Ute i landet

November 17th, 2006

Kuriosakabinettet omnämns på UEforums blogg. Jag verkar framstå som arg, kritisk och Stockholmscentrerad. Det är väl ganska nära sanningen. Birgitta Fridsdotter frågar sig med rätta var bevakning av utställningar på museer ute i landet finns, och bidrar med en fyllig lista. Ja, inte kommer Kuriosakabinettet att ha möjlighet att bidra till denna bevakning den närmaste tiden, även om det hade varit roligt att kuska land och rike runt och recensera utställningar, dock inte på alldeles egen bekostnad. Jag är till exempel uppriktigt ledsen över att ännu inte haft möjlighet att besöka länsmuseet i Varberg eftersom jag är en stor fan av både Bockstensmannen och Roj Friberg. Som bloggare har man inget uppdrag, man skriver på sin fritid. Det är väldigt stor skillnad på detta och att exempelvis ha ett nationellt uppdrag, som centralmuseer och myndigheter, dagstidningar och public service-medier med rikstäckning. Det är dessa som ska bevaka utställningar, både i Stockholm och annorstädes, om dessa kan bedömas ha riksintresse.
Några som har ett rikstäckande uppdrag är Riksutställningar, och det verkar som att de har skärpt omvärldsbevakningen ytterligare, pga stundande flytt? I senaste numret av tidningen, hopknåpad av Gringosarna (det vällustigt kulturtantiga och politiskt korrekta i detta ska jag försöka hålla tyst om), låter man tre tonåringar agera testpanel och recensera myndighetens egna produktioner. Testpanelen tycker helt rätt och alla utställningar de får se är ”coola”, ”intressanta” och ”lärorika”. Jag är fullständigt övertygad om att dessa utställningar är alldeles underbara, i synnerhet Nattpäron är man alldeles väldigt nyfiken på, men vi är inte i närheten av en oberoende granskning i det här fallet. Och eftersom riksmedier inte tar ansvar, vem ska då göra det?

Termer och titlar

November 15th, 2006

Jag vet redan nu att den här postningen kommer att bli hopplöst löjlig och självreflekterande, men detta är en sak jag ibland tvingas fundera över. Nämligen vad man (jag, ego) ”är” och ”gör”. Det är främst när folk frågar, eller ännu värre, när man ska anmäla sig till någon typ av seminarium där man ska fylla i titel och yrkesroll som det blir jobbigt. Alldeles snart kommer jag och Kuriosakabinettet antagligen figurera i DIK-forum. Jag kallade mig efter mycken vånda för ”utställningsproducent”. Några kanske kommer att höja på ögonbrynen. Utställningsproducent är man väl bara om man har mångårig erfarenhet och makt? Samtidigt tycker jag att jag de senaste åren agerat producent i den bemärkelsen att jag sett till att utställningar blivit (kommer att bli: futurum) verklighet, bl.a. i rollen att fixa finansiering genom projektansökningar och beslutsunderlag på uppdrag. Självklart har jag i högsta grad lagt mig i form och innehåll. I filmvärlden är producenten den som i Hollywoodsammanhang sitter på pengarna, alternativt tigger ihop pengarna, alltså realiserar projektet. I museiutställningssammanhang är producenten allt från projektledare till konstnärlig ledare, ibland upphovsman till utställningsidén, ibland inte. Curator är man i konstsammanhang eller om har gått vissa färska utbildningar. Om det fanns en titel som hette ”utställningsprojekt-fixare” skulle jag glatt bära den. Just precis nu är jag i första hand föräldraledig och när mannen tar över ruljansen hemma så går jag in i en för mig ny roll som forskarstuderande. Egenföretagare, frilansare, jobevars, men inte helt frivilligt, och inte är man någon Gnosjö-entreprenör direkt.
Så var det med mig, om någon har orkat läsa. Som slutkläm vill jag säga att begrepps- och titelförvirringen inte är unik för just mig utan antagligen gäller många som arbetar i musei- och utställningssvängen. Det manifesteras om inte annat i DIK:s delförening för museiyrken: Museimannaförbundet. Jag tycker att det är ett dåligt och föråldrat namn, inte minst ur genussynpunkt. Man det är förbannat svårt att komma med något bättre förslag.