och RU:s flytt till Gotland. Det var sympatiskt, synd att det inte funkade. Nu har det dykt upp ett par nyheter som måste kommenteras. Slopandet av den fria entrén känner vi till och fördömer. Det har varit svårt att begripa sig på argumenten till varför man gör så. Idag svarar kulturministern på ett tyvärr ganska torftigt inlägg för fri entré på SvD:s Brännpunkt. Och den bakomliggande ideologin skymtar fram. Statliga museer ska inte ha fri entré, för då slås ”privata alternativ” ut. Otillbörlig konkurrens alltså. Men funkar detta synsätt verkligen när det gäller museer? Ministern tar ideella museer, industriminnen, ”ekomuseer” som exempel.
Istället för att höja statusen och villkoren för museer och kulturminnen drivna i privat (läs ideell) regi, en regi som består av eldsjälar, pensionärer så ska även statliga museer förpassas till detta tidsfördrivets B-lag. Det är en syn på museer som någonting som inte är tillräckligt viktigt för att få hålla öppet och visa och berätta om det gemensamma kulturarv som vi någonstans har bestämt oss för att vi i Sverige värnar såpass mycket om att vi vill bevara det åt eftervärlden. Och vad säger det om synen på museianställdas kompetens? Museivärlden befinner sig ständigt på randen till en frivilligsektor. Låga löner, taskiga arbetsförhållanden, överutnyttjande av gratis arbetskraft hör till vanligheten även på offentligt finansierade institutioner. Detta är någonting vi ska bekämpa, inte befrämja. Vill ett gäng pensionärer hålla industriminnen öppna är det fint, men det innebär inte att liknande förhållanden ska överföras till centralmuseerna. Kan museer drivas privat i vinstintresse? Ja, det går säkert, även om jag tror att det blir svårt i ett litet land som Sverige, om vi då inte utnyttjar exportframgångar som Abba, vilket jag redan har bloggat om. Varför är det ingen som tar upp den gamla tråden om blockbuster exhibition igen? För vad händer när offentligt huvudfinansierade insitutioner får högre krav på sig att gå med vinst? Jo, man satsar på säkra kort som drar en stor publik men som också lockar till sig sponsorer. Den halvoffenliga finansieringen garanterar en viss kvalitet som sponsorer föredrar framför oförblommerat vinstdrivande konsthallar. Fast privata konsthallar som Magasin 3 vågar ju verkligen sticka ut och kan skapa spännande utställningar tack vare sina ekonomiska garanter. Om detsamma gäller Bonniers konsthall är för tidigt att säga, men det verkar lovande med Sara Arrhenius i ledningen. Nej, det är mellanläget som skrämmer mer än det helprivata. Jakt på tillfälliga sponsorer kan vara förödande för ett museums mod att skapa obekväma och smala utställningar.
Ett annat lite “spännande” borgerligt utspel är att utöka Forum för levande historias uppdrag till att även omfatta att sprida kunskap om brott som begåtts i kommunismens namn. Undrar om det var en politisering som sossarna önskade sig. DN skriver om det på sin ledarsida, kom ihåg det som det första regimkritiska ledarinlägget sedan alliansens tillträde!

På något sätt är det lite komiskt. Nazismen som högerpolitikens yttersta ytterlighet (som demokratiska partier självklart tar avstånd från) och kommunismen som vänsterpartiernas onda moster på vinden. Jag kanske befinner på fel planhalva för att förstå den här förändringen i uppdrag, men jag tycker att det är  viss skillnad. Ofattbara grymheter har begåtts i politikens namn på en massa håll i världen, under olika tidsepoker, det stannar tyvärr inte vid kommunism och nazism (när får vi ateister se ett forum som tar avstånd från brott mot mänskligheten som begåtts i religionens namn???). Probelemet med nazismen och förintelsen, vilket jag antar är syftet med Forum, är att den hålls aktuell av vissa grupper. Nassar demonstrerade utanför mitt fönster så sent som på nationaldagen i år. Vill jag som skattebetalare att skattepengar går till att denna sinnesförvirring om möjligt avhjälps? Ja, det vill jag faktiskt. Att minnas förintelsen är en alldeles för stor fråga för att blandas upp med andra grymhetsminnen. Visst ska vi minnas kommunismens och andra regimers brott mot mänskligheten, men varför inte i andra sammanhang? Fast jag vet inte. Vänsterpartiet hade tydligen velat lägga ned myndigheten för några år sedan för att de anade en utveckling som den som nu skett. (hittar inte den artikeln på dn.se) Och det är ju ett tydligt exempel på ond politisering i så fall.

Sist men inte minst: kulturministern skriver i debattinlägget om den slopade fria entrén att det ska tillsättas en nationell museikoordinator! Det är ju stora nyheter! Vem ska tillsättas, är det under Kulturrådet, är det en politiker eller tjänsteman??? Man väntar nyfiket.

Museibloggar

December 5th, 2006

Jag har ju skrivit tidigare om museibloggar. För snart ett år sedan var de inte så talrika, och inte särskilt skojiga, enligt min ovetenskapliga undersökning. Men nu börjar det hända grejer, eller så har jag bara lyckats hitta rätt. Hanging Together har hängt med på min blogroll ett tag, när jag kollade in den häromdan fanns det en massa intressanta postningar som ledde vidare till den utmärkta Museumblogs.org, egentligen den enda och bästa bloggsamlingen för anglosaxiska museirelaterade bloggar. En annan jag gillar skarpt är Musematic. Detta bekräftar också vad jag länge misstänkt, nämligen att den intressanta museikritiken och diskussionen kommer från informationsfråge-håll. Musematic drivs av den ideella organisationen Museum Computer Network: informationsspecialister från hundratals institutioner, främst i Storbritannien OCH American Association of Museums Media- och teknologi-komitté (ful direktöversättning).
Min hypotes är att yrkeskategorier och forskare som arbetar med informationsfrågor och digitalisering i vid bemärkelse också konfronteras med grundläggande aktuella museifrågor som tillgänglighet i alla dess former. Ett exempel på det är Hangingtogether-postningen om MCN:s konferens om museers informationsfrågor. Här verkar man ha avhandlat vikten av att göra så mycket ”content” som möjligt online. Och det dåliga med Windows-baserade applikationer i museimiljön. Och det är därför dessa diskussioner blir intressanta, eftersom de vidrör museiistitutionens innersta väsen: tillgänlighet och representation. Fast det är väl många som inte skulle hålla med mig om den saken.
Japp, det här blev fullt att länkar och dåliga anglicismer, men det är bara att ta för sig av allt museigodis som finns på nätet. Jag har bara börjat plöja länkar…

Museer och populism

December 1st, 2006

Det här är ett svårt kapitel, för hur man än vrider och vänder på det så framstår man som antingen värdekonservativ och snobbig eller eklektisk och historielös. Det är inte helt enkelt att välja sida, det är det jag försöker belysa. Hur populistisk man ska få vara och ändå kallas museum och hur kul är det med monument över döda och levande berömdheter, men hur ska museerna ge de stackars kunskapstörstande turisterna vad de vill ha?
Naturligtvis är det ”nyheten” om ett eventuellt ABBA-museum i Stockholm som får en att fundera lite extra i de här banorna. Axén-Ohlin tycker att det är precis vad stockholmarna behöver. Alltså inte bättre trafiklösningar, färre hemlösa eller fler bostäder, utan just ett ABBA-museum. Vad man än tycker om ett sådant så är det knappast stockholmarna som behöver det utan turisterna. Det kanske skapas ett och annat jobb runt omkring anläggningen till stockholmarsna glädje. Men vad är minimikravet för att få kallas museum? Jag tänker inte lusläsa ICOMs reglemente ty detta är en blogg och ingen utredning, men är det inte så att det borde finnas samlingar och lite annat smått och gott? Samlingar kanske går att köpa ihop (för ABBA-medlemmarna skulle tydligen inte bidra), men vad innebär sådana typer av samlingar? För att kringgå musei-begreppsproblematiken kanske man borde kallas för ”Visitor Centre” istället. Det är inget fult med ”VC”, jag gillar konceptet rätt skarpt, även om det kan vara förvirrande. Gamla Uppsala historiskt centrum har nu bytt namn till museum, för alla sade så i alla fall. Det är liksom inget fel med kortfattad, tydlig och lättillgänglig information i anslutning till exempelvis ett naturområde eller fornlämning, trots att de eventuella samlingarna och fynden förvaras på annan plats. Att sedan många VC:s i praktiken inte är tydliga eller väl genomförda är en annan historia, men det är inte grundidén det är fel på.
Trots att jag gillar konceptet VC så gillar jag inte konceptet the ABBA Visitor Centre. Men det beror nog mest på att jag inte ens gillar ABBA.

Och trots att jag varken gillar ABBA eller idén om ett ABBA-”museum” i Stockholm så kan man ibland fundera över den andra sidan, nämligen varför det är så svårt att ge folk det de efterfrågar. Exempel 1: Vikingar. Också en aktuell fråga, vikingamuseum i Stockholm. Den idén ter sig inte heller särskilt attraktiv, mest pga de onda storsvenska associationer vårt vikinga-arv för med sig. Eller ännu värre: lajvande E-types i vadmal som brygger mjöd tillsammans. Vad ska man göra av vikingarna som amerikanerna älskar? Inte verkar de hitta till Historiska museet heller. I York, som ”bara” hade vikinga-påhälsning finns Jorvik Viking Centre, på tal om Visitor Centres. Men i Sverige, minsann är vi för fina för sådant bjäfs. Är vi det? Har definitivt inget svar på vikinga-frågan. Men här kommer exempel 2: Linnés jubileum nästa år. Här är det både fint och populärt i en krystad blandning. Linné was here är den klämkäcka devisen, medan den akademiska bastionen Uppsala stoltserar med att vägra göra Linnéminnena mer tillgängliga. Kanske är Linnéminnena för sköra för att klara turistströmmarna, men det var inte det som var argumentet, det blev istället en strid mellan modern arkitektur och 1700-talspastischens Linnés Bullerby. Men varför då inte bjussa på ett välgjort Linné-Visitor Centre i Uppsala eller Stockholm? Det behöver inte ens ligga i närheten av Linnés Hammarby. Istället blir det någon tafflig kompromiss av jubileet i lärdomsstaden. Istället för en riktig satsning så småpular man med lökvecka (bulb-week) och – stor komik – lägger alla grävarbeten på is under 2007. Vajert! När man hade kunnat inviga The greatest Linné Visitor Centre of all time. Här skulle det sitta fint med en avslutande knorr eller slutsats, men någon sådan har jag inte, mer än att jag inte bryr mig särskilt mycket om Abba men tycker det är konstigt att inget Linnécentrum finns.