Kuriosakabinettet har fått en ny kategori. Nämligen politik. Jag tänkte kalla den “kulturpolitik” först, men insåg att jag då decimerar kulturen till en undantagsplats inom politiken. Kultur ÄR politik och lika viktigt som vård, skola, omsorg och allt det där. Nu är det ju snart val, och alla bloggar hej vilt om Reinfeldt och Persson. Det säger väl mer om “bloggosfären” som enligt KK är alldeles för reaktiv (reagerar på och kommenterar vad etablerade medier redan skrivit) och för lite produktiv (väcker frågor och startar diskussioner). KK är också reaktiv eftersom det är roligt att hänvisa till länkar från tex de stora dagstidningarna. KK är partipolitiskt obunden, eller ska i alla fall försöka slå vilt åt både höger och vänster.

Nu var det ju faktiskt snacket om kulturpolitik på dn.se som föranledde KK att ge sig in i debatten. Eftersom museer verkar vara en icke-fråga för såväl dn:s utfrågade kulturarbetare som “allmänheten”. Någon nämner att fri entré är viktigt. Jaha? Vad f-n ska vi med fri entré till om det inte finns något att visa? Varför ses inte museer som en del i kunskapssamhället, tillsammans med utbildning (förskola, grundskola, gymnasium, vuxenutbildning, universitet, högskola, folkbildning, livslångt lärande….) och bibliotek? Museer är mer än “bara” kultur i bemärkelsen bildkonst, dans, teater. KK återkommer i politiken när det känns som att det finns anledning att reagera.

Myndighetskontroll

May 26th, 2006

Så sitter man med den Statliga Myndighetens Annual Report i nypan. Ja, det är sant, vi har en statlig myndighet vars uppgift är att utveckla utställningsmediet pedagogiskt, konstnärligt och tekniskt. Man kan också kategorisera denna myndighet som ett av de tre R:en: Riksteatern, Rikskonserter och R-utställningar. Förstås. Jag vet inte om det där med att ”utveckla utställningsmediet..” bara är en kort slogan och att det verkliga uppdraget döljer sig därbakom nånstans, men mitt intryck, efter att ha Wallraffat på myndigheten i mer än ett år utan skam, är att myndigheten ser det som sitt främsta uppdrag att producera, transportera och turnera utställningar. Punkt. Visst, i produktionsfasen ligger alltid ett visst mått av utvecklingsarbete och myndigheten har duktiga tekniker som hittar på fiffiga lösningar. Men när blev ”utveckla utställningsmediet” synonymt med ”prångla utställningar till hela Sverige”? De tre R:en är en kulturpolititsk kvarleva från den tid då man inte trodde att museer, teatrar och konserthus ute i landet, trots massivt statligt och regionalt stöd kunde producera fullgott material till medborgarna. Nej, dessa skådespel skulle produceras centralt i huvudstaden och skeppas ut till avkrokarna.
Visst, det är underbart att det finns en myndighet för utställningsutveckling i Sverige, men då tycker jag att man ska se sig mer som en expertinstans (men Mycket Nära kontakt med övriga aktörer, inte bara andra museer), inte en produktionsinstans. De tre R:ens grundidé är i det närmaste kolonial – ”ni kan inte, vi kan bättre”. Varje länsmuseum kan ju producera själva, nästan alla har en egen ateljé. Specialiserad produktion görs bäst i privat regi med museet som betällare. (jag har blivit en privatiseringsivrande borgartant).

Och hur bli då ett gammalt R (likheten med ett kommunistiskt utbrytarparti på 70-talet är väl både pikant och passande) en lärande organisation, expertistans, inpirationskälla och kunskapsbank? Ha, den som det visste! Men själv tror jag att forskning och utveckling är hörnpelare. Varför samfinansierar inte R ett antal forskningsprojekt om utställningsmediet i samarbete med det stora flertal universitet och högskolor som har verksamhet som kan relateras till området? En sketen 5-poängskurs i samarbete med LIU räcker inte. Varför är de aktiviteter som syftar till att inspirera och ”lära upp” landsbygden så inihelvete koloniala i sitt upplägg? Exempel på det sistnämnda, finns i årsredovisningen, som det var meningen att jag skulle skriva nåt klokt om (men jag hemföll åt bitter kritik). ”Inspirationsseminarier” kallas det när R åker ut till en håla (internt kodnamn ”köpingsprojektet”) och håller hov. För intresserade inom kommun, näringsliv och i förekommande fall regional högskola föreläser man om utställningsform, -teknik och -turné. Eftersom jag hade möjligheten att bevista ett sådant seminarium för ungefär ett år sedan (är brottet preskriberat?) finns intryck från min förvridna hjärna faktiskt på pränt på myndighetens hemsida. Visserligen anonymt, men om någon undrar vem det är som har skrivit så långt och kritiskt, så… Kort summering: man underskattar deltagarna, frågar sig aldrig vad de kan bidra med, utan prånglar ut en föråldrad blid av vad utställningsmediet är till intet ont anande biblioteksanställda. (för det är bl.a. dessa som får äran att ta emot R:s Produktioner).

Oj, det här inlägget skenade iväg till någonting helt annat än jag hande tänkt. Det är väl det som är bloggande i sin mest oförfalsakade form, flow of consciousness helt enkelt. Ja, jag VET att R ska flytta till Gotland, och inte ens jag tycker att det är bra och rättvist. Det finns ett helt gäng supertrevliga och kompetenta personer som jobbar där, och det finns massor som är bra. Men det här är glimtar av vad jag tycker om den bakomliggande kulturpolitiken och tolkningen av ett uppdrag, så är det bara.

Nu börjar jag fatta. Det är inte inom medier som påstår sig rapportera om kultur som man ska söka efter relevant utställningskritik. Kort definition av det senare: professionell bedömning av utställning som innefattar aspekter på rumslig gestaltning, pubilkdeltagande, urval, formgivning – inte enbart utställningens val av föremål och/eller tema. Exempel: en utställning om Bruno Mathsson följs av artiklar om Bruno Mathssons liv och verk, eller subjektiva reflektioner över temat “Bruno Mathsson”. Orsaker: 1) utställningarna som sådana är så j-a trista att recensenten tvingas sväva ut och 2) det finns inga professionella utställningskritiker med tillträde till dagstidningarnas kultursidor.

Med detta avklarat kan jag rapportera att Financial Times publicerade en riktigt intressant artikel över Tate Moderns omhängning av samlingarna. En sådan omhängning har inte gjorts sedan Tate modern öppande för 6 år sedan, så det är klart att det förtjänar att rapporteras och diskuteras. Hur ett konstmuseum väjer att presentera sina samlingar och hur publiken möter konsten är relevant utställningskritik. Utställningen (som öppnar för allmänheten 23/5) är, rapporterar FT, uppbyggd kring större rum “hubbar” där 1900-talskonstens “paradigmskiften” visas. Visst låter det pretentiöst i min fria översättning, men försök förstå att detta är meta-kritik. Jag hyllar inte Tate, eller en utställning med manliga vita modernister jag aldrig sett, utan det Faktum att FT rapporterar detta och på ett Relevant sätt. Sen var det någon som sade att FTs huvudkontor ligger typ granne med Tate, men det gör väl inget…. lite dåligt med museer runt DN-skrapan, dock.

Med den eminenta källan Metro fick man reda på att Tom Tits Experiment (jag blir så generad över namnet att jag måste skriva “experiment” eller “i Södertälje” efter. Är det bara jag som har Tourettes?) fått ett fint pris i Sevilla häromdagen. Å ena sidan är det ständigt ett tjat och refererande till denna anläggning i utställningsvängen. Så fort man gör ett projekt där “barn” och “interaktivitet” finns med i viljeyttringen ska projektgruppen besöka TT. Jag har varit där med två olika projekt den senaste treårsperioden, och stoppat ytterligare ett besök av ren leda. Å andra sidan är TT inte riktigt “fint”.
Det jag gillar med TT är inte interaktiviten och “utställningarna” – för sådana görs bättre på annat håll – utan att det är en katt bland hermelinerna i museisvängen. TT är ju inte ett “riktigt” museum. Och ändå går det så j-a bra. Det växer och växer och i Mälardalen vet de flesta vad det är. Det känns som att TT och liknande inte platsar i de höga ögonbrynens sammanslutningar som ICOM och Riksförbundet Sveriges museer. Och sånt gillar vi. Att museisammanslutningarna kämpar (för lyckta dörrar) med att formulera sina problem och locka publik under rigida regelverk, medan en organisatoin, utan att själva begripa varför, bara går från klarhet till klarhet när det gäller pubilktillströmning och publicitet.

Forumspam

May 9th, 2006

Det är klart att det ska behövas någon form av skadeglädje för att få mig att vakna till liv… Kollade just in på UEforum, som för övrigt är ett Bra och Viktigt initiativ, MEN det är något som inte stämmer. Blev överlycklig när jag såg att det plötsligt fanns 17 inlägg i det stendöda forumet där man kan diskutera “utställningarnas innehåll”. Äntligen någon av alla talrikt utbildade museologer, kulturvetare, etnologer och media-nånting som BRYR sig. Trodde jag. Det var idel spam. Ett gäng som kallar sig Leroy, Andrian, Tippcity, Plagin och Ilona har tagit över alldeles. Det är nästan som konst.

Jag ska noga akta mig för att kommentera en utställning jag ännu inte besökt, men kan inte låta bli att säga någonting i generella ordalag. Historiska museet har öppnat en ny utställning i mångkulturens år: Spelet om Maya. SvD har recenserat (missa inte läsarkommentarerna!). Först måste jag ändå ge en rejäl eloge till SvD som är den enda svenska dagstidning som överhuvud taget recenserar icke-konstbaserade utställningar också utifrån andra aspekter än utställningens urval av föremål och tema. Eva Bäckstedts reaktion påminner väldigt mycket om John Sundqvists (vem är det?) sågning av Östasiatiskas ”Kina före Kina” för ett par år sedan. Min generella iakttagelse är följande: det är uttryck för en strid mellan Det Gamla och Det Nya. Det Gamla, som Bäckstedt korrekt ger uttryck för, är pekpinnarnas, föremålens och demagogernas museum (märk väl att jag överdriver). Det Nya är det multimediala, mångkulturella, didaktiska, öppna, målgruppsanpassade museet med aktörer som oetablerade producenter, formgivare och pedagoger. Till exempel var Interactive Institutes Visions för Museums-studio inblandad ”Kina före Kina”, en utställning som till och med jag tycker var ett totalhaveri, men av lite andra orsaker än mr Sundqvist. Det var tydligen lite väl många kockar inblandade i produktionen, ett ganska säkert recept för ett förvirrat slutresultat. V4M bedriver en mycket sympatisk men lite stapplande, prövande verksamhet, precis som det brukar vara när man vill testa nya vägar till förmedling. Och det är det som är min poäng: låt museerna testa nya saker! Debattera dem gärna, men vi vill inte tillbaka till kuriosakabinettets föremålsfetischism! Den Gamla sidan har skarpare tänder: såhär har vi alltid gjort, det har alltid fungerat. Den Nya sidan har skavanker (alltför många, om ni frågar mig), men man VILL i alla fall någonting. Jag ska också tillägga att jag är tillräckligt konservativ och skolad informationsdesigner för att hata otydlighet i utställningar vare sig de är av nyare eller äldre kostym.

Fortsättning följer när KK varit på Historiska.