Den mesta museinyheten just nu är utan tvivel Bockstensmannen och hans rekonstruerade nuna. Här i kabinettet har vi ju alltid ett kritiskt öga till det mesta, så även till detta fenomen. För det första: jag älskar Bocktensmannen! Det är en av få museiupplevelser som verkligen etsat sig fast från, tja, 10-årsåldern. (Jag hade tom vykort på Bockstensmannen-skelettet uppnålat över sängen ett tag, vilket säger mer om min nördighet/morbiditet redan i späd ålder än någonting annat) Jag minns verkligen att de hade lagt in hans hjärna och överläpp (?) i burkar som redovisades i separat monter. Helt makalöst. Alla besökare kanske inte fascineras över sådant idag, så nu ska det till hottare knep. “Stå öga mot öga med…” är en vanlig upplevelsesamhälle-klyscha. Inte minst praktiserad i Historiska museets Forntider som jag sågat tidigare. På Armémuseum finns också en dock-stackare som är modellerad utifrån ett verkligt kranium. Han försvinner tyvärr i den formidabla Schaufensterpuppen-mardröm som annars råder. Jag har, som redan avslöjats, kanske konstiga böjelser, men jag kunde inte bry mig mindre om hur Bockstensmannen och andra stackars skelett såg ut På Riktigt. Jag kom så mycket närmare Bockstensmannens öde när han låg uppdelad i spritburkar. Jag är jätteglad att detta fina, svenska mossfynd får sig en ny intramning och är till skillnad från media mycket mer intresserad av Roj Fribergs formgivning än ansiktet. Länsmuseet Varberg är sparsamma med utställningsbilder, för oss som inte kommer dit så ofta sedan gammelmormor gick bort.