Guider till virtuella världar

October 26th, 2006

Om man är bunden till hemmet, vilket Kuriosakabinettet kommer att vara den närmaste tiden, så får man hålla till godo med upplevelser i virtuella världar. ”Det virtuella museet” är ett komplext problem som tar tid att nysta i. För det första: vad avses med ”virtuellt museum”? I vid bemärkelse är ett museums hemsida, hur enkelt uppbyggd den än är, museets virtuella hem. En bilddatabas kan vara ett virtuellt museum, som en modern fortsättning på Malraux Museum Without Walls. Men de allra flesta associerar nog till en virtuell 3D-värld, allrahelst en kopia av det fysiska museet där man kan röra sig med eller utan avatar utan att behöva besöka museet. Tex kan man vandra runt i en modell av Historiska museets Vikingautställning. Tyvärr orkar jag inte recensera den eftersom man måsta ladda hem ett plugin till sin webbläsare, som bara verkar finnas till urgamla versioner av Windows. Det hade säkert gått att lösa men: format, versioner och plugins är ett stort problem i den virtuella världen.
Det känns som att tilltron till den nya tekniken och entusiasmen var större för.. hm snart 10 år sedan (tiden går). Då stoppades man av modem och bristande bandbredd. Nu stoppas man av programvaror, format och framför allt: brist på fantasi och kreativitet.

Exempel: 2001 hade Victoria & Albert Museum en jättesnygg, tredimensionell plankarta. Flash-tung, visst, men man blev lycklig av att se den. Tyvärr kan jag inte länka till den. Nu har man en 100% präktig och funktionell webbplats och man kan tanka ned plankartor som… pdf:er. Innovativt, verkligen. Det känns som att vi lever i en pågående reaktion mot sekelskiftets lattjo Flash-experiment så att vi nu har all den torra funktionalitet vi förtjänar. Det ena borde inte utesluta det andra!
En annan sak som är synd med ”virtuella muser” är just förväntan att möta en virtuell kopia av den fysiska byggnaden. Det är tråkigt eftersom virtuella världar saknar fysiska begränsningar. Man behöver inte tänka på logik, vad som är upp eller ner, väggars bärighet, hissar, rulltrappor, tillgänglighet… Så varför inte ta ut svängarna, som exemeplvis arkitektkontoret Asymptote gjorde i början av 00-talet, symptomatiskt nog är de balla projekten ca 5 år gamla… Deras Virtual NYSE och Guggenheim Museum kommer i närheten av det jag efterlyser mer av, nämligen virtuella spegelbilder av fysiska platser som inte är blåkopior utan icke-platser med särskilda förutsättningar och egenskaper.

I väntan på det virtuella museet som ska slå oss alla med häpnad får man gå till spelvärlden för intressanta upplevelser. För en sån som mig, som är helt rudis på spel (tappar intresset eller blir åksjuk alldeles för snabbt) vore det fantastiskt att få uppleva de snyggaste spelens coolaste miljöer med hjälp av en erfaren guide. Ungefär som kulturmiljö och -naturguidning fast i datorn. Det är italienska Synthravels affärsidé. Vet inte om det funkar, men som idé är det fint – och futuristiskt.

Museer och forskning

October 20th, 2006

Kuriosakabinettet har äntligen någonting att rapportera, ett event som iof inträffade för ett par veckor sedan, nämligen DIK Museimannaförbundets konferens om musei- och kulturarvsforskning som ägde rum på Nationalmuseum. Självklart skulle man gå dit, äntligen gör Fackförbundet något intressant, var förhoppningen. Nå, inledande anföranden av Lars Magnusson och Torleif Pettersson var precis sådär senior-vist och trivsamt klappa-humanister-på-axeln-mysigt som man kunde förvänta sig av två väletablerade män från Uppsala. Humaniora behövs minsann också för att förklara fenomen inom nationalekonomi. Homo Economicus som förklaringsmodell räcker inte till, här behövs en mer nyanserad bild. Jag tror visst att humanistisk forskning kan bidra till denna mer nyanserade bild, men den kommer då inte från det kulturarvs- och museiforskningshåll som representerade av Sten Rentzhog. Jag gillar iof folk som vägar vara nyanserade och anpassningsbara, men i det här fallet tror jag att jag har andra åsikter. Inte om vederbörandes stridbarhet, så långt är allt gott och väl, utan åsiktsmässigt.

Jag var naiv, jag hade verkligen inte fattat att det fanns en sådan polaritet mellan ”de som förespråkar forskning” och ”de som gillar utställningar och förmedling” vid museer. Nu fattar jag bättre, och jag kan säga att om det finns några barrikader inom synen på museer, forskning och förmedling så står jag på motsatt sida som Rentzhog. Inte för att det är så svartvitt – det är just det som är problemet – men min lilla fina anteckningsbok (från Moleskine) blev alldeles fullklottrad med i mitt tycke skumma citat (excerpter?) från SN:s anförande.

Man borde ha fattat, utifrån debatten i DIK-forum 15/04 – 6/05 att det under den ack så tysta och tillknäppta museimannaytan finns ett ställningskrig. Objektet för debatten var Nordiska museets forskarskola, och debatten initerades av Kerstin Smeds, det har jag skrivit om förut. Det är inte svårt att räkna ut var mina sympatier ligger, även om mitt medhåll inte sker reservationslöst.

Objektet för Rentzhogs anförande på Museimannakonferensen var också NM:s forskarskola. Han hävdade att de falanger inom musei- och forskningsvärlden som förespråkar kompetens inom kommunikation, utställningsproduktion, pedagogik, liksom utveckling av mål och metoder för dessa inte ”vill” ha forskning om museernas samlingar. Varpå ett samförstånds-fniss och mummel bröt ut i publiken. Jag kände mig verkligen som en katt bland musei-hermelinerna. Förrädaren mitt ibland dem som i åratal kämpat med samlingar som hela tiden riskerar att ätas upp av dåliga anslag eller museimal. Och en sådan Okunskap jag satt och representerade. Informationsdesign – vad är det för trams (en fråga jag även ställer mig själv så gott som dagligen), och vem fan bryr sig om att du har en magister i historia och konst därtill när du aldrig har varit inne i ett Äkta Museilager? Om din arbetsdag inte innebär att du bär vita handskar mer än 90% av tiden är du inget värd. Naturligtvis en helt fiktiv monolog inne i mitt huvud, men jag kände mig så ovälkommen, så fel i Nationalmuseums hörsal. Mer forskning behövs (det gör det alltid) men om vad behöver det forskas? Och vilka museikompetenser är bäst lämpade att förmedla? Enligt den samlade Museimannakåren är det tydligen samlingsforskarna som ska föra ut kulturarvet till kreti och pleti.

Mer forskning behövs, det är säkert sant, även om jag inte kan begripa varför museerna inte satsar på större utbyte med universitet och högskolor där det redan finns fungerande forskningsmiljöer istället för att til varje pris skapa sig egna kuvöser. Men mer forskning om enbart museisamlingar och -föremål enbart i museal regi i den gigantiska omfattning som Museimannaförbundet verkar förespråka känns inte sunt. Istället tror jag att mer forskning behövs om förmedling, pedagogik och utställningar. Som det är idag riskerar dessa ädla konster att handhas av halvprofessionella och praktiken är ett trevande och gissande. Forskning med verifierbara resultat skulle öka förmedlingstankens trovärdighet vilket skulle gagna dess förespråkare och göra diskussionen med dess kritiker mer nyanserad och gångbar.

Det händer grejer

October 15th, 2006

När man börjat ge upp hoppet om ett aktivt Utställningsestetiskt forum publicerar de en blytung granskning av Spelet om Maya på Historiska skriven av Kerstin Smeds. Det är en viktig text för alla oss (ironi: fåtal) som bryr oss om utställningsmediets utveckling. Spelet om Maya är en viktig utställning, även om den inte är helt lyckad på alla punkter. Den är ett av få försök att tänja på gränserna för vad en utställning är, hur den får se ut och dess berättarteknik. Min farhåga, som jag skrivit tidigare, är att bristerna och osäkerheten som utställningen för med sig riskerar att göra museiledningar mer försiktiga för ett tag framöver. När det som behövs är större mod att våga misslyckas.
Jag bara älskar Smeds envisa angrepp på tron att ”mer antikvarisk forskning ger bättre utställningar”. Det är nämligen hennes förklaring även denna gång. Föremålsforskare som har mycket vaga uppfattningar om det rumsliga mediets särskilda kommunikationsförutsättningar har fått styra och gjort pannkaka av alltihop – ungefär. Jag kommer att försöka nysta i det här komplexet – forskning och utställningsform /-förmedling – med ledning av DIK Museimannaförbundets konferens om museer och forskning häromveckan, men den texten ligger och mognar. Den var alldeles för komplicerad för att gå snabbt att skriva.
Jag tror att det finns ett annat problem här. För precis som Smeds hävdar är det livsfarligt att låta föremålsantikvarier härja fritt med utställningsformen. Men det är är lika livsfarligt att överlämna viktiga berättartekniska, tematiska och innehållsliga ställningstaganden åt enbart utställningsformgivaren. Det ser jag som ett större problem, det gigantiska glappet mellan ämnesexpertis och formgivare. Däremellan behövs en förmedlande länk (eller flera), oftast i form av en utställningsproducent och/eller informationsdesigner eller interaktionsdesigner med fokus på användbarhet. I Schweden är det ingen som använder oss informationsdesigners i museiutställningar, eller över huvud taget. En person till på lönelistan – nej tack – verkar man resonera. Nu höll jag på att helt tappa tråden och börja tala för mycket i eget intresse…
Man kan jämföra med Smeds granskning av Nobelmuseums jubileumsutställning. Där är boven i dramat tydligen också alla dessa ämnesexperter, vilket säkert äger sin riktighet om man läser om det helt bisarra kommitéarbete som verkar ha föregått den aktuella utställningen. MEN varför ska formgivaren, eller snarare beställningen av formgivarkompetens gå fri från kritik? Jag har skrivit om detta tidigare, alldeles för självutlämnande och av den anledningen kryptiskt i postningen Enfaldens estetik. När experternas grupparbeten gått i stå överlämnas alla berättartekniska probelm åt en formgivare. Det finns inte särskilt många specialiserade utställningsformgivare i Sverige. Men det finns dem som lever gott på beställarens inkompetens, vilket inte gagnar slutanvändaren: museipubliken.
För att avrunda: jag vill absolut inte hävda att ”enfaldens estetik” är det som har gjort att Spelet om Maya missat sit mål. Snarare tvärtom, det är faktiskt en ganska form-tung produktion där den slutliga innehållgranskningen verkar ha uteblivit? Och, ja, då är det ämnesexperterna som inte har begripit vilket medium de har haft att göra med.

Det här med fri entré

October 12th, 2006

Kuriosakabinettet hänger inte riktigt med i de kulturpolitiska (eller bristen på…) svängarna. Men någonting måste snabbt sägas om fri entré-reformen och det oerhört snabba borttagandet av denna. Jag erkänner att jag var tveksam till fri entré i början. Inte för att jag inte tycker att våra museers samlingar och utställningar ska vara öppna och tillgängliga för alla skattebetalare (som faktiskt ÄGER hela skite…) hela tiden så mycket som möjligt. Nej, jag var mest tveksam för att jag tyckte (och kanske tycker jag fortfarande så…) att en sådan reform borde ha följts av väldigt mycket större satsningar på att göra museerna just tillgängliga. Inte ur en strikt fler-toaletter-och-guider-synvinkel, utan att man verkligen skulle våga ta ett helhetsgrepp över museernas totala kommunikation utåt. Gamla dammiga utställningar anno 70-tal blir inte bättre av att man satsar lite mer på det här med pedagogik. Samlingarna blir inte mer tillgängliga för att alla och envar har tillträde till utställningssalarna, samtidigt som ingen på museet har tid att ta sig an och verkligen visa museet-bakom-kulisserna för nyfikna forskare, journalister, skolbarn, pensionärer mfl. (det här varierar naturligtvis från museum till museum) Och när någon sniken museifotograf tar ut fantasisummor för att en fattig humaniorastudent ska kunna publicera ett foto av ett museiföremål i en uppsats. Så.. gärna fri entré men först en rejäl uppryckning och medel och uppdrag från staten att göra så.

MEN, jag är såklart som alla andra överväldigad av den succé som fri entréreformen faktiskt verkar ha blivit. Och när den nu är genomförd, med alla nya toaletter, rullstolsramper och museivärdar så känns det ohyggligt onödigt att riva upp alltihop. Det var en bra början, kanske skulle de reformer man vill se komma successivt. Håller med Isobel. Varför betala en gång till, och varför inte skjuta till de där extra kronorna som ändå är en så liten del av de totala anslagen. Misstanken och farhågan med den nya regeringen är dock att de blir fler nedskärningar. Jag vill inte vara pessimist, men det finns illavarslande teckan. Däremot tänker jag inte kritisera den nyutnämnda kulturministern med ett ord. Hon fixar den saken så bra på alldeles egen hand.

Excerpter

October 3rd, 2006

Copyriots Rasmus Fleischer är en faschinerande produktiv figur. Som den nya generationens Göran Greider verkar han vara fastnitad vid tangentbordet. Jag är väl bara avis, aktiviteten här i kabinettet har inte varit särskilt hög på sistone, men det kanske blir bättre, om än tillfälligt!

I alla fall så förstår Fleischer att använda ett av mina absoluta favoritord: ”Excerpt-er” när han låter oss alla ta del av dessa akademiska biprodukter på en egen WordPress-sajt. Precis som han skriver på Copyriot är dessa ”biprodukter” ibland alldeles för bra för att bara hamna i byrålådan, ”glimrande små fragment”. Förutom att det är en imponerande samling på tre språk inom ämnesområden som estetik, psykoanalys, nihilism, Deleuze, Foucault för att nämna några, finns allting digitalt!

Själv samlar mina excerpter damm i förvisso fina anteckningsböcker från Muji. Man har ju lärt sig ”att läsa med pennan i hand”, och för min egen del tror jag att just den fysiska processen, att göra anteckningar medan man läser bidrar till koncentrationen. Det är också viktigt för mig att skriva snyggt och prydligt (med bra skrivdon, förstås) i den processen, även om ingen annan kommer att läsa. Där är man väl en typisk duktig flicka. Istället för att ”läsa med laptopen i knät” har man använt sina akademiska studier åt penna-anteckningsbok-fetischism.

Nu blev det nån slags bitter knorr på det här inlägget, det var inte meningen. Jag ville egetligen bara säga att excerpter är någonting gott och att fler borde ägna sig åt det i alla upptänkliga format.